varför förföljer han mig i mina tankar?!

Anonym (Xet)

Äldre 2 Sep 12:58
17 svar

Citera Visa endast Anmäl

varför förföljer han mig i mina tankar?!

Jag har ett ex, han o jag träffades för många år sen o inledde en kort men en oerhört passionerad o känslostark relation. Det tog slut, ett uppbrott med tårar o en beslutsamhet och ett tvång om att det var dags att gå vidare. Man släppte tillslut och vi båda gick vidare till nya relationer, personer som vi båda lever med än idag. Åren gick och rätt som det var sprang vi på varann av en slump och så var karusellen igång igen, känslorna forsade över en och det var uppenbart att vi båda inte kunde fokusera på något annat i lokalen än varann. Vi höll kontakten rätt intensivt dagarna efter, vi prata om att träffas för att prata igenom om vad det egentligen var som hände mellan oss. Men jag backade ur i sista sekund, oavsett hur trollförd jag återigen hade blivit av hans uppenbarelse så kunde jag inte gå bakom ryggen på min sambo. Jag bad mitt ex att sluta höra av sig och det var dags att vi båda skulle inse att vår tid var förbi. Ödet ville något annat med oss. Sen dess hördes vi aldrig mer.
Jag hörde ett par år efter att han hade gift sig med samma tjej. För min del så blev jag och min sambo gravida, och för ett år sedan föddes vår dotter, lyckan var total och ända sen dess har jag var helt uppslukad av hennes närvaro o även relationen med min sambo har blivit starkare o djupare. Man kan säga att jag har fått allt det där som jag alltid har drömt om, barn, man och ett fantastiskt familjeliv.
Och så av en slump eller om det är ödet så sprang vi på varann igen. Jag var ute på språng o vips så stod han där i folkvimlet, våra blickar möttes om så för bara en sekund men min kropp o hjärna reagera på en gång, genast var jag tillbaka på ruta ett igen. Jag kände att han smygtitta ett par ggr o så gjorde även jag. Han befann sig där med sin fru och sitt barn.
Sen var det över igen, de gick åt sitt håll o jag åt mitt. Sen dess har jag knappt kunnat tänka på något annat än honom. Upprepade ggr spelas händelsen upp och känslor svallar upp. Det som gör mig frustrerad och ledsen är att detta är helt ofrivilligt, jag älskar verkligen min sambo och vill verkligen leva med honom. Men jag kan uppenbarligen inte släppa tanken om mitt ex och frågan "vad var det egentligen som hände och varför tog det slut" jag har förstått med åren att antagligen bygger hela detta på att vi aldrig fick ett avslut, o antagligen är det väl så. Det är ju lite försent att ta tag i det nu.
Någon som känner igen sig? Någon som har några tips?
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden varför förföljer han mig i mina tankar?!
Chester Copperpot

Äldre 2 Sep 13:04

#1

Citera Visa endast Anmäl

Jag tror inte det handlar om avslut. Det är bara så att man har en viss magi med vissa människor, och det finns ingenting man kan göra åt det. Det bara är där, oavsett vad man själv tycker om det. Och det finns ingen logik, och det går inte att förklara eller rationalisera med rationella känslor. Ni har det ni har, av den enda anledningen att ni har det. Det finns ingen annan förklaring...

Däremot kan man ju välja att gå på dom känslorna eller inte. Och ni har båda valt era egna vägar, åt andra håll än mot varandra. Och det är ett val man gör, man väljer vad man vill göra i livet. Det finns olika vägar, och du har valt din väg. Du kunde ha valt en annan väg med honom, och han kunde ha gjort detsamma. Men nu valde ni andra vägar.

Om du inte vill bryta upp ditt liv fullständigt så får du nog bara acceptera att den passionen alltid kommer att finnas kvar mellan er. Ni har något tillsammans som ingen kan ta ifrån er. Och det kommer alltid att finnas där. Bevara den tanken och den känslan, och tänk på det som ett vackert minne över en tid som aldrig var.
Anonym (Xet) Trådstartaren

Äldre 2 Sep 13:28

#2

Citera Visa endast Anmäl

Chester Copperpot skrev 2014-09-02 13:04:33 följande:
Jag tror inte det handlar om avslut. Det är bara så att man har en viss magi med vissa människor, och det finns ingenting man kan göra åt det. Det bara är där, oavsett vad man själv tycker om det. Och det finns ingen logik, och det går inte att förklara eller rationalisera med rationella känslor. Ni har det ni har, av den enda anledningen att ni har det. Det finns ingen annan förklaring...

Däremot kan man ju välja att gå på dom känslorna eller inte. Och ni har båda valt era egna vägar, åt andra håll än mot varandra. Och det är ett val man gör, man väljer vad man vill göra i livet. Det finns olika vägar, och du har valt din väg. Du kunde ha valt en annan väg med honom, och han kunde ha gjort detsamma. Men nu valde ni andra vägar.

Om du inte vill bryta upp ditt liv fullständigt så får du nog bara acceptera att den passionen alltid kommer att finnas kvar mellan er. Ni har något tillsammans som ingen kan ta ifrån er. Och det kommer alltid att finnas där. Bevara den tanken och den känslan, och tänk på det som ett vackert minne över en tid som aldrig var.

Dina ord berörde mig, mycket av det du skrev har jag eftersträvat genom åren att man skall acceptera o vända till något fint. Men så sa någon o även jag själv att det inte kan handla om det utan det måste finns en anledning till allt.

Det som plågar mig mest nu är att jag innerst inne skulle vilja få en bekräftelse från han att kände likadant när vi sprang på varann. Att han också blev helt ställd o nervös, men den tanken kommer aldrig bli verklighet...så jag måste lära mig o släppa den..
Chester Copperpot

Äldre 2 Sep 13:39

#3

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Xet) skrev 2014-09-02 13:28:03 följande:
Dina ord berörde mig, mycket av det du skrev har jag eftersträvat genom åren att man skall acceptera o vända till något fint. Men så sa någon o även jag själv att det inte kan handla om det utan det måste finns en anledning till allt.

Det som plågar mig mest nu är att jag innerst inne skulle vilja få en bekräftelse från han att kände likadant när vi sprang på varann. Att han också blev helt ställd o nervös, men den tanken kommer aldrig bli verklighet...så jag måste lära mig o släppa den..
Människan försöker alltid efterrationalisera. Man vill ha en förklaring. Och det är svårt för många människor att acceptera att det inte alltid finns ett svar. Framförallt om man intellektualiserar problemen istället för att se dom instinktivt. Ibland reagerar vi bara med aphjärnan, och där finns verkligen ingen rationalitet.

Ni har uppenbarligen ett band mellan er som går bortom alla förklaringar. Det går till och med bortom alla dom problem som ni hade mellan er, dom problem som faktiskt gjorde att ni gjorde slut en gång i tiden. Det är bara att acceptera att den passionen är väldigt stark mellan er. Passion betyder mycket, men det betyder heller inte allt.

Och du kan nog räkna med att han känner samma sak, och ställs inför samma känslostorm, och samma tvivel som du. Det där brukar vara ömsesidigt, annars skulle det inte slå så himla hårt. Det slår hårt, därför att du känner vad han känner, och han känner vad du känner. Och det där brukar vara ögonblickligen och instinktivt. Man kan inte skärma av det, man kan inte bortse från det. Det bara finns där, och det är inte så mycket att göra åt.
Anonym (Xet) Trådstartaren

Äldre 2 Sep 14:00

#4

Citera Visa endast Anmäl

Chester Copperpot skrev 2014-09-02 13:39:00 följande:
Människan försöker alltid efterrationalisera. Man vill ha en förklaring. Och det är svårt för många människor att acceptera att det inte alltid finns ett svar. Framförallt om man intellektualiserar problemen istället för att se dom instinktivt. Ibland reagerar vi bara med aphjärnan, och där finns verkligen ingen rationalitet.

Ni har uppenbarligen ett band mellan er som går bortom alla förklaringar. Det går till och med bortom alla dom problem som ni hade mellan er, dom problem som faktiskt gjorde att ni gjorde slut en gång i tiden. Det är bara att acceptera att den passionen är väldigt stark mellan er. Passion betyder mycket, men det betyder heller inte allt.

Och du kan nog räkna med att han känner samma sak, och ställs inför samma känslostorm, och samma tvivel som du. Det där brukar vara ömsesidigt, annars skulle det inte slå så himla hårt. Det slår hårt, därför att du känner vad han känner, och han känner vad du känner. Och det där brukar vara ögonblickligen och instinktivt. Man kan inte skärma av det, man kan inte bortse från det. Det bara finns där, och det är inte så mycket att göra åt.

Du skriver återigen det jag också ställt mig frågande till så många ggr genom åren, att varför känner jag fortfarande så starkt? Betyder det att han också tänker och känner för mig fortfarande?

Skall jag vara helt ärlig, när jag fick veta att han gift sig var det som om mitt hjärta skulle brista. Det var ju inte så att jag gick o vänta på han eller så, vi levde ju varsitt liv o jag var även då lycklig med min sambo... Men jag blev ledsen, kan inte förklara det mer än så. Och den känslan kom även nu när jag såg han med barnvagnen.....Det värker o gör ont och det känns så förbannat orättvist och patetiskt! Jag har svårt att förstå och köpa varför jag tillåter mig själv ha dessa tankar och känna dessa känslor!!
Chester Copperpot

Äldre 2 Sep 14:12

#5

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Xet) skrev 2014-09-02 14:00:05 följande:
Jag har svårt att förstå och köpa varför jag tillåter mig själv ha dessa tankar och känna dessa känslor!!
Som sagt, det finns ingenting att förstå. Dom bara finns där, det bara är så.

Den stora frågan är väl om dom känslorna är starkare än känslorna du har för din man och det liv du lever med din man. Passion är galenskap. Galenskap för två. Och bara för att du känner väldigt starkt för ditt ex så behöver inte det betyda att det det skulle vara en bra lösning att söka nånting med honom igen. Det låter passionerat, men samtidigt också väldigt galet. Och inte på det bra sättet. Jag tror ni båda har kommit fram till på olika håll att ni egentligen behöver leva era separata liv på varsitt håll. För annars hade ni levt tillsammans nu. Och det finns säkert anledningar till varför ni inte gör det. Och båda har säkert anledningar till det. Men det gör ju inte känslorna mindre starka när dom väl slår till...

Ja, det är härligt, och det är jobbigt. Om jag skulle vara du skulle jag njuta av att faktiskt ha känt så starka känslor för någon. Det är upp till dig själv och ditt rannsakande hur du väljer att leva...
Anonym (Xet) Trådstartaren

Äldre 2 Sep 14:59

#6

Citera Visa endast Anmäl

Chester Copperpot skrev 2014-09-02 14:12:20 följande:
Som sagt, det finns ingenting att förstå. Dom bara finns där, det bara är så.

Den stora frågan är väl om dom känslorna är starkare än känslorna du har för din man och det liv du lever med din man. Passion är galenskap. Galenskap för två. Och bara för att du känner väldigt starkt för ditt ex så behöver inte det betyda att det det skulle vara en bra lösning att söka nånting med honom igen. Det låter passionerat, men samtidigt också väldigt galet. Och inte på det bra sättet. Jag tror ni båda har kommit fram till på olika håll att ni egentligen behöver leva era separata liv på varsitt håll. För annars hade ni levt tillsammans nu. Och det finns säkert anledningar till varför ni inte gör det. Och båda har säkert anledningar till det. Men det gör ju inte känslorna mindre starka när dom väl slår till...

Ja, det är härligt, och det är jobbigt. Om jag skulle vara du skulle jag njuta av att faktiskt ha känt så starka känslor för någon. Det är upp till dig själv och ditt rannsakande hur du väljer att leva...

Precis galenskap är vad det är! Jag skulle aldrig någonsin svika min sambo och göra något som jag skulle få ångra. Och jag är säker på att mitt ex tänker likadant. Och det är väl det som gör det till att bli sorgligt. Att vi har gått vidare, vi har varsitt fantastiskt liv berikat med kärlek och trygghet. På varsitt håll, det är bara till att svälja och le, hur ont det än gör.
Chester Copperpot

Äldre 2 Sep 15:03

#7

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Xet) skrev 2014-09-02 14:59:50 följande:
... det är bara till att svälja och le, hur ont det än gör.
Ja, men som sagt, du får bevara det som ett väldigt fint minne. Det är inte alla som får uppleva dom känslorna. Det är inte alla som får vara med om en sån passion i sitt liv. Var glad och tacksam över att du är en kännande människa som har förmågan att känna den typen av känslor. Det är inte alla som har det, och det är inte alla som får uppleva det du har gjort...
Anonym (Xet) Trådstartaren

Äldre 2 Sep 15:40

#8

Citera Visa endast Anmäl

Chester Copperpot skrev 2014-09-02 15:03:12 följande:
Ja, men som sagt, du får bevara det som ett väldigt fint minne. Det är inte alla som får uppleva dom känslorna. Det är inte alla som får vara med om en sån passion i sitt liv. Var glad och tacksam över att du är en kännande människa som har förmågan att känna den typen av känslor. Det är inte alla som har det, och det är inte alla som får uppleva det du har gjort...

Ja eftersom vi inte är tillsammans idag så säger ju det ganska mycket. Jag är iaf glad att vi inte gick på varandra när vi sågs så att de skulle va ett måste att säga hej, jag vet inte vad jag hade gjort då... Det här var mer i smyg, vi båda gavs möjligheten att kika på varann utan att någon såg eller märkte o utan att vi själva märkte...
Anonym (kaffet)

Äldre 2 Sep 16:12

#9

Citera Visa endast Anmäl

Du är utsatt för din egen illusion. Känslor är det du känner av din upplevelse av olika situationer och människor. Med största sannolikhet känner han INTE likadant. Du skulle tex aldrig skaffat barn med och gift dig med din nuvarande sambo OM du innerst inne egentligen var kär i någon annan

. Det finns två olika förälskelser, en naturlig förälskelse (du bemöts på ett av dig förväntat sätt bra och du tycker om personen pga av ni bemöter varandra på ett sätt som ni båda anser vara logiskt och förståeligt. ni kommunicerar alltså lätt med varandra. så sätt känner "kemi" som vissa vill kalla det. Du är ofta också väldigt attraherad av personens utseende och lukt( tänk stenålders tänk, grov man söker kvinna med breda höfter för att föda hennes barn, hennes gener passar med hans) och iom attraktionen så blir känslan väldigt djup och kan kännas väldigt stark. jämför med den andra typen av förälskelse så är denna typ inte lika "intensiv, tonårsaktig, energikrävande, och panikartad".

Den andra är den "påhittade" förälskelsen. Den har alla någon gång (tror jag) upplevt, om du någon gång varit jävligt kär i en idiot, eller en person som överhuvudtaget inte är bra för dig/inte ens vill ha dig, som du inte passar med, men som du "vill" vara förälskad i och oavsett vad personen gör intalar dig själv att du alltid kommer älska denne... det är omöjlig förälskelse som man ( främst såna som mig, dramaqueens) "hittar på". det är en påtvingad förälskelse som DU tagit fram inom dig själv och som DU vägrar släppa. Detta pga av dina tidigare erfarenheter från din barndom... Varför denna "typ" av förälskelse upplevs som så stark är för att du hämtar energin till denna känsla inom dig själv. Denna känsla föds ur dina undermedvetna behov.

Det du bör göra alltså är att släppa taget om din förälskelse och försöka hitta ett sätt att laga dig själv igen. Tillfredsställa dina undermedvetna behov du kanske inte vet att du har. kommer ofta ifrån barndomen.. du kan tex försöka lägga mer tid pådig själv istället för tankar på denne kille.
Anonym (..)

Äldre 2 Sep 16:23

#10

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (kaffet) skrev 2014-09-02 16:12:16 följande:
Du är utsatt för din egen illusion. Känslor är det du känner av din upplevelse av olika situationer och människor. Med största sannolikhet känner han INTE likadant. Du skulle tex aldrig skaffat barn med och gift dig med din nuvarande sambo OM du innerst inne egentligen var kär i någon annan

. Det finns två olika förälskelser, en naturlig förälskelse (du bemöts på ett av dig förväntat sätt bra och du tycker om personen pga av ni bemöter varandra på ett sätt som ni båda anser vara logiskt och förståeligt. ni kommunicerar alltså lätt med varandra. så sätt känner "kemi" som vissa vill kalla det. Du är ofta också väldigt attraherad av personens utseende och lukt( tänk stenålders tänk, grov man söker kvinna med breda höfter för att föda hennes barn, hennes gener passar med hans) och iom attraktionen så blir känslan väldigt djup och kan kännas väldigt stark. jämför med den andra typen av förälskelse så är denna typ inte lika "intensiv, tonårsaktig, energikrävande, och panikartad".

Den andra är den "påhittade" förälskelsen. Den har alla någon gång (tror jag) upplevt, om du någon gång varit jävligt kär i en idiot, eller en person som överhuvudtaget inte är bra för dig/inte ens vill ha dig, som du inte passar med, men som du "vill" vara förälskad i och oavsett vad personen gör intalar dig själv att du alltid kommer älska denne... det är omöjlig förälskelse som man ( främst såna som mig, dramaqueens) "hittar på". det är en påtvingad förälskelse som DU tagit fram inom dig själv och som DU vägrar släppa. Detta pga av dina tidigare erfarenheter från din barndom... Varför denna "typ" av förälskelse upplevs som så stark är för att du hämtar energin till denna känsla inom dig själv. Denna känsla föds ur dina undermedvetna behov.

Det du bör göra alltså är att släppa taget om din förälskelse och försöka hitta ett sätt att laga dig själv igen. Tillfredsställa dina undermedvetna behov du kanske inte vet att du har. kommer ofta ifrån barndomen.. du kan tex försöka lägga mer tid pådig själv istället för tankar på denne kille.

Håller med dig till viss del. Men ibland sammanfaller dessa två olika sorter. Dvs där riktig intimitet och ömsesidighet vaknar, samtidigt som sår från barndomen triggas. Den kombinationen är riktigt svår att rationalisera.
Anonym (m)

Äldre 2 Sep 16:30

#11

Citera Visa endast Anmäl

jag tror att du lever i kvar i det där gamla, de känslor som blossar upp är skapade av dig, din hjärna, dina minnen. Lång tid har gått. Om ni skulle bli ihop igen skulle det inte vara likadant som då, ni har båda blivit äldre och förändrats.

kalla det en nostalgitripp.
Anonym (Xet) Trådstartaren

Äldre 2 Sep 16:33

#12

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (kaffet) skrev 2014-09-02 16:12:16 följande:
Du är utsatt för din egen illusion. Känslor är det du känner av din upplevelse av olika situationer och människor. Med största sannolikhet känner han INTE likadant. Du skulle tex aldrig skaffat barn med och gift dig med din nuvarande sambo OM du innerst inne egentligen var kär i någon annan

. Det finns två olika förälskelser, en naturlig förälskelse (du bemöts på ett av dig förväntat sätt bra och du tycker om personen pga av ni bemöter varandra på ett sätt som ni båda anser vara logiskt och förståeligt. ni kommunicerar alltså lätt med varandra. så sätt känner "kemi" som vissa vill kalla det. Du är ofta också väldigt attraherad av personens utseende och lukt( tänk stenålders tänk, grov man söker kvinna med breda höfter för att föda hennes barn, hennes gener passar med hans) och iom attraktionen så blir känslan väldigt djup och kan kännas väldigt stark. jämför med den andra typen av förälskelse så är denna typ inte lika "intensiv, tonårsaktig, energikrävande, och panikartad".

Den andra är den "påhittade" förälskelsen. Den har alla någon gång (tror jag) upplevt, om du någon gång varit jävligt kär i en idiot, eller en person som överhuvudtaget inte är bra för dig/inte ens vill ha dig, som du inte passar med, men som du "vill" vara förälskad i och oavsett vad personen gör intalar dig själv att du alltid kommer älska denne... det är omöjlig förälskelse som man ( främst såna som mig, dramaqueens) "hittar på". det är en påtvingad förälskelse som DU tagit fram inom dig själv och som DU vägrar släppa. Detta pga av dina tidigare erfarenheter från din barndom... Varför denna "typ" av förälskelse upplevs som så stark är för att du hämtar energin till denna känsla inom dig själv. Denna känsla föds ur dina undermedvetna behov.

Det du bör göra alltså är att släppa taget om din förälskelse och försöka hitta ett sätt att laga dig själv igen. Tillfredsställa dina undermedvetna behov du kanske inte vet att du har. kommer ofta ifrån barndomen.. du kan tex försöka lägga mer tid pådig själv istället för tankar på denne kille.

Jag är nog en obotlig romantiker i grunden....det är jag nog.

Det som jag blir nyfiken på är det du skriver gällande barndomen, vad kan det vara för behov eller hål som behöver fyllas. Där får du gärna vägleda mig...
Anonym (Xet) Trådstartaren

Äldre 2 Sep 16:39

#13

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (m) skrev 2014-09-02 16:30:03 följande:
jag tror att du lever i kvar i det där gamla, de känslor som blossar upp är skapade av dig, din hjärna, dina minnen. Lång tid har gått. Om ni skulle bli ihop igen skulle det inte vara likadant som då, ni har båda blivit äldre och förändrats.

kalla det en nostalgitripp.

Ja många år har gått och vi "känner" ju inte varandra längre. Men jag plågas egentligen inte direkt av drömmar eller förhoppningar om att de skall bli han o jag en vacker dag utan kanske mer att vi aldrig tog chansen när vi hade den och nu står vi (jag) här flera år efter o blir påverkad o känslomässig trots att jag medvetet gjorde valet att lämna o gå vidare... Bitter? Svar nej, snarare sorgsen över att man uppenbarligen är så svag o låter sig påverkas.
Anonym (..)

Äldre 2 Sep 16:58

#14

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Xet) skrev 2014-09-02 16:39:12 följande:
Ja många år har gått och vi "känner" ju inte varandra längre. Men jag plågas egentligen inte direkt av drömmar eller förhoppningar om att de skall bli han o jag en vacker dag utan kanske mer att vi aldrig tog chansen när vi hade den och nu står vi (jag) här flera år efter o blir påverkad o känslomässig trots att jag medvetet gjorde valet att lämna o gå vidare... Bitter? Svar nej, snarare sorgsen över att man uppenbarligen är så svag o låter sig påverkas.
Hjärtat och sinnet går inte alltid hand i hand. Hjärtat lever sitt eget liv... Tyvärr är min erfarenhet att det hjärtat känner inte går att påverka så lätt.
Anonym (kaffet)

Äldre 2 Sep 17:31

#15

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Xet) skrev 2014-09-02 16:33:32 följande:
Jag är nog en obotlig romantiker i grunden....det är jag nog.

Det som jag blir nyfiken på är det du skriver gällande barndomen, vad kan det vara för behov eller hål som behöver fyllas. Där får du gärna vägleda mig...

samma här.. obotlig romantiker och tyvärr en fantasi som ger dom mest absurda känslorna en chans att komma fram... ja håller med ovan som skrev om att de kan sammanfalla, vilket är helt riktigt... då är det inte lätt... men ändå så finns det inget rätt svar i vilken person som är "rätt" för just dig eller vad du bör göra när du känner något. Alla situationer och känslor är unika. :)

tex ett hål som kan behöva fyllas är behovet av att känna sig älskad, uppmärksamhet, sedd, perfektionism m.m. man kan väl lite väl enkelt förklarat säga att det du saknade i barndomen, tex kärlek från din pappa eller ens närvaro av din pappa/mamma gör att du omedvetet försöker fylla det hålrum du saknade i din uppväxt när du blivit stor. även om du blivit "vän" med ditt förflutna så kan det omedvetet ligga kvar.. är svårt att förklara men om du söker på freuds psykoanalys och teori så hittar du lite..

ett ex är mig, jag växte upp med en storasyster som fick mycket tid av mina föräldrar pga av att hon var sjuk, under hela min uppväxt var jag nr två.

jag i vuxen ålder söker män, situationer, jobb och vänner där jag får vara i centrum och får uppmärksamhet och gör "ovanliga och farliga" saker för att människor ska lägga märke till mig. Jag måste tex alltid vara värst.. värst på att köra bil, ha värsta mobilen, haft jävligt otur, jävligt tur jävligt ont.. alltid värst m.m. ni känner säkert igen min personlighets typ. Jag hittar och faller (söker omedvetet) alltid för samma typ av man pga av detta..

men sen är det här bara vad jag tror om din situation.
Anonym (Xet) Trådstartaren

Äldre 2 Sep 17:42

#16

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (kaffet) skrev 2014-09-02 17:31:05 följande:
samma här.. obotlig romantiker och tyvärr en fantasi som ger dom mest absurda känslorna en chans att komma fram... ja håller med ovan som skrev om att de kan sammanfalla, vilket är helt riktigt... då är det inte lätt... men ändå så finns det inget rätt svar i vilken person som är "rätt" för just dig eller vad du bör göra när du känner något. Alla situationer och känslor är unika. :)

tex ett hål som kan behöva fyllas är behovet av att känna sig älskad, uppmärksamhet, sedd, perfektionism m.m. man kan väl lite väl enkelt förklarat säga att det du saknade i barndomen, tex kärlek från din pappa eller ens närvaro av din pappa/mamma gör att du omedvetet försöker fylla det hålrum du saknade i din uppväxt när du blivit stor. även om du blivit "vän" med ditt förflutna så kan det omedvetet ligga kvar.. är svårt att förklara men om du söker på freuds psykoanalys och teori så hittar du lite..

ett ex är mig, jag växte upp med en storasyster som fick mycket tid av mina föräldrar pga av att hon var sjuk, under hela min uppväxt var jag nr två.

jag i vuxen ålder söker män, situationer, jobb och vänner där jag får vara i centrum och får uppmärksamhet och gör "ovanliga och farliga" saker för att människor ska lägga märke till mig. Jag måste tex alltid vara värst.. värst på att köra bil, ha värsta mobilen, haft jävligt otur, jävligt tur jävligt ont.. alltid värst m.m. ni känner säkert igen min personlighets typ. Jag hittar och faller (söker omedvetet) alltid för samma typ av man pga av detta..

men sen är det här bara vad jag tror om din situation.
Det är sjukt intressant allt det här när man börjar spekulera.

Jag tror personligen att det har att göra med att vi inte fick något riktigt avslut. I alla Mona andra relationer(har inte varit många i livet) så har det uppstått ett riktigt slut där man skiljs vetandes om orsaken och man är nöjd så. Men här vart det inte så o hängde kvar i varann...
Anonym (Xet) Trådstartaren

Äldre 2 Sep 19:43

#17

Citera Visa endast Anmäl

Tack alla ni som har kommenterat i tråden!

Jag måste nog bara inse oavsett om det är en illusion eller riktiga genuina känslor så är min/vår tid förbi. Jag skall jobba på att vända detta till något positivt istället och glädjas åt att båda vi två har berikats med barn och äkta hälft. Något annat kan jag inte göra.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden varför förföljer han mig i mina tankar?!

varför förföljer han mig i mina tankar?!

INNEHÅLL