Anonym (Förstår dig!) skrev 2014-09-23 23:13:10 följande:
När jag läste vad du skrivit blev jag först bara så paff, det var som att jag hade skrivit inlägget själv. Jag är också 27 år, pluggar till ssk och har varit tillsammans med min sambo i 2 1/2 år. De flesta av mina närmsta vänner har skaffat barn/är gravida/har påbörjat själva processen... utom jag. Min sambo är också av åsikten att man måste ha studerat färdigt, ha fasta heltidsjobb samt köpt sitt eget boende. Personligen anser jag att det allra viktigaste är att de två blivande föräldrarna älskar och känner varandra, resten är sekundärt. Visst är det väl önskvärt att man har en stabil livssituation i övrigt också, men jag tror ändå att allt löser sig så länge man är motiverad och prioriterar "rätt". Att vänta på att allt i livet ska vara precis, exakt rätt kan ju ta evigheter. Folk som pratar om att man måste studera, resa, leva livet, skaffa fasta jobb osv innan man ens kan börja fundera på att skaffa barn.. där håller jag inte med. Känner man sig någonsin helt färdig och klar med allt? Jag tror inte att jag kommer att göra det i alla fall. Men min sambo är en "sån" :P Vet egentligen inte om jag är rätt person att komma med tips till dig då jag själv inte lyckats omvända min karl ;) men - det bästa du kan göra tror jag är att föra fram din oro i ljuset ordentligt. Nu vet jag ju inte hur mycket ni har pratat om detta.. förstår han hur mycket du längtar? Och, kanske känsligt att fråga, men ponera att du skulle bli gravid nu, hur tror du att han skulle reagera då - förespråka abort eller kunna diskutera och resonera kring att behålla?..
Tack för ditt fina svar! Så skönt att ha någon som förstår mig och har läst hela inlägget och inte resonerar som den där otrevliga personen som skrev efter ditt första inlägg
Vi har verkligen liknande situation, helt otroligt! Jag trycker som dig att det kommer aldrig en tidpunkt där allt är i ordning och 'perfekt' i livet utan om man har ett bra förhållande och prioriterar rätt så löser det sig. Man måste ju våga chansa också och jag kommer aldrig heller att känna att jag är klar med allt och 'nu är det perfekta tiden att skaffa barn'. Det kommer alltid nya hinder att hoppa över, sådan är livet. Jag tror inte heller på det där att ha rest och gjort allt innan man skaffar barn, livet slutar inte då man kan fortfarande resa och göra massor av roliga saker, det blir till och med roligare anser jag när man får visa sina barn världen och uppleva saker genom deras fantasifulla ögon.
Jag har ju tagit upp detta med sambon speciellt när jag hade som värst med min endometerios i sommras och var riktigt orolig. Jag har lugnt och logiskt suttit och resonerat kring detta men han verkar inte bli omvänd som du sa. Han sa att han kan absolut tänka sig att abort är ett bra beslut när inte 'allt är på plats' och detta oroar mig såklart, men jag ser att han blir mjukare när han är runt barn och har börjat prata lite mer om 'när vi får barn....' men jag tror inte han har ändrat sig om att vänta tills allt är på plats. Jag tror inte han riktigt förstår hur mycket jag längtar, men det sägs att pappor inte blir pappor tills de håller i barnet och jag tror nog det är lite sant. Jag tror inte de kan riktigt förstå för att de inte har samma 'hornoner' och instinkter rent biologiskt sätt. Vi får hålla tummarna och hoppas att de ändrar sig
Jag, och jag tror du känner det också att du vill börja 'leva' och inta bara vänta på att allt ska vara på plats, vem vet när det blir?
Jag äter ju cerazette nu och får ångest varje morgon när jag sväljer ner det dumma lilla pillret. Hoppas jag kan sluta med det snart
Kram på dig och lycka till med din kamp också
