Tröttnat på särbo-livet
Han har två barn sedan tidigare, vi har två små tillsammans.
Det funkade inte att bo tillsm så vi bestämde oss för att fortsätta som särbos och det har väl funkat....men jag har nu tröttnat på att vara själv jämt.
När han har de andra två barnen varannan vecka hörs knappt ett ljud från honom, ändå bor vi 150 m från varandra.
På helgerna är han oftast själv med barnen, bjuder ibland över släkten (väldigt liten skara) eller vännerna på middag, träffas vi ute någonstans hälsar han knappt.
Den veckan han är "barnledig" kommer han hem till oss ett par gånger i veckan, sent på kvällen då barnen redan sover och till helgen umgås vi som en "familj"
Så man kan säga att han oftast bara träffar våra två barn varannan helg.
Smsar eller ringer gör han knappt aldrig, jag ringer ibland på kvällarna innan jag lägger mig, han svarar....ibland. Övrig tid ägnar han åt att renovera huset.
Känner inget intresse alls från hans sida (de gånger vi ses är hans hyfsat kärleksfull) jag känner mig så ensam! Var jag än går med barnen, deras aktiviteter osv...så är jag själv.
Har tröttnat på att sitta själv varannan helg (även om jag ibland bjuder hem vänner med förstås)
Jag föreslog i veckan att vi kunde äta nåt tillsammans lördag kväll med alla barnen, men fick inget svar. Hans dotter frågade om vi skulle komma och sova över? Nej inte den här veckan sa jag, en annan gång. Ja det var bra för hon vill inte att vi ska komma - för hon vill sova med pappa varje natt...
Ska jag härda ut eller borde det inte finnas nåt "bättre"? :/
