Vad gör man nu?
Vet inte riktigt hur jag skall formulera mig. Men jag har läst flertalet sidor och forum kring detta. Jag har läst där personen som var otrogen känner fruktansvärd ånger och vet inte hur den skall förklara för sin partner att den ALDRIG kommer göra om samma misstag och vet inte hur den skall få den utsatte att förstå det. Har läst om förhållanden där dom fortsatte och efter något år så insåg dom att det inte gick, har läst om personer vars förhållanden blev stärkta och nu lever dom lyckliga. Har läst om personer som vill ha alla detaljer, om personer som tycker att man plågar sig själv om man frågar detaljer. Har läst om personer som tycker man ska sparka ut "fanskapet" direkt, eller personer som säger att det alltid är två personer i ett problem osv. Jag har läst väldigt mycket kring detta..... MEN, jag har inte hittat någon tråd med liknande situation som min.
Vi träffades väldigt intensivt i början, vi umgicks varje dag i 9 månader (på riktigt). Vi flyttade tillsammans till en trea bara efter 3 månader. Vi var väldigt impulsiva och kära. Vi fick barn efter 9 månader. Vid det tillfället så kunde jag inte ta föräldraledigt ifrån mitt jobb, jag led varje gång jag gick utanför dörren. Hon var då hemma med barnet, vi hade inte hjälp ifrån föräldrar eller kompisar. Vi hade INGEN avlastning (på riktigt)på 9 månader. Hon blev "galen" av att vara hemma med en bebis som inte kunde föra en vettig dialog. Hon skyllde mycket på att hon fick vara ensam och allt var jobbigt. Sedan så började hon en tvåårig utbildning. Jag tänkte att nu får hon träffa folk och bli lite människa igen. Mitt jobb är mycket kvällar, så vi möttes mycket i dörren. Efter ett halvår på skolan så var hon då otrogen för första gången. Med en i sin klass. Som hon sedan träffade och hade sex med under ett halvår tid (!), sedan träffade hon en annan som hon hade sex med under några veckor, och sedan en sista snubbe som hon sa var sista gången (allt detta är fakta jag vet efter konfrontationen).
Så för 2 årsedan så slutade hon ha sex med sista snubben och sedan var allt bara piss hemma. Under tiden det skedde och efteråt, så kunde jag inte förstå varför hon inte vill ha en kram, eller prata med mig om dagen. Hon la över ALLT på mig, att allt var mitt fel, att jag inte var man, att jag hade bekräftelsebegär, att jag var en energitjuv, hon störde sig på massa saker jag gjorde. Jag frågade flera ggr om hon var otrogen eller om något var fel. Hon ljög mig så klart rätt upp i ansiktet.
Det värsta är att alla tre snubbar är inga engångsligg på krogen, utan personer som hon haft nära sig hela tiden (ifrån skolan). SAMT att jag har jobbat med den ena av dom, flera ggr. Den första snubben (som hon var mest med) har jag ätit lunch med, han fick låna våran lägenhet när vi åkte på utlandsresa. Då hade hon träffat och haft sex med han innan resan, sedan med mig en gång under resan, sen när vi kom hem så fortsatte hon ha sex med honom (oralsex och vanlig sex).
Den sista snubben har hon umgåtts sjukt mkt med, tagit hem honom, vi har alla tre suttit här hemma (för jag trodde det var en killkompis, för tjejer kan ha killkompisar, samt hon sa innan vi blev ihop att hon mest haft killkompisar, hon fungerar inte så bra med tjejer. Vilket jag kan tycka är förståeligt). Han har passat vårat barn, vårat barn har uttryckt att "jag älskar *personens namn*" vilket smärtar något så sjukt.. I efterhand så ser jag ju alla tecken, men jag trodde verkligen på denna kvinnan. Jag gillar inte att sätta upp stängsel eller blockera någon från dens frihet. Hon åkte ofta iväg för att vila sig. Men hon gjorde ju helt andra grejer förstod jag nu då.. Så att hon haft dom framför näsan på mig sårar nog mest..
Under dessa tre åren, så var det jag som tog hand om vårat barn, offrade jobbet, fick förklara för vårat barn varför inte mamma var hemma, för hon var tvungen att "vila". Vi hade sex en gång per år. På utlandsresan så lämnde hon oss tidigt på morgonen och kom hem sent på natten med sina kompisar, medans jag och barnet fick klara oss bäst själva.. Jag var på lekplats varje dag med vårat barn, jag hatade lekplatser efter det.
Jag har gått igenom mycket tragedi ifrån tidig ålder i mitt liv. Haft känslan av att all skit SKALL hända mig, för det är så mitt liv/mitt test på jorden ser ut. Destruktivt beteende med andra ord. Jag har alltid trott på att sex är något två människor har mellan varandra osv. Har alltid trott på kärleken. Har mycket tålamod och har verkligen litat på min partner, jag upprepar det, jag har verkligen litat på min partner.
Jag fick informationen för ca 8 veckor sedan, jag konfronterade henne. Hon nekade och jag trodde henne. Hon sa att dom andra ljög för att "sätta dit" henne. Jag gick på det, sedan trädde det fram flera personer som hade samma info, då går det inte att ljuga om det längre. Så jag konfronterade henne, ringde och träffade först dom hon varit med för att försäkra mig om att det var sant. Hon satt sa att jag ljög, och att dom ljög i en kvart, fast jag sa att jag pratat med personerna, jag VET, sa jag. Sedan bröt hon ihop, skrek att hon skämdes och hyperventilerade gråtandes. Jag kastade ut henne i 4 dagar, sedan träffades vi och pratade i 3-4 timmar. Fick höra saker som jag har förstorat och trott helt fel om, och vissa saker stämde. Så jag beslutade mig att försöka fortsätta med henne. Vilket många gav konstiga blickar för, jag sa att jag inte förlåtit henne, jag sa till henne att jag har inte sagt, "ah nu går vi vidare och nu kör vi", utan att vi tar en dag i taget.
Nu har det gått 3 veckor sedan jag valde att fortsätta träffa henne. Först nu kommer det massa tankar kring sveket och vad hon verkligen gjort. Jag blir fan manodepressiv på kuppen känns det som. Jag vill ju typ tro att hon inte var i sina sinnens rätt bruk när detta skedde. Det är MYCKET som stämmer in på en narcissist eller en med borderline. Gjort lite "test" på nätet, mycket talar kring att hon skulle lida av det. Då hon har svårt att visa medkänsla, samt måste sakna empati för att göra något sådant mot en.
Jag vet inte vad min fråga är..... utan mer hur ser ni på situationen? Detta är ändå ett grövre fall? Eller? För mig är det helt sinnessjukt.. Försöker jag tömma en båt som läcker in med en kapsyl? Eller har andra några erfarenheter kring något sådant här? Har som sagt läst mycket och behöver inte höra "lämna kräket" eller "vad naiv du måste varit". Utan mer kring sorg/gå överprocessen...
Tack på förhand!
(måste flika in med, att vi hade sex så himla sällan, men vi hade sex precis 2 dagar innan jag fick reda på det, och det kändes så bra och rätt, vilket gjorde att mesta delen av mitt val var för att vi hade sex så nyss, hade det varit ett år tillbaka som jag skulle varit tvungen att föreställa mig i huvudet, hade jag nog inte klarat av att fortsätta förhållandet lika "Lätt")
