Mitt barn blir/är utfryst!

Finns intresse av att börja på någon sport eller annan aktivitet? Det löser ju inte direkt problemet i skolan, men det kan kännas mindre jobbigt när det finns vänner på annat håll. Dessutom kan självkänslan öka när man lär sig något nytt och det kan ju göra att det faktiskt blir lättare att hitta vänner i klassen. 

Det är tufft när ens barn inte har kompisar " som alla andra" ,endel barn är mer ensamvargar längre upp i åren än andra och då kan det vara svårt att ta sig in i " gänget", som ovan har ni testat någon sport eller annan gruppaktivitet tex kyrkans barngrupper eller scouter? Som förälder skulle jag också prata med skolan,hur är det när det ska göras gruppaktiviteter där? Även om man idag extremt sällan ( tack och lov) låter barnen själva välja vem de ska samarbeta med så brukar de flesta lärare ändå veta vilka barn som är " populära" att få i sin grupp och vilka barn som de övriga helst inte har med. Hur är det på rasterna är barnet ensamt där också eller har det någon att vara med? Skolan bör kunna hjälpa till från sitt håll ( nu vet jag att det tyvärr inte alltid funkar som det aka men hoppas nu att TS barn går på en " bra" skola) Lycka till

Jo barnet har aktiviteter, men tyvärr inga där klasskamrater deltar. Hen är inget för gruppsporter men jag tror vi ska ge det ett försök, skadar inte att prova.

Just är självförtroendet inte på topp och hen är extra känslig för i princip allt.Det tycks vara svårt för hen att finna förtroendet att ta sig in i gänget igen. Jag har pratat med skolfröken som skulle stötta diskret. Så jag hoppas på det.

Vi går i en "bra" skola, har jag alltid tyckt iaf. På rasterna är hen ensam vågar inte ta för sig, vågar sig inte fram till dom andra i klassen.

Ingen annan?

Jag söker verkligen efter fler exempel på vad jag kan göra, hur jag kan trösta? Hen sover knäckt i vår sång för tredje natten i rad stackarn. Hen får hjärna sova där jag vill bara,att hen ska må bra och känna sig älskar

Väldigt svårt att veta hur man ska göra. Mitt barn (10 år) har inte heller haft det så lätt med kompisar. Barnet började i lagidrott, men det gjorde saken värre, för hn var inte så bra, fick heller ingen bra kontakt med de övriga i laget så hn mådde sämre än när hn började.
Nur går hn på aktiviteter fyra ggr i veckan för att slippa tänka på kompisar. Aktiviteterna har inte genererat några nya kompisar, men hn har kul när hn är där. Hn går i indivudella idrotter där man kan välja att inte tävla. Jag tillåter också att hn spelar mycket dataspel på nätet, hn skypar med andra i sin ålder och jag tycker det är roligt att hn har lite kontakt med andra, men viss övervakning och gudning om risker krävs.
Lite aktivitetstips: Golf, tennis, schack, scouter, orientering, simning, konstsim, klättring på klättervägg.
Ang skolan läter det bra att läraren kan stötta ditt barn. Kanske hn kan få prata med kuratorn också?

Jag tror vi får göra lite lika, mitt barn är inte så atletisk eller bra på att arbeta i grupp.

Tidigare idag försökte jag uppmuntra kontakt med vänner hen haft förr på skolgården, men hen stelnade till och vägrade. Hen vill ha vänner men inte lägga ner jobb på att få dem, av olika anledningar.

Jag hade samma problem när jag var liten. Jag hade dåligt självförtroende, var jätteblyg och osäker. Vi flyttade i mellanstadiet och jag hade jättesvårt att komma in i klassen. Inte för att dom andra var elaka eller så, men man "glöms" ju bort och syns inte om man själv inte tar plats. Alla har liksom fullt upp med sitt och tänker inte så mycket på vad alla andra sysslar med runt om.

Jag vet inte om det var för att jag blev äldre eller om det var för att jag började med en idrott i slutet av gymnasiet, men min självkänsla växte väldigt mycket och idag har jag svårt att förstå hur jag kunde vara SÅ osäker när jag var liten. Jag önskar att någon hade tagit tag i det och hjälpt mig redan från början.
Man kan inte bara "bestämma sig" för att börja ta för sig, man måste lära sig att hitta någon sorts inre trygghet.

Jag känns dock lite svårt att ge konkreta råd.. det känns som att det är ganska individuellt hur man hittar dit. För mig fungerade det att känna att jag var bra på något, att hitta något som jag brann för och kunde fokusera på. Allt kretsade inte längre runt skoldagen utan det fanns annat att se fram emot. Jag fick ett tillfälle där jag kände att jag passade in, där jag vågade vara mig själv fullt ut och i takt med att jag blev bättre och ju mer jag kom in i gruppen så växte självförtroendet - vilket omedvetet även följde med till skolan.

Även om hon inte är så mycket för lagidrott så tycker jag absolut ni ska ge det en chans. Det som är bra idag är ju att det finns så himla mycket att välja mellan, allt från bollsporter till dans och gymnastik, så det finns ju något för dom allra flesta. 

Det är bra att läraren är medveten om problemet och en liten diskret push därifrån kan göra stor skillnad, men det kan kanske även vara bra att prata med någon som är utbildad inom barnpsykologi eller liknande? Någon som vet hur ni kan stärka just hennes självkänsla på bästa sätt.  

Vad ledsen jag blir för ditt barns skull! Ingen ska behöva känna så.

Det är svårt att säga exakt vad man ska göra i en sådan situation, eftersom varje situation och barn är unikt. Jag var själv utfryst i skolan när jag var i den åldern, och jag minns fortfarande hur smärtsamt det var. Det är inte lätt att prata med ett barn i den åldern om sådana problem, för ofta känner barnet en sån djup skam för att det har blivit så. Men visa att du finns där, att du har all tid i världen, och försök prata om det så mycket som möjligt. 

För mig var enda lösningen att byta skola (då hade jag hunnit fylla 12) och gå in med en helt ny attityd, som enkelt sagt gick ut på att jag sket i vad folk tyckte om mig eller om någon ville vara med mig. Hellre ensam än omgiven av dåliga vänner som ändå inte bryr sig, liksom. Då tyckte plötsligt folk att jag var helt okej att umgås med!

Mitt tips är att fokusera på barnets självförtroende och självkänsla. Låt gärna barnet prata med någon professionell för extra stöttning, byt skola om det behövs. Sen kunde kanske aktiviteter som kickboxning/thaiboxning vara någonting? Bara vetskapen om att kunna försvara sig om det skulle behövas ingjuter mycket självförtroende, och dessutom är sådana klubbar ofta väldigt noga med att man ska visa varandra respekt, vilket också stärker självförtroendet. 
Dessutom är det både rolig och effektiv träning (jag började med kickboxning själv)!

Försök hjälpa barnet att känna att personerna som fryser ut barnet inte är värda någon uppmärksamhet, och att hn faktiskt kommer att klara sig bra ändå. 

Hoppas verkligen att det löser sig för er!

Du skriver dataspel, jag gissar ditt barn som många andra i den åldern gillar Minecraft. Har barnet hittat till 'servrar' där man spelar i lag med vänner? Min son på elva år tycker det är jättekul, för samtidigt är hela gänget uppkopplat på Skype och snackar med varandra när de spelar. Vi har tipsat två föräldrapar vars barn haft lite svårt att komma in och de har tillåtit Skype och barnen har kommit in batter i gänget och det har även börjat under våren fungera mycket bättre i skolan. En av pojkarna har troligen ADHD (jag vet han har diagnos men vet inte vilken) och kan vara riktigt elak med min son under skoltid, men sen på eftermiddagen på Skype så fungerar han mycket bättre vilket gör att min son accepterar och förstår att killen inte riktigt fixar skolmiljön men när han är hemma i lugn och ro så är han trevlig.

Just därför tror jag det är viktigt med lagaktiviteter. 

(jag råkade skriva "hon" tidigare trots att du inte skrivit könet, gissar att det var för att jag skrev om mig själv innan..)

Mitt barn spelar mest Minecraft och hn är med på olika servrar, har samma upplevelse som du att barnen beter sig annorlunda på Skype än på skolgården. Hn spelar även on-line spel på mobilen och chattar då med andra.

Barnet går på karate och älskar det verkligen. Jag tänkte introducera hen till en lagsport som är populär på orten där vi bor. Det skadar ju inte att försöka.Ett jättebra tips! Jag ska kolla med hen om hen vet vilka servrar de andra hänger på. Jag försökte få hen att be ett fåtal "vänner" om.deras mobilnummer men hen är för blyg/rädd. Hela hen blir stel.

Instämmer med andra om att börja på aktiviteter. Jag var också utfryst när jag var liten och den individuella idrotten gav mig självförtroende och lagsporten gav mig gemenskap. Ett annat tips är också att söka sig till något annat barn som är ensamt. Många av mina kompisar från lågstadiet (det var då jag var ensam) var jag kompis med bara för att de inte heller hade kompisar. Så även om vi kanske inte passade perfekt ihop så slapp vi i alla fall vara ensamma.

Jag har nara ett tips på en aktivitet som jag tror skulle vara jättebra. Scouterna, för hela den rörelsen går ut på gemenskap och sammarbete.

Och i en bra scoutkår lämnas inga barn utanför.

Jag har aldrig varit scout själv men min man och hans syskon. Och det lilla jag sett av det gillar jag.

Tusen tack för alla bra svar och förslag! Framförallt för att ni delat med er, det betyder mycket.

Igår fick hen med sig en vän hem Men vi fortsätter arbetet med det sociala. Vi har fått så många förslag på vad vi ska göra så det ör bara att fortsätta på samma spår.

Det jag tror du som förälder kan göra bäst och mest är att älska ditt barn och se till att hemmat alltid är en trygg plats att vara på.

Villket jag inte tvivlar ett ögonblick på att du gör redan.

Jag kan bara gå efter mig själv att när det vara jobbigt i livet både som barn och vuxen har jag varit hjälpt av att i mitt hem var jag trygg. Och när jag inte var det under mitt förra äktenskap hjälpte det inte mycket med alla andra försök med mediciner och terapier, sen skillde jag mig och träffade en ny man som gör mig trygg och framför allt jag är trygg i mitt hem. Det är milsvidd skillnad mot förr.

Lagsporter behöver inte alls vara bättre för honom. Tvärtom kan de andra bli arga om han gör ett misstag och "förstör" för dem i en match. Gemenskapen kan vara minst lika bra i individuell sport. Ytterligare budo kanske?