galen på kompis-lekandet
Blir fullständigt galen på mina barns behov av att leka med kompisar. Vi bor i ett radhusområde och här är fullt med ungar vilket jag trodde skulle bli en fröjd.
Men det är totalt hopplöst.
Barnen 9 och 6år vill inte vara, eller göra något med oss föräldrar längre. Hämtar vi dem i skolan och vi säger nej, ni kan inte leka med kompisar idag. Får dem utbrott och gråter och slåss.
När de vaknar på helgen är det första dem vill göra att leta upp en kompis att leka med.
Igår var jag hygglig och lät dem leka med kompisar från tio till åtta på kvällen. Idag, söndag skulle jag städa och vi skulle träna simning och jag ville inte ha en massa klabb med kompisar.
Däremot tyckte jag det var helt okej att leka ute, om där råkade vara någon ute så lek av hjärtans lust hur länge ni vill men kom inte hit med era kompisar. Inte idag.
När det var dags att äta frågar barnen om dem får gå ut och leka mer efter maten. Nej, den store hade läxa att göra och den lille kunde gott vara inne tyckte vi. Fullständigt utbrott på bägge två. Skrek och kasta sina hjälmar på golvet så de studsa in i kylskåpet.
Det är precis som om de är oförmögna att underhålla sig på egen hand.
Eller som om de blir sura för att dem inte får bestämma.
Eller att det är livsviktigt att leka med kompisar för deras värde bestäms av deras umgängeskrets.
Jag vet att en del låter sina ungar bestämma dagordningen här, och att en del håller sina ungar väldigt hårt. Men de flesta barn verkar kunna hantera ett nej betydligt bättre än mina. Det gör mig galet avundsjuk.
