Jag är supernöjd med min förlossning! Den startade väldigt plötsligt i v 38+4 med att vattnet gick och en timme senare började värkarna. Då var kl 3.20. De var intensiva och täta från början så kl 4.00 åkte vi in. Var ute i skärgården så det tog ett tag men kl 6.00 blev jag inskriven. Då var jag öppen 8 cm och fick epidural. Det bästa som kunde hända för jag hade knappt sovit något innan vattnet gick heller för jag var och kissade en gång i timmen. Under en timme kunde jag vila/slumra och äta ett par mackor. Efter den timmen var jag fullt öppen och började känna ett tryck neråt. I början var det mest en obehagskänsla men sen gjorde det mer och mer ont. Jag kunde känna krystvärkarna trots epiduralen, vet att många inte gör det. Fick lustgas men tyckte inte det hjälpte mot smärtan direkt. Däremot var det skönt att sätta masken över munnen när värkarna kom för då hade jag någonting att fokusera på och då var det lättare att andas, och då var det lättare att hantera smärtan. Så indirekt hjälpte den mot smärtan. Knappt nio timmar efter att vattnet gick föddes sonen. Han var 52 cm lång och vägde 3850 gram. Jag sprack på insidan, ingenting på utsidan. Vet inte hur många stygn det blev för det står bara fortlöpande i journalen. Det jag vet är att jag förlorade mer blod än vad de först trodde vilket gjorde att jag hade svårt att resa mig upp det första dygnet. Svimmade så fort jag satte mig upp så jag fick kateter eftersom jag inte kunde gå på toa och sen järn genom infarten i armen. Jag läkte iaf fint och har inga problem alls idag sedan förlossningen. Födde i juli 2013.
Jag är som sagt väldigt nöjd med min förlossning i stort. Men när jag/min sambo ringde förlossningen när det startade kändes det inte som de förstod eller trodde på att det gick snabbt. Jag förstår det till viss del eftersom det var så fullt på alla förlossningskliniker och jag var förstagångsföderska så det är vanligare att det inte går så fort. Första gången vi ringde, när vattnet gick, sa de att vi skulle ringa tillbaka fyra timmar senare när det var skiftbyte eftersom värkarna inte hade startat. Inte så konstigt. När vi ringde två timmar senare och sa att vi var påväg in mot stan och ev till förlossningen beroende på hur värkarbetet skulle fortsätta under resan in fick vi till svar att det var lika bra att åka hem för det var fullt. Då fick vi ingen hjälp med att hitta en förlossning som hade plats för oss. Tredje gången vi ringde var vi fem min från sjukhuset och jag hade aldrig klarat att åka hem då och det hade varit jobbigt att bli hänvisad vidare. Som tur var fanns det en plats till mig då och väl på förlossningen blev jag otroligt bra bemött och jag kände mig trygg direkt. Eftersom min förlossning gick snabbt hade jag nästan alltid barnmorskan eller undersköterskan med mig i rummet vilket kändes bra. Jag fick mycket stöd och hjälp både på förlossningen och på BB men vi blev hemskickade från BB tidigare pga av platsbrist. Det kändes rätt jobbigt för jag tyckte det var jättesvårt med amningen och var fortfarande lite yr efter blodförlusten. Samtidigt vet jag att någon annan behövde vår plats mer och det var skönt att komma hem så det var inga problem. Vi fick komma på återbesök efter bara ett par dagar och då fanns det mer tid till att få hjälp av barnmorskan med amningen och efter det kom den igång på allvar. Den tiden med barnmorskan är jag väldigt tacksam för.
Det blev väldigt långt det här men sammanfattningsvis så sprack jag under förlossningen, blev sydd och har inga bestående men. Jag är nöjd med min förlossning och den hjälp jag fick före, under och efter. Det negativa jag har skrivit om vet jag beror på platsbrist och underbemanning och är ingenting som personalen kan lastas för. De gjorde ett superjobb! Hoppas du fick svar på dina frågor. :)