Skaffa syskon redan eller vänta? Någon med samma tankar?

innan vi fick vår dotter tänkte vi att 2 år nog var lagom mellan syskon men när hon var runt året kände vi att det skulle bli för tätt med 2 år så vi började försöka först nu i våras i maj, blev gravid direkt men fick ma och nu försöker vi igen, jag tror att 3-4 år mellan är bättre än 2 men alla är ju olika.

vill börja med att beklaga ditt ma. 
Jo vi sa från början 3-4 år,eller jag sa 4 år och sambon 3 år. Nu börjar de väl mer luta åt 3 år men jag vet inte. Samtidigt när längtan börjar krypa sig på,man träffar gravida vänner och bekanta och små bebisar kommer suget fortare. Sen har jag en rädsla för att de kommer ta lång tid för oss att bli gravida denna gången. Hade lätt med dottern men hade även 2 missfall innan jag blev gravid med henne. Så mycket såna tankar som spelar in med,vill inte ha för långt mellan barnen. Och den där rädslan att de kommer ta lång tid eller att jag inte kan få fler barn,känns som en stor stress. Förstår du hur jag menar?

Jag började fundera på syskon när sonen var ett år gammal. Och det lyckades i princip på första försöket. Så det är ett år och 11 månader emellan. Jag tyckte det var kanon faktiskt. Lite hjälpte väl att ingen av dom hade någon direkt trotsålder och hur gulliga som helst att ha att göra med. (Fast har nog förträngt en del.....)

Om ni tror att det kan ta tid och ni samtidigt kan tänka er två år mellan barnen ifall det går snabbt att bli gravid - ja, då tycker jag ni kan börja Det brukar bli bra vilket som. Om du frågar föräldrar vilken åldersskillnad som är bäst, så brukar alla svara den som just deras barn har Vi har två år mellan ettan och tvåan och även mellan tvåan och trean och tycker det är super. Men skulle det dröja med graviditeten och det blir 3 eller 4 år emellan - så blir det också bra! Men just med tanke på att du är stressad kanske det kan vara lönt att börja nu.

skönt att man inte är ensam om dessa tankar. :) Låter så mysigt :) Jag hade ju väldigt jobbig graviditet med min dotter då jag mådde väldigt dåligt med illamående och sen även väldigt orolig. Nog de som göra att jag undrar, får jag en sån graviditet till och orka med en 1,5 åring samtidigt vara gravid och ta hand om hund och hem med. Sen är de ju lite så att man funderar på jobb och sånt med, hur de skall reagera och vad de skall säga.

Jag hade ju inte vovve då. Och mådde fantastiskt bra under båda graviditeterna. Varken illamående eller andra hormonstörningar. Däremot cravings iform av enorma portioner mat! Gick upp 23 kilo med båda. Men tappade 25 med båda också.

Jag hade precis kommit tillbaka till jobbet när jag med hatten i hand fick traska in till chefen och säga att "du, om 7 månader är det dags igen". Han bara garvade. Vi var två till på avdelningen som gick med magen i vädret. Inga problem.

Vet inte om sambon är så orolig över lång tid är nog mest jag. För man har sett att jag har(vet inte vad de heter,glömt det) men som en liten blåsa långt bak i livmorden nära ändtarmen,så svårt att operera bort och tydligen kunde de göra de svårt att bli gravdi,men verkade ju inte så för mig. Men frågan är ju om den kom innan eller efter graviditeten med dottern.Men är inte säkert att de gör problem för mig, men klart man tänker på det. Men alla tycker jag oroar mig i onödan för de. men jag tycker inte de är konstigt att jag tänker på det. Så sant,de är ju väldigt individuellt och även om de inte alltid blir som man planerar så löser de ju sig och man skulle inte vilja ändra på det :) Jo samtidigt så har vi planer på bröllop nästa sommar och vill ju gärna komma i klänningen och inte vara hög gravid så de spelar med in :p men frågan är om man skall strunta i det och försöka ändå,eller vänta 9-10 månader till,tills efter bröllopet. Gäller ju att få med sambon med. Han är orolig att våran dotter skall komma ikläm och inte få den tiden hon förtjänar själv med oss.

Att dottern kommer i kläm tror jag inte. Våra barn har som sagt blivit storasyskon vid 2 års ålder och vi har varit helt förskonade från syskonsvarsjuka. Nu är de 5,3, och 1 och leker så fantastiskt med varandra. Men jag tycker ni ska diskutera fram och tillbaka lite - ni ska ju tycka lika och det är bra att diskutera det ofta och verkligen belysa alla för- och nackdelar.

Vad skönt,är lite nervös för de. För hon är van att få vara i centrum liksom,framförallt är hon mormors lilla tös och även mammas. Så om jag är upptagen kanske hon blir redigt svartsjuk,de oroar mig lite. Låter mysigt. :) Försökte få sambon till att prata med mig om detta flera dagar nu men blir aldrig så när han väl kommer hem från jobbet. Men jag håller med dig,att man måste vara eniga och prata om det. Skulle inte vilja göra något som han inte vill eller är med på. Men får börja med att diskutera lite.

Vi fick nyligen andra och har ca 1,5 mellan barnen. Mycket beror på hur stresstålig du är, hur barnen mår och kanske hur ni bor.
Det är mycket jobbigare än jag trodde att ha så tätt men det är väldigt mysigt också. De har till viss del samma behov. Mat, blöjor, närhet... Sedan är blöjåren över för oss. Att kombinera liten med magproblem och större barn med trots/känsloutbrott/utveckling har varit utmattande. Man har svårare att komma sig ut, klara sig själv en kväll hemma, och få den egentid och det utrymme man behöver. Men de är inte små för alltid.
Som jag läste här på fl här om dagen. Ställ in dig på att det kommer att vara jobbigt ofta, eller ibland, så känns det inte så motigt sedan :)
Även om jag haft det tufft så ångrar jag inget! Tiden går ruggigt fort denna bebistid så jag njuter av all tid jag får med mina sista bebisar :)

Men inte lätt när man får svaret att han inte vet hur han tänker och känner,men inte än bara och kan ju börja med och gifta oss. Det blir inte mycket till diskussion om för och nackdelar då tyvärr...