• Anonym (ts)
    Äldre 3 Sep 19:41
    43359 visningar
    132 svar
    132
    43359

    Er värsta arbetsdag någonsin?

    Idag blev jag tillsagd för något som min kollega hade gjort fel (vi är båda ekonomer på samma företag). Min chef visste att kollegan var ansvarig men kallade in oss båda på möte.

    Inte min värsta arbetsdag någonsin men inte långt ifrån heller.

    Min värsta arbetsdag någonsin var på min förra arbetsplats där min chef kallade in mig i ett avlägset rum, blockerade dörren och vrålade åt mig i 10 minuter för att jag hade kollat min Facebook på arbetsliv. Hotad blev jag också.
    Jag har aldrig varit så rädd.
    Facket och högre chefer blev indragna och jag blev sjukskriven pga ångesten händelsen gav mig. Fick en ursäkt av min chef men valde ändå att säga upp mig.

    Så, berätta om er värsta arbetsdag!

  • Svar på tråden Er värsta arbetsdag någonsin?
  • Anonym (Defin­itivt sämsta­)
    Äldre 4 Sep 21:03
    #61

    Jag skulle ha ett samtal med min chef där min provanställning förväntades övergå i fast anställning. Jag gick glad i hågen - den senaste återkopplingen jag fått av en äldre kollega löd: "Du har verkligen gått framåt den senaste månaden. Det är ju inte alltid man ser det själv."

    Väl på mötet fick jag höra att jag inte utvecklats tillräckligt snabbt och skulle bli av med jobbet men att de kunde rekommendera mig - förutsatt att jag helt bytte karriär först. Under mötet och de jag talade med efteråt så kom det också fram att minst två personer ljugit för mig under flera månader och ev. hade en dessutom snackat stora mängder skit (om den informatören inte också ljög). Jag som fram tills dess trivts så bra att jag hade köpt hus på den nya orten...

  • Anonym (SSK)
    Äldre 4 Sep 22:13
    #62

    Alla dagar inom sjukvården är mer eller mindre katastrof men det finns några som är lite mer katastrof.

    Mitt näst värsta pass var nog det där nattpasset när vi hade fyra överbeläggningar, fem väldigt sjuka patienter som borde legat på intensiven men inte fick plats, två hjärtstopp (vi har kanske ett i kvartalet, max annars) och två väldigt förvirrade patienter som behövd väldigt mycket tillsyn för att inte skada sig själva eller någon annan. Herregud, tror att jag knatade kanske 40 000 steg på 10h. Gick hem kanske 2h efter att jag borde. Sov riktigt gott efter det. Stövlade iof in till min chef innan och sa: det finns en fin avvikelse på överbeläggningarna, att vi varit för få och att akutvagnen inte var ordentligt genomgången. Jag vägrar jobba en natt till. Du får lösa det. Jag har mängder med flex att ta ut.  (Jag fick ledigt, hon insåg det orimliga i att jobba en natt till)

    Mitt värsta pass, som fortfarande benämns som: den galna dagen var ett förmiddagspass straxt innan semestern för snart tre år sedan. Detta var en fredag och jag hade jobbat sex dagar på raken innan. Trött och rätt sliten med andra ord.

    När jag kommer till avdelningen på morgonen visar det sig att en av mina kollegor är sjuk och vi får inte in någon extra. Därmed får vi fördela om ansvaret för patienterna och istället för 5 patienter får jag 11. Dessutom ska jag introducera två nya kollegor.  Av mina 11 patienter var det tre som egentligen borde legat på intensiven istället för på avdelningen men intensiven var redan full. Så vi får försöka ta hand om dem själva. Det betyder att arbetsbelastningen ökar med kanske 200%. Några av de andra patienterna var gamla, dementa och behövde väldigt mycket hjälp med påklädning etc. Kvällen innan hade en av våra stammispatienter blivit akut dålig och hamnat på intensiven. När jag kommer på morgonen får jag veta att stammispatienten inte kommer att klara sig (hen hade varit mer hos oss än hemma de senaste tre åren, dvs vi hade en rätt speciell relation med honom). Hen ville komma tillbaka ned till avdelningen och dö där i lugn och ro. Stämningen på avdelningen var väldigt tryckt och konstig. Döden var väldigt påtaglig.


    Mitt i allt snurr  får jag ta över en patient från en annan avdelning. Patienten som har en hjärinflammation är totalt skogstokig. Hen kastar saker omkring sig, river ned inredning, bajsar på golvet osv. (Det beror på hjärinflammationen, virus i hjärnan är inget att leka med). Jag får spruta kopiösa mängder med lugnande och smärtlindring innan patienten lugnar ned sig för en kort stund.  (Vi fick till slut söva ned patienten på intensiven för att hen inte skulle gå bärsärk, skada sig och andra).

    Efter en bisarr dag kommer mina kollegor och tar över. En av dem ställer några snorkiga frågor om varför vi inte gjort vissa, ganska meningslösa, uppgifter (tänk städa ett rum, förbereda morgondagens hemgångar) börjar jag störtgråta. Alla känslor bara svämmar över. Den kvinna som varit rondande läkare hör min kollegas snorkiga kommentar. Skäller ut min kollega efter noter och säger nått om att nu fattas bara ett hjärtstopp så är dagen komplett. Hon hinner inte mer än stäng munnen innan akutlarmet ljuder och en av våra patienter har mycket riktigt fått ett hjärtstopp.
    2h efter att mitt arbetspass är slut stämplar jag ut. Precis när jag går från avdelningen ser jag hur den döende stammispatientens anhöriga kliver ut ur rummet. Jag vet, instinktivt att nu är patienten död. Jag orkar inte stanna kvar utan går bara. Benen bär knappt och jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag tog mig hem. Väl hemma ringer en kollega upp och berättar att patienten har dött. När jag lägger på och sambon säger: hur mår du egentligen brister allt. Tårarna bara sprutar. Jag somnar till slut och sover kanske 20h. Tror aldrig att jag varit så slutkörd, både fysiskt och psykiskt, efter ett arbetspass.

  • Anonym (p)
    Äldre 4 Sep 22:50
    #63

    har två händelser som påverkat mig till de negativa här i livet.
    De första var när jag gick tredje året på gymnasiet o var snart klar kock. fick jobb på en restaurang, fin men inte suuper fin. grejen var att de var mycket skaldjur och jag sa redan på arbetsintervjun att ostron hade jag aldrig hanterat så de skulle va bra om jag fick testa öppna nån sån innan de var full sittning, chefen sa att de inte var några problem o ordna. de började med förberedelse veckan innan vi öppnade (säsongs rest...) var enda tjejen i köket och ingen hade något större intresse av att lära känna mig, försökte ändå hålla uppe en glad fasad o va trevlig. frågade om de var något jag undrade (hur ska jag veta o lära mig annars) oftast var de suckar och stön, himlande med ögonen. när vi väl öppnade så började servisen även, tjejer i min ålder som mest stod o flörtade med kockarna, gav mig nå syrliga kommentarer om att mina kläder hade nån fläck här o där (ja är man kock så kan man bli skitig o mitt i service kan man inte bara springa o byta) fick även höra att man kan ju faktiskt anstränga sig lite när man är på jobbet o ha lite mascara på sig. ostron fick jag aldrig prova i förväg så när de skulle ut 20 st ostron stod en kock o skällde på mig o sa att de ska ta 30 sek per ostrom inte mer, servisen stod o garva o påpeka hur seg jag var. även att dom en dag bestämde sig att skippa o göra personalmat (vilket ska göras då de va löneavdrag) o alla hade beställt dit hamburgare förutom att jag inte blivit tillfrågad o när jag kom från toan så stod alla o åt i en klunga, vände sig om titta på mig o flina "ville du kanske också ha"  blev senare inkallad till chefen som frågade om jag verkligen trodde jag kunde hantera en sådan standard dom hade där, jag började grina var slut och knäckt, gått skola på dagarna och gått dit på kvällarna och blivit behandlad som en påse skit. då skakar han på huvudet o säger att han inte tror jag klarar av stressen av att jobba där, grejen va bara att jag jobbat ett år på ett helt annat ställe som hade MINST samma standard men där hjälpte man varandra och togs inte som dum i huvudet om man inte kunde allt, där var de bara killar i köket förutom mig och näst intill bara tjejer i servisen men de var en för alla och alla för en + att jag hade varit på en lång praktik precis innan och blivit erbjuden jobb där, så tror egentligen inte detta berodde på mig som kock utan ren mobbning som ledde till att jag inte trodde jag var bra o vågade inte ge mig in i den branschen igen

    andra var förra året har då bytt till handels o satt i kassan en sen helg kväll, jag o min kollega skulle just till o börja stänga då jag ser två maskerade män springa in en med pistol och en med kniv och batong o rånade oss, dom går fortfarande fria och  jag kan fortfarande ha svårt när jag ser killar som har liknande drag, ögon m.m jag dubbel kollar om jag låst dörren, alla fönster stängda. hatar att dom kom undan men min trygghet är bitvis förstörd som tur har man underbara kollegor som var super stöttande samma med chef och trots allt vill jag absolut inte  byta jobb

  • Anonym (Försk­ollära­re)
    Äldre 4 Sep 22:52
    #64

    Min värsta arbetsdag gjorde jag i tisdags när vi hade en barnmördare på rymmen. Jag jobbar tillräckligt nära för att vara i riskzonen och fick uppmaning av chefen att vara extra vaksam. Det var inte kul att ha ansvaret för många barn då.

  • Anonym (Dagis­kaos)
    Äldre 4 Sep 22:58
    #65

    På 90-talet hade jag ett vik på en förskola i södra Sverige. Året var 91a om jag inte missminner mig, var 24 år. "Pedagogerna" daskade barnen i stjärten, drog i armar, luggade och gormade och skrek för minsta lilla. Var ett barn gnälligt på vilan så fick barnet hårda daskar i stjärten och ville något barn inte ha maten så blev stolen bortdragen till hörnet och ungen fick gråta mot väggen.

    Slutade efter två månader, helt förstörd.

  • Ambula­nsliv
    Äldre 4 Sep 23:01
    #66

    När jag får den lilla bebisen i famnen, inser den är död men ändå gör vi det vi kan...på ett vis slutade det som en fantastisk dag...hur konstigt det än låter. Men att få bekräftelse på att man gör rätt, att man är en fantastisk människa på rätt plats i livet och man gör skillnad för någon annan som upplever sin värsta dag....

    Har även fått köra min bästaste kollega och inser att h*n snart är död....klar tvåa.

  • Äldre 4 Sep 23:06
    #67
    Anonym (kajan) skrev 2014-09-04 19:56:12 följande:

    Det var nog när jag gick min lärarutbildning och fick praktikplats på förskolan from hell. Det fanns INGEN pedagogisk tanke, "pedagogerna" vrålade och skrek på barnen så sjukt otrevligt! Om ett barn försökte ta på sig stövlarna själv tex så fick hen höra hur långsam och oduglig hen var. Jag var då praktikant och således källan för utnyttjande, skuldbeläggande, slitgörat och skitsnacket. Jag försökte verkligen vara tillmötesgående men det hjälpte inte.


    Så fort jag kom in i personalrummet hälsade ingen. Fikat "tog slut" strax innan jag kom och ingen frågade någonsin något om mig eller hur det gick på jobbet. När föräldrarna kom var det äckligt att se hur rara och inställsamma pedagogerna var, för att så fort dörren gick igen vråla och gapa och rycka tag i barnen.

    Barn som var rädda för blöjbyten trycktes ner på skötbordet och fick skrika bäst dom ville (jag var såklart daltig som ville låta barnen tex bläddra i en bok under tiden eller klättra upp själva). Överhuvudtaget var alla mina ideer nymodigheter, flum, trams etc.


    En vanlig dag var att barnen skulle sitta stilla i 40 minuter och äta frukost medan fröknarna pratade. Barn som gnällde eller inte ville äta fick höra hur jobbiga de var och att det minsann fanns 16 andra barn som inte ville höra gnället. Sen var det "utelek" som bestod av att barnen hade en stor gård men fick röra sig ungefär 20 meter i diameter och dela på typ 5 spadar i frusen mark. Det fanns INGET för barnen att göra. När de började bråka (såklart, de var ju uttråkade!) så blev det straff i form av ingen hedersuppgift i samlingen. Sen var det lunch och samma visa där, alla skulle sitta stilla och äta upp allt. Barnen fick absolut inte röra maten, redskap eller duka för det var så kladdigt och jobbigt. Jag fick mig en utskällning som hette duga första dagen när jag frågade om det spelade nån roll var jag satt och inte fick svar. Då satte jag mig försiktigt på närmsta stol och en kärring kommer och gapar "Det där är min plats!!" som en jävla unge. Efter lunchen var det vila, som innebar att alla barn - oavsett om dom behövde eller inte - stoppades ner i vagnar oavsett vad föräldrarna ville. Sen sov dom tills de fick stressväckas för att hinna med mellanmål. Då hämtade många föräldrar och samma pedagog som under dagen sagt "gud vad Lisa är jobbig, och vilken trashig pappa sen, tatuerad och allt! Lisa har nog autism, Lisas bror är riktigt jobbig i skolan. Lisas familj kör Volvo, de vet väl inte bättre" sa nu "Åh vad kul lilla Lisa har haft idag och hon är ju så smart och duktig och gull gull gull". Det var så man ville spy. Sen var det några sena barn kvar som aldrig fick ta ner några andra leksaker än dom som redan var framme. De mest slitna och tråkiga. Spel, pussel och hyllor var strängt förbjudet för barnen att röra. Överhuvudtaget var allt förbjudet. Inte springa, inte bråka, inte vara fler än en i taget på rutschkanan, inte ta fram saker ut skåp, inte ha nappar eller snuttisar framme, inte gå på toa utan att fråga en fröken, inte ta av sig blöjan, inte vägra mössa, inte tvätta händerna med tvål etc i oändlighet. Barnen kunde ju såklart inte lära sig alla regler! De fick dom aldrig förklarade ordentligt heller! Svar på allt var "för att det är så, annars ringer jag polisen som kommer och hämtar dig!"


    Droppen kom när ett barn hängde sig i ett persiennsnöre och nästan ströps och personalen fick psykbryt när jag krävde att snörena skulle knytas upp. För det var såååå jobbigt för dom att knyta upp och knyta ner hela tiden. Fick en av mina värsta utskällningar någonsin.


    Jag sa upp mig från praktikplatsen, ringde kommunen och lämnade in en skriftlig rapport om vad jag sett. Inga åtgärder vidtogs men jag försökte i alla fall. Det enda jag kan göra idag är att sprida ut vilken skitförskola det är och se till att så få som möjligt söker dit.


    Låter som ett dagis som jag praktiserade på när jag var arbetslös. Av mina fyra veckor orkade jag endast arbeta två. Funderade starkt på att anmäla dagiset till rektorn, men gjorde inte det för att jag var rädd att förlora min ersättning från AF som med största sannolikhet skulle säga att jag gjorde fel som anmälde dagiset och därmed sett till att inte få en riktig tjänst där.

    Idag ångrar jag mig. Snälla, kan du inboxa mig åtminstone vilken stad ditt dagis handlar om?
    Detta är bara ett rrrrääkneexempel!
  • Anonym (Ugh)
    Äldre 4 Sep 23:07
    #68

    Hur skulle ni se på förutsättningarna att ta emot akut sjuka människor kontinuerligt under > 18 h utan rast, fika eller förutsättningar för toalettbesök, där du förväntas springa mellan (oklart hur sjuka, för du har inte hunnit titta på dem än) patienter på akuten och försöka akut hjälpa vansinnigt sjuka människor på sjukhusets avdelningar som plötsligt får andningsbesvär eller liknande, ta emot en kaotisk trafikolycka utan förvarning, meddela anhöriga om deras föräldrars död, samtidigt som det trillar in en man med oklar sjukdom och dör på bristen framför dina ögon, varva mellan att ta hand om jättesjuka människor till människor som bara har ångest eller omedelbart bekräftelsebehov, att aldrig hinna få avsluta din tanke, eller uppgiften för stunden för någon rycker tag i dig eller ställer en ny fråga, alltmedan du har en liten mackapär som piper på dig i fickan från diverse frågor från konsulter, läkare på distrikt och avdleningssystrar som du helt enkelt inte har tid att svara på tills de söker på akutlarm, och när du klockan fyra natten tar din nästa patient ur en lista som bara fyller på sig, blir utskälld av anhöriga för att allt tar så lång tid fastän patienten inte är dålig, och när du på morgonrapporten när du meddelar allt du gjort blir påtalad att man glömt en liten jävla skitgrej av administrativ art får skit för man börjar lipa av trötthet. När du går hem har du vetskapen om att om dryga tolv timmar kommer ett likadant pass till. Jag har många värsta arbetsdagar. Ovanstående må låta extremt men det är det inte.

  • Äldre 4 Sep 23:12
    #69
    Anonym (SSK) skrev 2014-09-04 22:13:26 följande:

    Alla dagar inom sjukvården är mer eller mindre katastrof men det finns några som är lite mer katastrof.

    Mitt näst värsta pass var nog det där nattpasset när vi hade fyra överbeläggningar, fem väldigt sjuka patienter som borde legat på intensiven men inte fick plats, två hjärtstopp (vi har kanske ett i kvartalet, max annars) och två väldigt förvirrade patienter som behövd väldigt mycket tillsyn för att inte skada sig själva eller någon annan. Herregud, tror att jag knatade kanske 40 000 steg på 10h. Gick hem kanske 2h efter att jag borde. Sov riktigt gott efter det. Stövlade iof in till min chef innan och sa: det finns en fin avvikelse på överbeläggningarna, att vi varit för få och att akutvagnen inte var ordentligt genomgången. Jag vägrar jobba en natt till. Du får lösa det. Jag har mängder med flex att ta ut.  (Jag fick ledigt, hon insåg det orimliga i att jobba en natt till)

    Mitt värsta pass, som fortfarande benämns som: den galna dagen var ett förmiddagspass straxt innan semestern för snart tre år sedan. Detta var en fredag och jag hade jobbat sex dagar på raken innan. Trött och rätt sliten med andra ord.

    När jag kommer till avdelningen på morgonen visar det sig att en av mina kollegor är sjuk och vi får inte in någon extra. Därmed får vi fördela om ansvaret för patienterna och istället för 5 patienter får jag 11. Dessutom ska jag introducera två nya kollegor.  Av mina 11 patienter var det tre som egentligen borde legat på intensiven istället för på avdelningen men intensiven var redan full. Så vi får försöka ta hand om dem själva. Det betyder att arbetsbelastningen ökar med kanske 200%. Några av de andra patienterna var gamla, dementa och behövde väldigt mycket hjälp med påklädning etc. Kvällen innan hade en av våra stammispatienter blivit akut dålig och hamnat på intensiven. När jag kommer på morgonen får jag veta att stammispatienten inte kommer att klara sig (hen hade varit mer hos oss än hemma de senaste tre åren, dvs vi hade en rätt speciell relation med honom). Hen ville komma tillbaka ned till avdelningen och dö där i lugn och ro. Stämningen på avdelningen var väldigt tryckt och konstig. Döden var väldigt påtaglig.


    Mitt i allt snurr  får jag ta över en patient från en annan avdelning. Patienten som har en hjärinflammation är totalt skogstokig. Hen kastar saker omkring sig, river ned inredning, bajsar på golvet osv. (Det beror på hjärinflammationen, virus i hjärnan är inget att leka med). Jag får spruta kopiösa mängder med lugnande och smärtlindring innan patienten lugnar ned sig för en kort stund.  (Vi fick till slut söva ned patienten på intensiven för att hen inte skulle gå bärsärk, skada sig och andra).

    Efter en bisarr dag kommer mina kollegor och tar över. En av dem ställer några snorkiga frågor om varför vi inte gjort vissa, ganska meningslösa, uppgifter (tänk städa ett rum, förbereda morgondagens hemgångar) börjar jag störtgråta. Alla känslor bara svämmar över. Den kvinna som varit rondande läkare hör min kollegas snorkiga kommentar. Skäller ut min kollega efter noter och säger nått om att nu fattas bara ett hjärtstopp så är dagen komplett. Hon hinner inte mer än stäng munnen innan akutlarmet ljuder och en av våra patienter har mycket riktigt fått ett hjärtstopp.
    2h efter att mitt arbetspass är slut stämplar jag ut. Precis när jag går från avdelningen ser jag hur den döende stammispatientens anhöriga kliver ut ur rummet. Jag vet, instinktivt att nu är patienten död. Jag orkar inte stanna kvar utan går bara. Benen bär knappt och jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag tog mig hem. Väl hemma ringer en kollega upp och berättar att patienten har dött. När jag lägger på och sambon säger: hur mår du egentligen brister allt. Tårarna bara sprutar. Jag somnar till slut och sover kanske 20h. Tror aldrig att jag varit så slutkörd, både fysiskt och psykiskt, efter ett arbetspass.


    {#emotions_dlg.flower}
    Detta är bara ett rrrrääkneexempel!
  • Äldre 4 Sep 23:22
    #70

    Min mamma fick en måttel, sådan som man pressar kryddor med, som är rund nertill och som är av sten, i huvudet. Hon jobbade som undersköterska och skulle in i en av vårdtagarnas rum tillsammans med vaktmästare. Det var mörkt i rummet och helt plötsligt fick hon en smäll och det blödde från pannan där smällen kom. Den gamlingen bytte boende sen men inte roligt för mamma.

    Roligaste kommentaren hon fick av sin chef var att cykla efter de äldre när de var på språng.

Svar på tråden Er värsta arbetsdag någonsin?