Våga skaffa familj?
Jag har alltid utgått från att jag ska ha en familj, kanske 2-3 barn, djur och ett hus..
För 4 år sedan träffade jag han som skulle vara mannen i mitt liv, vi har varit gifta i lite drygt ett år. Jag har hela tiden känt mig stensäker på honom, vi har delat samma drömmar och mål och allt har känts sådär självklart. Jag har varit trygg och litat på honom.
Senaste året har han dock ändrats lite, skaffat nya intressen och andra mål i livet. Jag känner mig inte längre lika delaktig i hans liv. I ett förhållande har man ju ett gemensamt liv och ett eget liv, vårt gemensamma liv har fått ta väldigt mycket mindre plats och hans egna dominerar. Det känns lite som att jag har en biroll i hans liv. Vi har självklart pratat om det, men han säger att jag bara känner så för att jag själv inte har så många egna intressen. Men vad hade det gjort för skillnad om jag också varit iväg på saker? Då hade vi ju setts ännu mindre, till skillnad mot för nu när det bara är han som hittar på egna saker ca 5 dagar i veckan..
I det stora hela har vi ändå ett bra förhållande.
Det som gör att jag verkligen tvekar på familj är dels att det känns lite som att jag skulle vara ensamstående men framförallt för att jag fick reda på för ca en månad sedan att han varit otrogen. Det var en engångsgrej, utan känslor inblandade, på fyllan men jag har så klart tappat tilliten till honom helt.
Han förklarar att alla är otrogna tillslut. Att man tids nog hamnar i en sådan situation och det är inget man själv kan påverka. Han säger alltså att det skulle kunna hända igen, men att han självklart inte söker situationen.
Jag vet att han älskar mig och jag tror på honom när han säger att han inte skulle kunna utveckla känslor för någon annan - han kan inte se sig själv älska någon annan än mig.
Problemet är ju att han i princip har rätt. Dom allra, allra flesta är ju otrogna. Jag tror faktiskt alla jag känner blivit bedragna, föräldrar, syskon, vänner, kollegor osv. Folk i olika åldrar och olika samhällsklasser..
Så, om jag skulle göra slut på grund av otroheten så skulle jag med största sannolikhet bara byta ut honom mot en annan man som tids nog också skulle vara otrogen.
Vi har pratat mycket efter det och jobbar på att få förhållandet bra igen, och det har faktiskt varit mycket bättre än på väldigt länge, men hela min världsbild har ju raserats. Innan var jag 110% säker på att han skulle vara helt trogen - att det faktiskt fanns folk som var det, men nu kan jag ju inte lita på honom, eller någon annan, alls..
Gör jag slut så kan jag antagligen helt glömma att skaffa familj, för innan jag har kommit över honom, blivit redo att dejta, hittat någon jag gillar - som gillar mig, och blivit redo för att skaffa barn med den personen så skulle jag troligtvis vara över 40 och då är det ju inte ens säkert att jag kan få barn.. Jag är sent ute som det är i och med att jag är i 30-årsåldern...
Så, vad gör man? Ger upp hoppet om ett liv i tvåsamhet och kanske hittar något ytligt förhållande - utan att släppa in personen till 100%, eller ska jag våga satsa på det vi har och hoppas på att det blir bra ändå?
