Han håller mig tillbaka (långt)

Tycker att du ska prata med din man om allt detta du har skrivit i din tråd... För han upplever det inte så som du gör...

Social fobi? Asperger? Depression?

Om allting inkl bröllop o barn varit på ditt initiativ jämt, då skulle jag fråga mig vem han egentligen är. Han hade kunnat dejta o gifta sig med vem som helst som bara tar initiativet?

Jag förstår din oro, men måste samtidigt peka på att dina barn har 50% av sina gener från din osociale man, så det är fullt möjligt att de trivs i det du upplever som isolering, och att det inte är något du kommer att kunna ändra på även om du försöker. Hur upplever du att barnen är när de umgås med andra barn? Vad säger dagispersonalen?

Det är inte alls ovanligt att känna att man har fått nog av socialt umgänge när man kommer hem från jobb/skola/dagis. Tyvärr är det väl inte heller ovanligt som skilsmässoorsak, när parten som står på din sida i konflikten får nog av att känna sig understimulerad socialt sett.

Jag har tagit upp bitar av det då och då, men han verkar inte riktigt förstå plus att han inte ser det som ett problem så som jag gör.
Han säger att han inte är en så verbal person tex (och det har jag tagit upp MÅNGA gånger) och jag vet ju att jag inte kan ändra hans personlighet. Men avsaknaden av ömhet och kärleksfulla ord börjar verkligen tära på mig!
Han vet att jag vill ha ett mer socialt liv, men i hans värld betyder det att vi ska åka till hans mamma mer medans jag vill ut och se nya saker, träffa nya människor och uppleva saker.

Jag är ts

Mina barn (speciellt den äldsta) säger att hon vill leka mer med kompisar och tom flytta in till samhället där deras skola resp. dagis ligger.
Att flytta in till samhället har jag funderat på många gånger, där kommer det sociala mer automatiskt, både för oss och barnen. Jag har många gånger haft dåligt samvete för att vi har bosatt oss så som vi har gjort. Men vi (läs min man) har byggt själva och ligger OTROLIGT fint med helt fantastiska vyer och barnen har en helt fantastisk trädgård och omgivningar att leka i. Det är ganska svårt att släppa även om det inte är lika roligt att bo här de mörka och kalla årstiderna och att trädgården tar mer tid än önskat att sköta.
Jag är inte heller jättesocial, men försöker åtminstone kliva ur min bekvämlighetszon för barnens skull.

Jag gör redan nu mycket med barnen som han inte är med på även om det finns utrymme för mer. Men det tar så himla mycket kraft att vara den drivande i den frågan.
Och ska vi göra en massa saker utan honom, ja vad ska jag då med honom till? I min drömvärld vill jag att vi gör det tillsammans.

Bjud hem folk. Låt barnens kompisar sova över. Åk iväg och res med barnen. (Framförallt när trädgårdssäsongen är över)

Jag gör det, men är så urbota less på att det ALLTID är jag som tar iniativet till det!
Härom helgen hade den äldsta en klasskompis här och lekte. Då lillasyster kände sig utanför och mannen inte gjorde nåt vettigt så bjöd jag in hela klasskamratens familj på tacokväll. Det var då fem ungar som hade jätteroligt och vi vuxna hade det oxå jättetrevligt. Men det var JAG som kom på det och när jag föreslog det skrynklade mannen ihop ansiktet men gick med på det.
Han skulle ALDRIG komma på samma ide och det är den handlingsförlamningen som jag är så less på.!

Jag har funderat många gånger på hur det skulle vara om vi skilde oss och hade varannan vecka. Barnen skulle ju bara sitta hemma och glo de veckor mannen hade dom, möjligtvis åka o hälsa på hans föräldrar! Medans jag kanske skulle bli översocial istället.