är jag orimlig?

Att du funderar kring saken och att det rör upp dina känslor är inget konstigt. Men jag förstår inte varför det skulle vara värre för dig att bo långt ifrån dina föräldrar än vad det vore för honom att bo långt ifrån sina.

Jag förstår din kille i det här.
Han har ju tydligen redan från början sagt till dig att han inte vill flytta, och du har varit helt införstådd med det.
Jag hade nog reagerat liknande som din kille.

Bara för att du bor i Norge betyder ju inte att du inte kan hälsa på dina föräldrar, så stor avstånd är det ju inte.

Helt sant. Men hans syster bor redan väldigt nära hans föräldrar så dom har likson barnbarn i närheten (mina har inga). Jag hade flyttat till hans plats om hans föräldrar inte hade någon i närheten. Men som sagt tack för input. Jag måste få någon annans syn på hur jag beter mig..

Mmm. Men det värsta är att jag typ känner mig avundsjuk på alla dom som har sin familj nära?så vill jag också leva! Men jag vet inte om det är värt att ge upp ett annars mycket välfungerande och fint liv. Hur viktigt är det egentligen att bo nära sin ?grundfamilj??

Hm. I mina ögon är ju Sverige och Norge i stort sett samma. Hur långt har du till dina föräldrar nu? Ni har ju exakt samma problem som de flesta som träffar någon som kommer från en annan del av landet, eller från ett annat land. Förr eller senare måste man välja, och det är ju inte så himla lätt. Hur är det med kommunikationer från er blivande bostad? Oslo är ju förstås alltid mer centralt, men i praktiken kanske det inte blir längre än om ni skulle ha bott i Strömstad och haft dina föräldrar i Kramfors.

Eller börjar du bli rädd att dina barn ska bli norska istället för svenska? Att du får lite panik över att dina traditioner och seder ska bli de sekundära, och att det blir ditt hemland som barnen kommer att se som "det andra"?

Som exempel så har vi två timmar till makens föräldrar och fem timmar till mina.

Jag tror att dina tankar och tvivel beror på att boendet blir mer permanent när man bygger hus mm. Innan dess är det lättare att bryta upp.

Min man kommer från Gävle och vi bor utanför Gbg, nära mina föräldrar. Innan vi köpte hus ville jag att han skulle vara säker på att han inte vill flytta tillbaka. En av oss får långt till sina föräldrar och i vårt fall är det han. Ni har ju samma sits men omvänt.

Min föräldrar bor i Skåne så det är cirka 150 mil med bil (tar cirka 13 timmar att köra). Tåg tar 16 timmar så det går inte! Bästa är flyg. Det tar en timma plus tåg från flyplatsen, cirka 4 timmar dör till dör alltså.

Det handlar nog väldigt mycket om det du säger. Plus lite panik för om det skulle ta slut och jag blir fast där (det tror jag verkligen inte det kommer men ibland kan jag katastroftänka). Det känns kanske lite som jag riskerar ?allt? medans han får allt utan att han är villig att göra samma sak för mig..

Ibland känner jag också att vår tid är så begränsad att jag inte vill vara borta från dem jag älskar, att jag verkligen vill vara där om någonting skulle hända.

Men hade du inte kunnat flytta før din man?

Varför ens bo nära familjen?

Før att jag tycker om dom

Kunde inte låta bli ;)

Det har ju sina fördelar under dagisåren att ha ett socialt kontaktnät, och någon som kan hjälpa till med att hämta på dagis om det blir akutläge och barnen är sjuka och man själv inte kommer loss från jobbet. Bara som exempel. Men vi är MÅNGA som inte haft den lyxen.

Sen säger min svärmor att hon upplever att hon kommit närmare mina barn som bor långt bort, än svägerskans barn som bor på promenadavstånd. Anledningen hon uppgav var att när vi kommer och hälsar på så stannar vi längre, och är där dygnet runt, vilket hon upplevde gav mer närhet än de korta familjemiddagarna som hon hade med svägerskans barn.  Så det behöver inte nödvändigtvsi vara en nackdel att inte bo nära.

Jo, det var därför jag ville att han skulle vara säker. Jag skulle ha svårare att flytta nu när vi har barn som går i skolan.

Ja okej. Ja det hade kænnts bættre før mig att flytta om jag visste att han hade gjort detsamma før mig. Men det kanske ær dumt?

Eftersom att du har ett liv i Norge och han inte har ett liv i Sverige så är det ju mer naturligt att ni bor i Norge.

Och gällande dina föräldrar så kan du inte bo kvar bara för att de inte ska vara ensamma. När jag ser på mina föräldrar och deras bekanta så är det väldigt många som flyttar efter något av sina barn när de blir pensionärer. Alternativt så har de ett väldigt aktivt socialt liv och klarar sig finfint utan direkt geografisk närhet till sina barn och barnbarn.

Tack før svar. Jag låter kanske lite som jag "offrar" något før att flytta hem till mina førældrar. Men det ær lika mycket sjælviskt. Hade tyckt det var himla mysigt. Men det ær sant. Dom kan ju också flytta på sig.