• Anonym (ts)
    Äldre 3 Sep 19:41
    43362 visningar
    132 svar
    132
    43362

    Er värsta arbetsdag någonsin?

    Idag blev jag tillsagd för något som min kollega hade gjort fel (vi är båda ekonomer på samma företag). Min chef visste att kollegan var ansvarig men kallade in oss båda på möte.

    Inte min värsta arbetsdag någonsin men inte långt ifrån heller.

    Min värsta arbetsdag någonsin var på min förra arbetsplats där min chef kallade in mig i ett avlägset rum, blockerade dörren och vrålade åt mig i 10 minuter för att jag hade kollat min Facebook på arbetsliv. Hotad blev jag också.
    Jag har aldrig varit så rädd.
    Facket och högre chefer blev indragna och jag blev sjukskriven pga ångesten händelsen gav mig. Fick en ursäkt av min chef men valde ändå att säga upp mig.

    Så, berätta om er värsta arbetsdag!

  • Svar på tråden Er värsta arbetsdag någonsin?
  • Anonym
    Äldre 5 Sep 07:35
    #81
    Anonym (SSK) skrev 2014-09-04 22:13:26 följande:

    Alla dagar inom sjukvården är mer eller mindre katastrof men det finns några som är lite mer katastrof.

    Mitt näst värsta pass var nog det där nattpasset när vi hade fyra överbeläggningar, fem väldigt sjuka patienter som borde legat på intensiven men inte fick plats, två hjärtstopp (vi har kanske ett i kvartalet, max annars) och två väldigt förvirrade patienter som behövd väldigt mycket tillsyn för att inte skada sig själva eller någon annan. Herregud, tror att jag knatade kanske 40 000 steg på 10h. Gick hem kanske 2h efter att jag borde. Sov riktigt gott efter det. Stövlade iof in till min chef innan och sa: det finns en fin avvikelse på överbeläggningarna, att vi varit för få och att akutvagnen inte var ordentligt genomgången. Jag vägrar jobba en natt till. Du får lösa det. Jag har mängder med flex att ta ut.  (Jag fick ledigt, hon insåg det orimliga i att jobba en natt till)

    Mitt värsta pass, som fortfarande benämns som: den galna dagen var ett förmiddagspass straxt innan semestern för snart tre år sedan. Detta var en fredag och jag hade jobbat sex dagar på raken innan. Trött och rätt sliten med andra ord.

    När jag kommer till avdelningen på morgonen visar det sig att en av mina kollegor är sjuk och vi får inte in någon extra. Därmed får vi fördela om ansvaret för patienterna och istället för 5 patienter får jag 11. Dessutom ska jag introducera två nya kollegor.  Av mina 11 patienter var det tre som egentligen borde legat på intensiven istället för på avdelningen men intensiven var redan full. Så vi får försöka ta hand om dem själva. Det betyder att arbetsbelastningen ökar med kanske 200%. Några av de andra patienterna var gamla, dementa och behövde väldigt mycket hjälp med påklädning etc. Kvällen innan hade en av våra stammispatienter blivit akut dålig och hamnat på intensiven. När jag kommer på morgonen får jag veta att stammispatienten inte kommer att klara sig (hen hade varit mer hos oss än hemma de senaste tre åren, dvs vi hade en rätt speciell relation med honom). Hen ville komma tillbaka ned till avdelningen och dö där i lugn och ro. Stämningen på avdelningen var väldigt tryckt och konstig. Döden var väldigt påtaglig.

    Mitt i allt snurr  får jag ta över en patient från en annan avdelning. Patienten som har en hjärinflammation är totalt skogstokig. Hen kastar saker omkring sig, river ned inredning, bajsar på golvet osv. (Det beror på hjärinflammationen, virus i hjärnan är inget att leka med). Jag får spruta kopiösa mängder med lugnande och smärtlindring innan patienten lugnar ned sig för en kort stund.  (Vi fick till slut söva ned patienten på intensiven för att hen inte skulle gå bärsärk, skada sig och andra).

    Efter en bisarr dag kommer mina kollegor och tar över. En av dem ställer några snorkiga frågor om varför vi inte gjort vissa, ganska meningslösa, uppgifter (tänk städa ett rum, förbereda morgondagens hemgångar) börjar jag störtgråta. Alla känslor bara svämmar över. Den kvinna som varit rondande läkare hör min kollegas snorkiga kommentar. Skäller ut min kollega efter noter och säger nått om att nu fattas bara ett hjärtstopp så är dagen komplett. Hon hinner inte mer än stäng munnen innan akutlarmet ljuder och en av våra patienter har mycket riktigt fått ett hjärtstopp.

    2h efter att mitt arbetspass är slut stämplar jag ut. Precis när jag går från avdelningen ser jag hur den döende stammispatientens anhöriga kliver ut ur rummet. Jag vet, instinktivt att nu är patienten död. Jag orkar inte stanna kvar utan går bara. Benen bär knappt och jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag tog mig hem. Väl hemma ringer en kollega upp och berättar att patienten har dött. När jag lägger på och sambon säger: hur mår du egentligen brister allt. Tårarna bara sprutar. Jag somnar till slut och sover kanske 20h. Tror aldrig att jag varit så slutkörd, både fysiskt och psykiskt, efter ett arbetspass.


    Jag beundrar er ssk i vården.
  • Äldre 5 Sep 07:55
    #82

    Finns säkert andra händelser som toppar det, men den här minns jag extra tydligt eftersom det var mitt första jobb, och en händelse som inträffat under introduktionen. Jag började springvicka i hemtjänsten när jag gick ut gymnasiet. Och under introduktionen fick jag följa med och lära mig hur det gick till när vi tankade tjänstebilarna och vad man skulle göra med kvittot etc. Inget mer med det. En tid senare blev jag uppringd av chefen som började ifrågasätta varför jag hade köpt en falukorv när jag tankade bilen. Jag stod som ett stort frågetecken och fattade inte vad hon menade. Det visade sig att det stod med en falukorv på kvittot sen jag hade tankat på introduktionen. Något hade uppenbarligen blivit fel i kassan. Varför skulle jag, som fortfarande bodde hemma och fick maten serverad, köpa falukorv. Och jag var ju inte så dum att jag trodde jag kunde handla sånt för kommunens pengar utan att bli påkommen. I alla fall så blev jag ju uppbackad av personen som hade varit med mig (tack och lov att jag inte var ensam). Och jag trodde allt var utrett, men chefen avslutade lite snäsigt samtalet med ett "jaja, men gör inte om det bara". Så uppenbarligen trodde hon mig inte ändå.


    Flicka 2005 * Pojke 2007
  • Anonym (SSK)
    Äldre 5 Sep 08:09
    #83
    Anonym (Ugh) skrev 2014-09-04 23:07:06 följande:

    Hur skulle ni se på förutsättningarna att ta emot akut sjuka människor kontinuerligt under > 18 h utan rast, fika eller förutsättningar för toalettbesök, där du förväntas springa mellan (oklart hur sjuka, för du har inte hunnit titta på dem än) patienter på akuten och försöka akut hjälpa vansinnigt sjuka människor på sjukhusets avdelningar som plötsligt får andningsbesvär eller liknande, ta emot en kaotisk trafikolycka utan förvarning, meddela anhöriga om deras föräldrars död, samtidigt som det trillar in en man med oklar sjukdom och dör på bristen framför dina ögon, varva mellan att ta hand om jättesjuka människor till människor som bara har ångest eller omedelbart bekräftelsebehov, att aldrig hinna få avsluta din tanke, eller uppgiften för stunden för någon rycker tag i dig eller ställer en ny fråga, alltmedan du har en liten mackapär som piper på dig i fickan från diverse frågor från konsulter, läkare på distrikt och avdleningssystrar som du helt enkelt inte har tid att svara på tills de söker på akutlarm, och när du klockan fyra natten tar din nästa patient ur en lista som bara fyller på sig, blir utskälld av anhöriga för att allt tar så lång tid fastän patienten inte är dålig, och när du på morgonrapporten när du meddelar allt du gjort blir påtalad att man glömt en liten jävla skitgrej av administrativ art får skit för man börjar lipa av trötthet. När du går hem har du vetskapen om att om dryga tolv timmar kommer ett likadant pass till. Jag har många värsta arbetsdagar. Ovanstående må låta extremt men det är det inte.


    Know the drill..... Sjukvården är hemsk! Eller snarare katastrofal! Undra bara när våra politiker och styrande organ ska inse det. Att de problem kring patientsäkerhet, vårdskador, människor som slussas runt mellan olika instanser, VRI etc. är ett resultat av för få människor på golvet och för få vårdplatser. Får vi fler händer, en skälig lön för mödan (Näe 23.500kr är inte skäligt för mitt jobb i alla fall....) minskar arbetsbelastningen och på så sätt kan öka antalet vårdplatser kommer problemen att minska. Det handlar inte om mängden patienter alla gånger utan fördelningen av dem.
  • Anonym (M)
    Äldre 5 Sep 08:29
    #84
    Tjohalia skrev 2014-09-05 07:55:09 följande:

    Finns säkert andra händelser som toppar det, men den här minns jag extra tydligt eftersom det var mitt första jobb, och en händelse som inträffat under introduktionen. Jag började springvicka i hemtjänsten när jag gick ut gymnasiet. Och under introduktionen fick jag följa med och lära mig hur det gick till när vi tankade tjänstebilarna och vad man skulle göra med kvittot etc. Inget mer med det. En tid senare blev jag uppringd av chefen som började ifrågasätta varför jag hade köpt en falukorv när jag tankade bilen. Jag stod som ett stort frågetecken och fattade inte vad hon menade. Det visade sig att det stod med en falukorv på kvittot sen jag hade tankat på introduktionen. Något hade uppenbarligen blivit fel i kassan. Varför skulle jag, som fortfarande bodde hemma och fick maten serverad, köpa falukorv. Och jag var ju inte så dum att jag trodde jag kunde handla sånt för kommunens pengar utan att bli påkommen. I alla fall så blev jag ju uppbackad av personen som hade varit med mig (tack och lov att jag inte var ensam). Och jag trodde allt var utrett, men chefen avslutade lite snäsigt samtalet med ett "jaja, men gör inte om det bara". Så uppenbarligen trodde hon mig inte ändå.


    Varför gick du inte tillbaka till affären för att klaga på att de debiterat dig för en vara du aldrig tog och köpte?
  • Äldre 5 Sep 08:34
    #85
    Anonym (M) skrev 2014-09-05 08:29:22 följande:

    Varför gick du inte tillbaka till affären för att klaga på att de debiterat dig för en vara du aldrig tog och köpte?


    Kanske för att jag var 19 år, oerfaren och rädd, och det dessutom gått ganska lång tid. Inte vet jag. Idag hade jag helt klart gjort det. Det hade ändå inte löst problemet med att jag blev misstrodd av chefen. Hon trodde att jag passade på att handla för kommunens pengar, och att jag trott att jag skulle komma undan med det.
    Flicka 2005 * Pojke 2007
  • Anonym (M)
    Äldre 5 Sep 08:42
    #86
    Tjohalia skrev 2014-09-05 08:34:43 följande:

    Kanske för att jag var 19 år, oerfaren och rädd, och det dessutom gått ganska lång tid. Inte vet jag. Idag hade jag helt klart gjort det. Det hade ändå inte löst problemet med att jag blev misstrodd av chefen. Hon trodde att jag passade på att handla för kommunens pengar, och att jag trott att jag skulle komma undan med det.


    Okej förstår att man när man var ung gjorde saker som man idag hade gjort annorlunda. Undrade bara.
  • Anonym (Under­sköter­skan)
    Äldre 5 Sep 09:49
    #87

    Ja, jag jobbar inom vården och mja.. Just detta år har varit rätt ruttet.

    Det värsta var i våras- för att göra historian kort så var det någon som skrev diverse kränkande ord på kontorsdörren till vår samordnare. Detta upprepades vid flera tillfällen.

    Ialla fall, det blev polisanmälan och kort efter blev det förhör med bossen o högsta bossen där båda mer eller mindre anklagade mig för detta. Jag har aldrig känt mig så orättvist behandlad och kränkt ever. Nu är chefen ledig ett tag och helt ärligt så funderar ja på att byta arbetsplats sen - ska gå på mammaledighet i dec så sen ska ja försöka hitta ett annat ställe att jobba på för det där tyckte jag inte var okej.

    Vi har på vårt boende demens/psykiska diagnoser på våra boende och de är väldigt unga. I alla fall, en morgon var det en boende som slog till mig så jävla hårt i ryggen så ja tappade andan och vart så arg så jag började gråta.. Fast å andra sidan råkar alla ut för något där - o mkt värre saker än vad ja varit med om. Jag är glad att ja sluppit sånt men nu när ja är gravid går ja inte in till vissa boende därför att de sparkat i magen på andra gravida i personal.

  • Anonym (Sofia­)
    Äldre 5 Sep 09:58
    #88

    Värsta arbetsdagen var nog den dagen  för 4-5 år sedan då jag satt vid min dator och jobbade och personalchefen/HR-person kikade förbi. (jag jobbar  med ekonomi på ett kontor).

    Hon småpratade lite innan hon helt plöstligt högt och tydligt utbrast "Nämen är du gravid guuud va roligt". Jag var inte gravid men däremot rätt svullen då jag precis ett par veckor tidigare gått igenom ett missfall efter lång tids försök med första barnet och hela jag var ett öppet sår som försökte hålla masken uppe (ingen på jobbet visst något).

    Jag försökte snabbt skoja bort det och säga" nej nej jag har bara ätit lite höhö" men hon gick på och tjatade och pressad om att det är klart att jag var gravid det syntes ju sååå väl. Då bröt jag ihop totalt och kände mig så äcklig och tjock att folk t om trodde jag var gravid och dels så ledsen över att det inte var sant (min lätta ätstörningsproblematik gjorde ju inte saken bättre trots att jag var pinnsmal men med en svullen mage). Fick rusa in på toa och böla av mig och jag vet inte hur länge jag satt där och försökte sen badda och dölja men såna tårar sitter kvar i ögonen hos mig i flera dagar (som tur var märkte ingen och jag lyckades smita hem som tur var men bara tanken på hur jag mådde då får mig typ att böla..)

    HR personen bad givetvis så hemskt mycket om ursäkt och blev själv sjukskriven efteråt (vet inte om det fanns något samband men hon måste ha känt sig helt värdelös på sitt jobb....vilket ju var befogat). Hon jobbar inte kvar idag.

  • Anonym (...)
    Äldre 5 Sep 10:24
    #89

    Det va när ett jobb jag var platschef för och det visade sig att det gick back med 3,1 miljoner.

    Jobbet kunde inte utföras på ett mer effektivt sätt utan att det hade fuskats å så jobbar inte jag. Det va mina högre chefer som lämnat ett för lågt anbud men ändå var det jag som fick skulden.

  • Anonym (kajan­)
    Äldre 5 Sep 11:00
    #90
    Anonym (M) skrev 2014-09-05 05:56:28 följande:
    Ja du glömde ju skriva vilken förskola det gällde!
    Nej, det gjorde jag inte.
Svar på tråden Er värsta arbetsdag någonsin?