Kan inte släppa den jobbiga känsla om att något kommer hända?

Nu tillhör jag den nojigare skaran, men graviditeten med barn tre var rätt "hemsk". Jag har lätta graviditeter rent fysiskt, och så var det med den med, men jag var så förbaskat orolig att något skulle gå fel. Kände så ända tills han tittade ut. Mina två första barn kom i v.37+. Vår trea stannade kvar ända till v.40+1. Jag var säker på att han skulle dö i magen innan han hann födas.....en dag av minskade rörelser och hjärtat i halsgropen. Hade en bebis som sov rätt tungt också......spelade ingen roll hur mycket jag knuffade eller hur mycket glass jag åt. Sov helt stilla periodvis.

Förstår din känsla. Det är vidrigt. Nu ska vi inte ha fler barn. Vi är gamla och väldigt färdiga, men jag tror inte jag hade klarat den typen av oro igen.....bara för jobbigt. Tror ingen annan kan riktigt förstå, så svårt att "dela" med någon. Fanns ingen som helst anledning till oron.....den bara fanns där ändå. 

Kram på dig. Att säga att "allt kommer att gå bra" tänker jag inte göra, för det hjälper inte......jag vet .

Jag känner också så. Kan knappt glädjas eftersom att jag oroar mig så mycket för att något ska gå fel. Hade blödningar i början, så oron då var väl inte helt obefogad. Är i vecka 16(15+6) idag, allt såg fint ut på kub i vecka 13. Skönt att du känner din i varje fall, själv så har jag moderkakan i framkant(?) så barnmorskan som gjorde ultraljudet trodde inte att jag skulle känna något innan vecka 20.  

såg att detta var ett par månader gammal tråd, men jag känner så igen mig och det är så jäkla jobbigt. är i vecka 17 men tvillingar och är ständigt orolig att något ska hända. har vart så nojig från första början. har ni kommit på något sätt som fungerar elelr hur ska man tänka? jag har försökt sagt till min sambo att det är jobbigt att vara så orolig hela tiden men hans svar blir bara att jag inte ska vara det och att allt kommer gå bra. de är frustrerande att inte kunna njuta av graviditeten..

Jag är i vecka 26(25+3) nu, och jag är fortfarande sjukt orolig. Men vissa dagar känns det lite bättre, för att sen bli värre igen. Det känns mest som om det kommer nya saker att oroa sig för ju mer tiden går. Jag trodde att det skulle kännas bra när jag började känna sparkar men nu är det ett nytt orosmoment(eftersom det varierar väldigt mycket hur mycket hon sparkar). Jag brukar försöka tänka "att saker jag inte kan styra över själv är det ingen ide att jag oroar mig för". Det funkar ganska bra vissa dagar. Och lyssna på din sambo. Min sa också "allt kommer gå bra" i början. Men på något sätt så har jag fått honom att bli medveten om att saker faktiskt kan gå fel så nu har nog min oro smittat av sig lite på honom. Inte så kul.

Hoppas att din oro släpper! Allt kommer med största sannolikhet att gå bra.

Jag väntar nr 5 och var riktigt orolig fram till UL. Jag kände att jag har 4 friska och fantastiska barn.... det kändes som att det var min tur nu att ngt skulle gå fel... Det var lika dant med nr 4 men det släppte när hon blev större och rörde sig mer i magen. Den här gången sa jag till BM som gjorde UL att jag var orolig och hon svarade att det inte alls är större risk för att ngt går fel bara för att jag har fött många barn. "Det vi vet är att du brukar föda friska barn, att din kropp är bra på det här och gör det bra". Det var så otroligt skönt att höra och jag har lugnat ner mig efter det och i takt med att det rör sig mer i magen känns det faktiskt riktigt bra :)

Samma här :( skitjobbigt. Är i vecka 14, men vågar inte glädjas. Det är min tredje. Med första var jag inte orolig alls. Efter henne fick jag ett ma och efter det har jag vart orolig. Hela graviditeten med tvåan och nu med trean. Känns som att jag kan bara inte ha sån tur att jag ska få tre friska barn :(

Skulle gärna också ta emot tips på hur man kan ändra tankemönster.