älskar min sambo men vill inte leva med honom.

Du borde lämna honom så snart du bara kan! 

Typiskt fall av dålig självkänsla. Främst hos honom. 

De flesta här kommer skrika att du ska slänga ut honom direkt. Men jag tycker att du ska börja i andra änden. Vad kan du göra för att det ska bli bättre? Skaffa barnvakt en kväll och sätt dig ner och prata med honom. Berätta vad du känner. Säg när du säger så här till mig så känner jag mig ledsen. Börja inte med att ge upp.

Har några frågor, har han alltid haft en nedlåtande ton mot dig/sin omgivning? Är han seriös eller är det sarkasm/ironi från hans sida, jag menar han kanske gar ett dumt sätt att skämta medans du tar illa upp? Har du någon gång pratat med honom om hans elakheter? Och varför överröser du en sådan människa med komplimanger och säger att han är en fin människa när han sårar dig så?

Även om det är hans sätt att vara på och även om han inte menar något illa så är det aldrig bra att stanna i en relation där man blir nertryckt och tappar bort sig själv. 
Visst kan det kanske gå att prata med honom, men det låter som att problemet är så brett att han skulle behöva ändra på sig totalt och det är något folk sällan gör.. 
Jag skulle i alla fall inte försöka lösa det här själv, utan i så fall boka tid för familjeterapi.. 

Du älskar honom säger du.

Varför? Han verkar ju vara en rätt stor idiot.

Jag tycker att han verkar vara en idiot. Som du har det nu ska man absolut inte behöva ha det, men hur du löser det måste vara upp till dig/er.

Lämna eller börja med ett ordentligt snack. Om du vill prata föreslår jag att du tar god tid på dig att tänka igenom konkreta grejer han gör, och hur det får dig att känna, innan ni pratar. Extra viktigt om han ofta gör det svårt för dig att uttrycka dig, och du känner dig liten och dum.

Men hur som helst tycker jag att du ska lova dig själv att inte acceptera det här, du riskerar att bli så nedbruten att du inte KAN ta dig ur det.

Mycket av detta säger blir på ett skämtsamt sätt ibland, men han menar det han säger. Han har bra sidor också, annars skulle jag inte älska honom, men det är klart att jag har ställt mig frågan HUR jag kan älska en sån människa. Jag älskar honom nog mest för att han delar samma drömmar som mig på landet, och allt det har vi nu. Dock så har jag precis blivit arbetslös (har extrajobb) , det tror jag är en bidragande faktor till min sambos ännu värre humör mot mig. Han har dock ingen tanke på att jag alltid har jobbat mer än honom och tjänat mer, jag har tagit bilden, köpt en till bil kontant och fixat det här huset...hans nöjen har iallafall inte kommit till skada, bara mina som inte ens existerar. Istället får jag höra att jag inte gör något här hemma, bara för att han inte får se mig göra sakerna när han är hemma. Han kan liksom inte se själv att det är städat. Han kan gå in i vårat sovrum och säga "ja vi kanske ska ha det här lakanet i ett år till, eller?!", som att det alltid är jag som ska komma på tanken först, inte han. För övrigt så är det alltid jag som byter lakanen, ganska komiskt att han ens nämnde dom.Tanken har slagit mig att han kan vara utmattad, därav hans beteende. Och att det blir värre att jag är arbetslös. Vad tror ni?

Tagit billån *

Problemet med att sätta sig ner och prata om problemen är att jag har gjort det så många gånger att han har slutat lyssna. Han säger bara " men det där var ju hur längesen som helst(en vecka), man kan inte dra upp gamla grejer." och "nej, så gör jag inte alls, du vänder bara allt emot mitt. Kolla på det själv först" och "lägg av" sen går han.

Vänder allt emot mig, kolla på dig själv först*

Förlåt, skriver ifrån mobilen. :)

Varför kör du inte med samma stil mot honom, om det inte går in genom prat så kanske det går genom handling. Jsg hade vart lika arogant och elak, om inte värre tillbaka. Var lika fräck, som ex med lakane skulle jag svarat " att det tog dig ett år att inse behovet av tvätt, din smutsgris! Sätt igång och byt" och sedan lämnat rummet. Testa en vecka, kom hem och säg efter ett tag att du ska iväg och bara gå. Komentera honom som han gör mot dig, strunta i hans tvätt osv. Ge det några veckor, så får du se om han fattar piken ;)

Sen sklle jagäven spela på hans idiotiska komentarer ang din föräldrarol. När barnet vill ha något, behöver blöjbyte, tvätt etc skulle hänvisa allt till honom. Och bara sagt "det är bäst du tar det, så vår älskling inte tar skada av min okunskap och mina brister i föräldraskapet" eller kort och gott "du kan detta bättre än mig, så ta du det"

Jag har gjort det faktiskt. Men det slutar med att jag får dåligt samvete när jag ser hur besviken han är. Han tycker ju synd om sig själv om han har jobbat, tagit hand om våran son och fixat i hemmet en enda dag. Och det funkar på mig också,var tycker lika synd om honom då. Jättedumt. Jag vågar knappt prata med människor när min sambo är vid min sida, för han kommenterar alltid vårat samtal efteråt. Det har bidragit till att jag tror att människor pratar bakom ryggen på mig om hur korkad jag är och framför mig..

Om du provat prata och det inte funkar, och du känner att du inte vill leva med honom. Lämna då.

Han kommer antagligen vända allt så att du framstår som en subba och han ett offer, men det spelar väl egentligen ingen roll.

"Vi har pratat så många gånger, men det hjälper inte. Vi upplever allting så olika, det här fungerar inte längre."

Då är frågan om du verkligen vill ha förändring? Du vet att han behandlar dig respektlöst och är allmänt elak, ändå överröser du honom med kärlek. Du vet att du tar din del i hemmet, om mer där till, men ändå får du dåligt samvete när han lever din roll för en dag? Det enda tolkningen jag har av din situation är att du har så lågt självförtroende att du trotts din vetskap tillåter dig behandlas som skit. Och än värre attcdu finner dig i det hela, pga något innom dig tror att du inte är värd bättre. Och din man vet om det, och därför kan han fortsätta för han vet hur han ska väda allt till ditt egna fel. Så alltingen fortsätter du dig finna i det hela och blur fortsatt sårad eller så sätter du ner foten och säger att det är nog nu! Alltingen beteer han sig som en riktig man eller som en ensam man.

Du har blivit, vad man i folkmun kallar, en dörrmatta. Rädda dig själv, bryt med han så kanske han tänker till eller så blir du av med en onödig vikt.

Det är inte så att han inte hjälper till, för det gör han. Det är bara den här fängslade känslan och nedlåtande attityden som jag funderar mycket på.. Jag vet inte hur jag ska klara av en ekonomisk situation utan min sambo just nu heller. Beundrar ensamstående mammor som har råd!