Polisanmäla eller inte? (långt)
Jag blir så ledsen när människor runt ikring inte förstår vilken press en psykiskt misshandel är och vilka spår som det sätter i själen.
Jag har varit utsatt för grov psykisk misshandel, med inslag av fysiska knuffar, sönderslagna saker och hot om att jag skulle bli nästa som gick sönder. Och visst gick jag sönder, sakta sakta gick jag sönder inombords. Jag var ett psykiskt vrak den dagen som han lämnade mig, eller rättare sagt den dag som jag fick nog och slängde ut honom. Enligt psykologen som jag fick gå till under mer än ett halvår efter separationen, så lider jag av posttraumatiskt stressymtom. Det syns ju inte utanpå och jag döljer det ofta, men kan inte alltid göra det om något triggar igång rädslan.
Både läkaren och psykologen ville att jag skulle polisanmäla honom, för den kränkning som han utsatt mig och mitt barn för, är verkligen grov och även långvarig. Även husdjur har blivit utsatt och tyvärr också dött på grund av honom. Och det var väl en av anledningarna till att jag försökte att vara stark för mitt barn också efter den händelsen. Tyvärr går det inte att bevisa att han skadade hunden så den dog. Men han var inte snäll med den och barnet har berättat i efterhand hur han sparkat och slagit hunden när jag inte sett det.
Min fd man ville inte att vi skulle sluta som ovänner för han ville inte ha den stämpeln på sig av människor som vi kände. Han var även rädd för att jag skulle polisanmäla honom, eftersom det skulle påverka hans fortsatta liv här i Sverige och att det kanske till och med skulle kunna dra in hans nyvunna uppehållstillstånd.
Jag har verkligen försökt att vara vän med honom, för på något sätt efter separationen, så älskade jag honom fortfarande. Tyvärr har jag även fallit tillbaka och haft sex med honom, i början när vi separerade. Men det har varit svårt att vara vän med honom när han fortsätter att visa mig förakt, ljuger för mig, hånar mig, kan ignorera mig, för att i nästa stund visa kärlek och vara fullständigt kärleksfull. Oftast när han vill ha något av mig. Själv var jag rädd för honom och trodde honom när han sa att han inte behövde vara den som gav igen, utan att han skulle be landsmän göra det. Så kan det vara än i dag. Jag är rädd, men är lite starkare i dag.
I somras hände det något positivt för mig. Jag träffade en ny man, en man i min egen ålder till och med. Jag kan tyvärr inte riktigt känna samma kärlek som jag kände med min fd man, men vi har något speciellt och jag känner mig trygg med honom. Han är även beredd på att vänta in mig eftersom han vet vad jag har varit med om. Jag skyller min känslokyla på rädslan att våga älska någon ifall jag blir sårad igen. Så säger i alla fall min psykolog och även min nya pojkvän. Han har stor förståelse och min kärlek till honom växer för var dag. Jag har hållit min nya relation hemlig för min fd man. Trodde jag i alla fall.
Men han fick till slut reda på det och försöker nu att hämnas detta genom att vara med så många kvinnor som han kan, helt öppet för att såra mig och helst med kvinnor som jag misstänkte var hans älskarinna medan vi var gifta. Vilket är rätt troligt också eftersom han är med henne nu. Jag vill verkligen inte ha tillbaka honom och säger att han får vara med hela Sverige om han vill. Så nu kör han en ny taktik, han hotar både mig och min nya kille. Han säger att han tar mig om han vill ha mig och det spelar ingen roll om jag eller min kille protesterar. Jag är hans för all framtid och jag har inte rätt att neka, då blir det inte så bra för mig eller min nya kille.
De gånger som vi haft kontakt, så sa psykologen att jag skulle låtsas foga mig, låta honom tro att han hade mig, för då skulle han hålla sig ifrån mig. Och så har det varit hela tiden efter skilsmässan. Enda gången som jag fick vara fred var när jag sa att jag ville att han skulle komma tillbaka.
Men sedan jag träffade min nya så vill jag inte ha kontakt alls. Jag ser ju vilken skillnad det är, vad som är kärlek och vad som är kontroll. Min fd är sjuk kontroll och min nya är ren kärlek. Nu vet jag vad det är att vara älskad.
Jag har varit lugn och tillfreds när han hållit sig borta, men så fort som han tar kontakt, så får jag hjärtklappning och kan inte ens sova på flera dygn. I dag känner jag sånt hat mot honom och vill inget mer än att hämnas honom för att han hotar min nya kille. Hade det bara varit mig, så hade jag stått ut, men han hotar ju en oskyldig människa som inte har med honom att göra.
Jag vill polisanmäla honom för att få ett slut på detta, för det blir värre och värre för varje gång som han kontaktar mig. Jag har försökt att inte svara, men han ringer gång på gång på gång tills jag svarar. Eller så kommer han hit och ringer på dörren istället eller ligger i bakhåll och hugger tag mig när jag går och handlar. Han låter mig inte få vara ifred sedan jag träffat min nya. Tyvärr jobbar min nya på annan ort hela veckan och vi hinner bara träffas på helgen. Så under veckan känner jag mig helt oskyddad.
Det har knappt gått ett år sedan vi separerade, är det för lång tid som förslutit? Jag kanske borde gjort det på en gång tänker jag, men jag var inte mig själv då, jag ville ju ha tillbaka honom då när han gick. Jag vet inte hur mycket bevis jag behöver för att få igenom en polisanmälan av psykisk misshandel mot honom. Det verkar ju som om det inte är någon misshandel i andras ögon, att det blir svårt att få igenom så att säga. Svår att bevisa, eftersom det blir ord emot ord typ. Jag känner det så eftersom jag blivit bemött med stora frågetecken av gemensamma bekanta. Han har påstått till dem att jag är psykiskt sjuk, och så blev det ju till slut. Jag mår ju inte bra än i dag.
Jag har foton på saker som han tagit sönder genom åren, dagboksanteckningar under alla dessa år eftersom han förvägrade mig att ha kontakt med andra människor utan att han var med. Dagboken var min enda vän, mitt enda öra. Jag har några vänner som fått komma till undsättning i början när han vänt upp och ner på hemmet, knuffat mig osv. Jag gick hos kurator under ett år medan vi var gifta, och har varit sjukskriven i omgångar dår läkaren frågat om min man var snäll mot mig och senare när det var ett faktum, så frågade läkaren om det faktiskt var därför jag sjukskrivit mig tidigare. Han hade förstått det på ett tidigt stadium, även om jag förnekat det då. Dessutom så har jag lyckats få till några korta inspelningar med mobilen där han skriker åt mig och där han även hotar mig och min nya kille. Tyvärr är det bara korta inspelningar när jag lyckats hittat åt inspelnings-appen på telefonen efter att han börjat att hota, så hela samtalet finns inte med. Räcker det?
Förlåt att det blev långt.