Pojkvännen jävligt taskig syn
Jag är tillsammans med min bästa vän. innan vi blev tillsammans hade vi redan varit oskiljaktiga i nästan två år så ingen vart förvånad. Han var den mest underbara och omtänksamma människan jag visste om, visst hade han dåliga dagar och så men ändå, han är och var en fantastisk vän. Problemet är bara det att han är en usel pojkvän. 6 månader in i vårt förhållande klämde han ur sig att han såg mig som sin flickvän och endast sin flickvän, att han inte kunde hantera att umgås med mig och sina/våra kompisar samtidigt för att det blev jobbigt. Jag hade i 4 månader gått runt och funderat på om han inte tyckte om mig längre, eller om han var otrogen eftersom tjejkompisar prioriterades, eller om det var så att båda hade tappat gnistan. Men jag vet att jag fortfarande faktiskt tyckte om honom så när han sa det om att jag bara var hans flickvän så kändes det först som en lättnad men det utvecklades snart till att jag kände att jag kanske skulle hålla mig undan och inte skulle prata med våra kompisar, speciellt inte om Han var där samtidigt. Jag fick veta att våra såkallade kompisar hade klagat över att Han och jag umgicks för mycket så då kände jag ännu mer att jag bara var ivägen, vilket han/dom bekräftade hela tiden genom att inte bjuda med mig längre eller genom att lova saker som speciellt Han inte kunde hålla. vi har varit tillsammans i snart tio månader nu och han kläckte nydligen "jag vill kunna umgås med dom själv", vilket jag tycker är helt okej, jag har aldrig sagt att han inte får umgås med sina/våra kompisar. Grejen är ju att han menar att han vill umgås med dom när jag är med, fast att jag då ska hålla mig undan. Jag ska alltså vara på samma ställe som dom, men jag ska försöka undvika dom..? låter det inte helt stört? är jag galen, eller är det fel? Och Han prioriterar fortfarande sina kompisar först, han påstår att det är viktigt vad dom tycker och tänker, det går före vad han och jag har planerat, och det är viktigare att hans tjejkompisar är glada än att jag är det. Jag älskar verkligen den här människan, annars hade jag inte stannat, vi har pratat om att göra slut men jag vill inte, jag vill först se om han kan mogna till sig.
Vi är 19 år gammal, så han kan ju komma att ändra sin attityd, gör han inte det så är det självklart att jag kommer lämna honom. men jag är inte där än. Jag vill bara höra att jag inte är knäpp, att det inte är mitt fel...