sista utvägen?

Jag vet inte vad som hänt dig. Och jag vill inte förminska det. Jag vill dock säga: allt talar för att det blir bättre.
Du säger själv att det inte kan bli värre, och då kan det bara bli bättre. Vi är många som känt att livet är så svårt att det vore lättare att dö, men sedan återfått glädje och meningsfullhet i livet. Det finns tom forskning på att det som upplevs som en katastrof i stunden inte påverkar ens välmående särskilt mycket några månader senare.
Jag förväntar mig inte att du ska tro mig när det gäller det sista, det gör man inte när allt känns hemskt. Men jag hoppas att du vill härda ut och se och att det kan inge lite hopp. Det blir bättre.

Snälla TS, psykiatrin säger jag bara. Kan tänka mig att du behöver nåt antidepressivt el liknande, för att orka ta dig igenom detta.

En del av det du skrev fick mig att undra om du har nån npf diagnos kanske? Inget jobb inga pengar osv.

Byt terapeut!
Hela poängen med att ha en är att vara trygg nog att prata om allt, därför måste man och prova på olika tills man hittar någon som ger en den tryggheten.

Tack för era svar!

Det känns lite lättare idag, även fast det dök upp en till grej som gjorde att allt visst kunde bli lite värre... Jag vill inte låta som om jag tycker synd om mig själv, men varför i helsike ska all skit komma på en gång för??? Jag blir tokig!

Jag mår dåligt i perioder (har en atypisk borderline) så därför har jag aldrig kunnat ha ett jobb mer än några månader, och sambon är trött på att jag pendlar från deprimerad till glad på typ två röda. Jag har avverkat typ 10 terapeuter och dubbelt så många anti-depp genom åren. Men sen mer ett halvår tillbaka har jag mått lite bättre, fick prova en medicin som hjälper enormt mycket.

Men mediciner hjälper inte så mycket när hela livet bara rasar sakta bit för bit... Jag blir irriterad på mig själv för att jag "gnäller", tänker att "va fan skärp dig, så illa är det inte". Men sen börjar jag tänka efter... Och jo, så jävla illa är det faktiskt.

Vad gör man för att kunna se klart och kunna resa sig upp även när det känns skit?? Är det bara jag som har en känsla av att inte höra hemma i den här världen?

Ta en sak i taget.Detta med körkort,egen inkomst och jobb får dig att känna dig värdelös.Tänk inte på vad du inte kan utan istället på vad kan du göra.Kan du tänka dig timanställningar och jobba mycket mindre,eller börja studera 25-50% eller påbörja ditt körkort om du inte har.Sen ska du självklart få hjälp i vården men min tanke var även att ta ensak i taget och sätta upp delmål.Rinliga delmål som passar just dig om vad som hellst.Du behöver få bort dessa värdelös känslorna och därför frågar jag vilka jobb,anställning och tider tror du attdu klarar?

Jag undrar vad det är som får dig att avverka terapeuter på löpande band. Varför vill du sluta hos varenda en? Har du en regelbunden läkarkontakt?

Finns väl också stöd o hjälp att få hos kommunen eftersom du har en diagnos. Kollat LSS, kontaktperson inom psykiatrin o avlastning? Du borde ha rätt till det eftersom du inte klarar ha ett jobb el eget boende, inte minst för att du har ett barn.

Angående terapeuter så är de utspridda på en period över 12 år, och jag flyttade mycket när jag var yngre, därför har de blivit så att jag varit tvungen att byta. (även om jag bytt två gånger för de inte alls funkade att prata med).

Jag skulle absolut klara ett eget boende och ta hand om ekonomi och dylikt, om jag någon gång skulle vara tvungen att ta emot ekonomiskt bistånd en period om jag inte lyckas hitta ett jobb på en gång, är ju inte direkt lätt att hitta jobb nuförtiden. Dock har jag en fördel, jag är berättigad trygghetsanställning (pga av min diagnos och att jag har en skada på mitt närminne så att jag glömmer saker fort och blandar ihop saker), dvs att arbetsgivaren får tillbaka en viss procent av lönen arbetsgivaren betalar ut. I mitt fall är jag berättigad till hela 75% så det är ju ett plus hos småföretagare. Men då måste de ta i beaktning att jag vissa dagar inte alls är särskilt produktiv.

I valet av jobb är det lite svårt... Jag förlorar intresset för saker väldigt fort, jag har jobbat i helt olika branscher de gånger jag har haft jobb, men efter ett par månader tappar jag intresset helt och går in i depression för att jag hatar jobbet, trots att jag i början tyckt att jobbet var skitkul (oavsett om det varit jobb på äldreboende, telefonkundtjänst eller trädgårdsskötsel). Så jag vette fan vad för jobb som skulle kunna upprätthålla mitt intresse... nåt där man får byta arbetsuppgifter ofta kanske? men vad fasen är det för jobb då? Och eftersom mitt minne är så dåligt och att jag hela tiden analyserar, värderar och lätt tappar fokus så tar det så enormt mycket energi att jag inte orkar jobba 8 timmar om dagen för att det känns som att hjärnan smälter ihop till en degboll. Det som är extra jobbigt är att folk har fördomar och tror att jag inte vill jobba och bara är lat. Jag skulle verkligen vilja ha ett jobb som jag kan fungera på!

Men något positiv: jag och sambon var i veckan hos en familjeterapeut, och vi ska försöka lösa våra problem. Tack vare era svar så känns det mycket bättre än tidigare! :) 
Jag måste försöka tänka efter lite mer och inte bara agera och reagera efter mina känslor (som kan löpa amok, som brukligt när man har borderline...)

Kanske har du samma diagnos som jag, ADD. För jag känner igen det där med minnet osv. Bra att du har rätt till trygghetsanställning!

Det där sista du skrev om kan man få hjälp med av psykologen eller en arbetsterapeut vet jag, du kanske skulle säga till dom att behöver hjälp strukturera o få ordning på känslorna.