Jag är inte vatten värd.

Jag tror inte du ska ta det personligt. Det svänger snabbt det där vem som är favoriten. Först var jag det i ca 1 år sen var det bara pappa o nu e han mammig igen.

Sånt här har mina vänner med barn berättat om. Det verkar jättevanligt och är övergående. Passa på att njuta av lite extra frihet, snart är det säkert bara du som duger till allt. :)

Det kommer att växla många gånger vem som är nummer ett.
Min son var "min" under hela sitt första år. Pappa dög bara korta stunder och pappa kunde inte trösta om han blev ledsen. Nu är han 2,5 och pappa är den största idolen. Är pappa hemma så är det pappa som ska hela tiden. Jag duger mest om jag är ensam hemma med honom.
Dottern är sex år och det har varit samma sak med henne. En period min, nästa pappas osv. Ibland är det samma favorit länge, ibland bara en kort stund.
Man får passa på att göra sådant man inte kan göra med ett barn om halsen och se det positiva i att barnet bygger en bra relation även till den andra föräldern.

Här är det pappa som gäller och har varit nästan hela tiden, sonen blev 3 igår. Jag kan göra saker om pappa inte är hemma, annars ska helst pappa göra. Jag är inte helt undanskuffad men pappa är helt klart favoriten.

Jag får knappt ta i mitt barn heller när pappa är hemma, han är nu 19 månader. När vi är ute på stan, hemma eller hos någon annan de är bara pappa som gäller. 

Jag förstår din känsla att du är nära till gråt. Det var tvärt om i början, då fick inte pappa ha honom utan att han skrek. Han brukar tom stå och banka på dörren då pappa är på toa, vilket är jobbigt för mig och stressande för min sambo. 

Men han har istället problem att få sonen att sova, då tar "tråkiga" mamma över. Eller om han vaknar på natten och han ser pappa så blir han klarvaken, så pappa sover inte ens i samma rum som mig och sonen. Han grinar när han går till jobbet, men går ändå snabbt över och kan vara med mig på dagarna utan problem.

Men jag kan förstå din känsla och det kommer gå över. 

Tack för svaren. Jag hoppas iaf att det jämnar ut sig snart. Att han ska vilja ha mig ibland också. Det blir alltså bättre?

Vet du vad, jag skulle tippa på att det handlar om det motsatta. Jag sov borta över natt när vårt andra barn föddes då äldsta var 16 månader. Min "stora" ville inte veta av mig på ganska många dagar. Det handlade inte det minsta om hans nya lillebror, honom var han inte avundsjuk på.....men han var arg på mig som varit borta. Och jag var borta en natt totalt. Du har varit hemma hela hans livstid utom sista månaden då du plötsligt "försvunnit". Han är så liten att han inte begriper varför. 

Men detta stämmer inte på mig då jag aldrig sovit borta från honom. Jag har varit hemma hela tiden och pappa tar på helgerna och är borta några timmar och gör saker själv med sonen utan mig.

Tillägger att pappa sovit borta en vecka på jobb. Pappa kom hem igår och sonen blev jätte glad och sen kunde jag knappt titta på mitt barn förrän han sprang till pappa och skulle upp.

Hur tänkte du nu? Det stämmer ju precis. Du har börjat jobba - heltid dessutom senaste veckorna. Den plötsliga frånvaron, inte just natten som är intressant.

Min son ar 17 manader och inte lika extrem med favoriterna men liknande beteende! Ett tag var det BARA PAPPA.. Jag fick inte mata, trosta, leka, byta bloja, skrek som en stucken gris om hans pappa tog en dusch eller gick pa toa osv.. Det var jobbigt for mig. Maken tyckte att det var lite jobbigt att han var tvungen att gora allt. Sen svangde det totalt och nu ar det bara jag som galler..

Pappan far leka med honom och byta bloja men alltsa sonen hanger uti benen pa mig non stop, han gick dessutom fran att sova jattebra sjalv till att vagra sova om han inte far ligga bredvid mig pa min kudde och sa nara att vara ansikten ar ihopmosade. Om jag sitter pa toa sa skriker han och jag ser sma fingrar under dorren.. Han vill garna klattra pa mig och sitta pa min mage ocksa, jag ar gravid sa det gar ju inte riktigt.. Och jag far inte lyfta honom pga hans vikt (han ar en enorm 1,5 aring). Sa da skriker han annu mer. Nu hoppas jag nastan att pappan ska bli favoriten igen sa jag far en paus haha. Hall ut TS, det gar over! 

Hon är inte TS. Övrigt så håller jag med om att han var nog ganska sur.

Jag tror det är för att det är bara pappa som lämnat på förskolan hittills. Jag har inte ens varit där ännu. Ska börja hämta snart. Tror att han är livrädd för att pappa ska försvinna. Ska ändra våra rutiner kring lämning litegrann.

Hursomhelst så är det mycket, mycket bättre redan. Jag får inte natta men allt annat går bara bra och han gosar mycket igen*lycklig* Han hade varit på förskolan varje dag som inskolning och det blev nog för mycket för honom. Han ska ju bara vara där ca 15-18 timmar i veckan.

Tack för alla svar!

Mina föräldrar har alltid sagt att jag och min lillebror valde den som var hemma mest. Den andra föräldern var som du säger inte vatten värd. Men det gällde åt båda håll, var mamma hemma var det mamma som gällde. Var det pappa som var hemma var det han som gällde. Och det ganska långt upp i ålder (kanske fram till sex år eller så).

Idag har jag en bra relation till båda föräldrarna och jag har själv inget minne av att ha valt bort en förälder. Så det går över