Misstag dina föräldrar gjorde när du var barn som du aldrig skulle göra?

Mamma gav min ena teddybjorn som leksak till en hund, eftersom jag ju hade två med mig just då...

Jag tänker inte skaffa några barn - men om jag gjorde det så finns det några saker jag skulle försöka skippa, typ att säga att de är fula, eller värdelösa eller ointelligenta. Jag skulle undvika att slå dem också - allra helst med tillhyggen. Och så skulle jag hoppa över att göra illa migsjälv för att skylla på mitt barn.
Uhm...jag även skulle låta bli att håna och förödmjuka dem.

Tyvärr så tror jag att jag är allt för lik min mor, och faktiskt skulle bete mej lika. Så det blir inga barn.

Att mamma inte ansåg att jag var hennes dotter och att pappa då och då slängde ut mig så att jag fick hitta alternativt boende. Att pappa låste in mig i klädkammaren när jag var för jobbig när jag var liten och styrde mig med min rädsla för honom.

Jag vill att mina barn ska känna att jag älskar dem oavsett vad och att deras hem är tryggt och välkomnande.

Jag fick stryk på bara ändan över mammas och pappas knän när jag inte skötte mig tillräckligt bra. Det har jag aldrig gjort på mina barn och kommer aldrig att göra.

Min mamma sa att jag var hopplös dagligen. Jag var barnet som hon egentligen inte ville ha. Pappa jobbade mycket, så jag var för det mesta ensam med mamma.
Och så tog hon ut allt sin existensiella ångest över mig från dag 1. Fick dagliga utskällningar utan att ha gjort något, om hon mådde dåligt. Det dröjde länge innan jag förstod att jag inte förtjänade det. En annan favoritaktivitet var att förnedra mig verbalt när vi hade besök eller var ute, så att alla skulle skratta åt mig alt. tycka att jag skulle skämmas.
Och så såg de bara på när jag blev mobbad i skolan. Det var enklare att bara sopa det under mattan och inte låtsas om det. Inget gjordes förrän jag försökte ta livet av mig som fjortis, men då var det väl mest för att vi hölls under uppsyn.

Jag flyttade hemifrån så tidigt jag kunde och sedan dess har det klagats på att jag inte bjuder in till en hjärtlig relation (en sån relation som omgivningen har med sina vuxna barn). Stora ansträngningar för att ge mig dåligt samvete över det.

Mina barn bekräftas hela tiden. Jag skulle aldrig någonsin skälla ut någon och de kommer alltid att veta att de är oerhört önskade och älskade.

Säga att man borde skjutas,slängas i en säck och dränkas i havet... Aldrig säga "jag älskar dig",aldrig ge en komplimang,aldrig stötta,ställa upp eller vara bara normal. Pappa var det,men aldrig mamma. Insett att hon är psykiskt sjuk och kommer förbli knäpp tills hon dör.

Min kära far skulle stolt bära in lilla nyfödda mig till släktfesten för att visa upp nytillskottet. Effekten från omgivningen blev istället skrik av skräck snarare än av förtjusning när karln bar mig upp o ner utan att märka av någon skillnad.

Samma när han skulle hämta min lillebror hos dagmamman, försökte envist tjata med sig en annan blond pojke in i bilen. Såg ingen skillnad på sin egen grabb och en annan, alla ungar ser tydligen likadana ut enligt honom.

Nåja, han har funkat fint som pappa när vi blev tillräckligt stora att beställa in en stor stark. Man får vara glad för det!

Jag fick stryk av farsan ofta .. Jag visste oftast inte vad jag hade gjort fel . Jag blev kallad hora, slampa , som ger mig till pojkar osv.. Jag var bara 10 år när han fick för sig att jag var en stor jävla hora. Rökte inte , experimentera inte , drack aldrig & ändå så trodde han det värsta om mig .

Jag kommer våga be om hjälp om jag behöver det. Det är jag skyldig mig och mina barn.

Mina föräldrar gjorde inte det. De knarkade och ignorerade att de hade ett problem. De lämnade mig som spädbarn utan vatten eller mat och drog iväg. Som tur var hittade en granne mig, det var minuter från döden men som tur var kom jag in på sjukhus i tid.

Sen hände det igen. Men de kunde fortfarande inte erkänna att de hade problem....

Jag har inga drogproblem, men oavsett vad det gäller kommer jag be om hjälp om en sådan situation skulle uppstå. Jag tänker inte ramla och ta med barnen i fallet... Man är bara människa.

Inga händelser direkt. Men mitt/mina barn ska alltid känna sig älskade, oavsett vad. Det kände inte jag från pappas sida.

Vilka helveten vissa haft! Samtidigt gnäller fl-kärringar här på forumet på att andras barn går på dagis, har mammor som jobbar, har omaka strumpor och inte lägger sig prick 19 varje kväll och massa annat skit. Hoppas de läser den här tråden och slutar prata om socanmälan för såna petitesser eller att barn får bullar och chips en gång i halvåret. 

Jag kommer alltid finnas för mina barn som en trygg och fast punkt och inte vara en stor egoboll med alkoholproblem. Jag ska aldrig prioritera en kärlekspartner och alkohol före dem när de behöver mig. Jag ska aldrig stänga dörren för dem och jag ska alltid ta dem seriöst. Under uppväxten ska jag aldrig släpa in dem på rummet och låsa dörren. De händelserna har gett mig nattskräck/ångest även i vuxen ålder. Jag tycker att man kan bli inskickad på rummet om barnet är olydigt men då kan hen gå själv och får komma ut när hen vill prata om saken.

Ursäkta om jag kapar tråden men ni ovan med svår uppväxt... Hur mår ni egentligen? Hur fungerar ni i det dagliga livet? Jag själv mår inte alltid så himla bra. Ibland får jag gråtattacker och ångest i min ensamhet och kan få tankar som att jag är "galen".