Överväger du abort, men tvivlar? Kolla hit.

Hej!

Jag skriver denna tråd för att jag vill dela med mig och förhoppningsvis hjälpa någon där ute.

Jag fick reda på att jag var gravid i slutet av juli. Då brakade hela mitt liv samman. Jag var överlycklig då jag älskar barn och jag älskar/älskade min sambo över allt annat. Min familj lika så, alla var jätteglada. Utom min sambo. Det enda jag fick av honom var "jag är inte redo", "jag lämnar dig om du behåller barnet", "du förstör mitt liv".

Som ni förstår sattes jag i en ordentligt jobbig situation. Tanken av abort fick mig att gråta sönder mig själv.

Efter flera veckor bokade jag en aborttid, som senare avbokades. Efter detta började min sambos "kära" mamma att flippa, hon tjatade hela tiden om att min sambo skulle komma hem(som tur väl är bor hon långt borta). Tillslut blev det ändå en abort.

Grät i 20min innan jag tog första pillret. Min sambo satt bredvid och jag förstår inte hur man som pojkvän kan sitta och se det här utan att på något sätt tänka om.. Vi åkte hem, efter 50min spyr jag upp pillret och jag såg detta som ett tecken på att jag skulle behålla barnet. Tyvärr hade skadan redan skett och skador på fostret fanns redan. Dock fick vi hoppa in i bilen, åka 6mil till för att jag var tvungen att ta ett nytt piller.

2 dagar senare, dags för sjukhuset. Jag hade ingen aning vad som väntade mig. Värktabletter intogs direkt, efter det var det dags för de vaginala tabletterna. Tog ca 30min sen bröt helvetet ut. Jag spydde av smärtan vilket resulterade i att allt som hade med värktabletter kom upp. Dom proppade i mig fler tabletter, spydde som en gris. Det var den absolut värsta smärtan någonsin. Fick till och med ett "stolpiller", som jag bajsade ut 5min senare. Ingenting hjälpte. Så tekniskt sett gick jag igenom det värsta, med noll smärtlindring i kroppen. Tillslut blev det morfin direkt in i blodet och det värsta var över, trodde jag. Detta besöket tog 17 timmar (en onsdag). Och jag måste tillägga att allt prat om att "fostret är för litet för att synas" är bara riktigt jävla skitprat. Jag såg mitt barn ligga i min blöja. Död.

Helgen kommer, febern stiger, magen värker, känns som att min kropp går sönder. Ringer in till akuten, de konstaterade efter några timmar att jag har fått infektion och jag blir inlagd (söndag). Antibiotika och några andra piller som skulle dra ihop livmodern. Sen konstaterar dom att jag hade rester kvar. Operation (skrapning) bokades på torsdagen. Allting gick så fel det bara kunde gå, men sen var det över iallafall. Jag trodde det värsta var över.

Idag, 3 veckor senare ligger jag här i min säng, djupt deprimerad med sjukaste skuldkänslorna. Aldrig har jag mått såhär dåligt. Har precis insett att jag behöver vård. Väntar nu på att min bokföringsadress ska ändras. Min sambo och jag är konstigt nog fortfarande tillsammans. Men jag ångrar mig så innerligt.

Mitt "barn" var 9 veckor när "jag" bestämde mig för att avsluta hennes/hans liv. Och jag vet idag att den inte hade en aning om att den ens fanns eller vad som hände. Men jag vet också att den aldrig fick veta att jag älskade den. Trodde aldrig man kunde bygga upp så mycket kärlek för någon man aldrig träffade. Jag ångrar mig djupt.

Jag hoppas att om det nu finns någon där ute i samma sits, gör inte samma misstag som jag. Har du en familj som stöttar dig så behöver du inte mer. Jag lovar!

Tack för att ni tog er tid att läsa!