Hjälp jag lider av svår hypokondri

Anonym (Hypokondrikemamman)

Äldre 23 Sep 06:57
20 svar

Citera Visa endast Anmäl

Hjälp jag lider av svår hypokondri

Nu måste jag skriva för att bara skriva av mig lite och kanske hoppas på att få hjälp eller höra om någon annan som fått hjälp, tips och så vidare. Det är såhär att jag lider av svår hypokondri. Har i grund och botten alltid varit hypokondrisk och hade vad man kanske kan kalla en light variant av det här när jag gick på gymnasiet. Efter jag blev mamma för ett år sedan har det blossat upp med tiodubbel styrka. Nu lider jag massor av det, min familj också.
Ingen kan nog gissa vilka problem jag har. På ?utsidan? är jag utåtriktad, många vänner, social, älskar livet och njuter av det? Men det är sådan svår ångest. Jag vet att jag är ?sjuk? nu, i huvudet alltså för det här är inte normalt. Jag är alltså livrädd för cancer. Förstår att det är många som är det, men att gå omkring och tänka på det hela tiden är inte normalt. Vet hur många som drabbar denna sjukdom, men jag orkar inte gå omkring och tänka på det. Räkna ut statistik och älta denna hemska sjukdom?
Det började efter jag fick min son. Fick plötsligt fler blåmärken vilket antagligen berodde på att jag kånkade omkring på bilstolen och var infektionskänslig, antagligen för att jag inte sov något. Var helt stupsäker på att jag fått blodcancer. Uppsökte vård och tänkte att bara det här inte är något nu så kan jag andas ut och vara glad och lycklig. Sådan livsglädje jag kände sedan! Det gör jag nu med förresten. Jag ÄLSKAR livet och jag vill njuta av att se min son växa upp och inte känna denna döds- och sjukdomsrädsla. 28 år och rädd för att leva? Får ångest bara jag tänker på det.
I alla fall, det här sjukhusbesöket var bara början. Under året har jag sökt vård - ofta samma dag, akut för att jag har blivit så rädd för något. Oftast handlar det om födelsemärken (har många sådan vilket är extremt ångestframkallande i sig), men flera gånger för lymfkörtlar som jag gått och klämt på och som jag tror är förstorade, fast det visar sig att de inte ens är det. Har säkert varit till sjukhus 10-15 gånger i år. Ni hör? Hela tiden är det något nytt. Jag ?hittar? saker på min egen kropp och då handlar det om full panik och ?jag är säker på att jag ska dö, snart?. Skar bort ett par födelsemärken som hade lätta cellförändringar som kunde bli farliga på många års sikt, men jag kunde inte ens lyssna på läkarens lugnande ord om att de inte såg farliga ut just nu, utan i väntan på beskeden föll hela min värld ihop, kunde inte hantera vardagen för jag var så rädd. Samma sak då, tänkte att ?bara det inte här är något?? Sedan går det en vecka och jag mår prima. Sedan hittar jag något nytt. Har ångest för min egen kropp. När jag tittar mig i spegeln kollar jag inte längre på hur sminket eller håret sitter utan letar efter knölar, nya fläckar och så vidare. Imorse började jag i ren hysteri leta födelsemärken i hårbotten och jag har ganska tjockt hår så det var ett svårt projekt.
JAG ORKAR INTE MER! Rent statistiskt sätt skulle lika gärna någon annan i min närhet drabbas av något hemskt, eller jag för ett par år sedan - men då tänkte jag inte ens i dessa banor. Vad ska jag ta mig till?! Tips eller råd?! Hur ska jag tänka? Snälla säg inte ?en dag ska vi alla dö? för det hjälper inte mina tankebanor. Jag vill överhuvudtaget inte gå omkring och tänka på sådant här otäckt vilket just nu tar upp så mycket av min tid och det är SÅDAN ångest. Har funderat på att söka psykolog men verkar vara långa väntetider och just nu har jag inte möjlighet att gå och prata med någon.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-09-23 06:58
Blev lite konstigt ? där jag skrivit ", men ni förstår nog min text ändå...
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Hjälp jag lider av svår hypokondri
Anonym (123)

Äldre 23 Sep 08:03

#1

Citera Visa endast Anmäl

Hej Ts!

Jag är ungefär i din ålder och jag har drabbats av cancer. Däremot har jag inte hypokondri vilket gör att jag ändå kan glädjas över lyckade behandlingar och (oftast i alla fall) tro att jag kommer att klara det.

Min poäng är att hypokondri är en sjukdom i sig själv och har egentligen ingenting med cancer att göra. Du hade lika gärna kunnat vara livrädd för hjärtattack, stroke eller något annat (och det här vet du ju, eller hur?). Hypokondri ska därför också behandlas som vilken annan åkomma som helst och är jag inte helt fel ute så har KBT visat sig ha god effekt.

Kontakta vården redan idag och berätta om hur stor roll hypokondrin tar i ditt liv. Att du behöver hjälp.

Kram till dig Ts.
Anonym (Hype)

Äldre 23 Sep 08:18

#2

Citera Visa endast Anmäl

Jag har också lidit av ganska svår hypokondri. Det är hemskt att gå runt och tänka så där hela tiden. Det går att medicinera bort, eller nån form av kognitiv behandling, se till att få träffa en psykiatriker så att du kan diskutera problemet.
Anonym (Hypokondrikemamman) Trådstartaren

Äldre 23 Sep 09:51

#3

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (123) skrev 2014-09-23 08:03:19 följande:
Hej Ts!

Jag är ungefär i din ålder och jag har drabbats av cancer. Däremot har jag inte hypokondri vilket gör att jag ändå kan glädjas över lyckade behandlingar och (oftast i alla fall) tro att jag kommer att klara det.

Min poäng är att hypokondri är en sjukdom i sig själv och har egentligen ingenting med cancer att göra. Du hade lika gärna kunnat vara livrädd för hjärtattack, stroke eller något annat (och det här vet du ju, eller hur?). Hypokondri ska därför också behandlas som vilken annan åkomma som helst och är jag inte helt fel ute så har KBT visat sig ha god effekt.

Kontakta vården redan idag och berätta om hur stor roll hypokondrin tar i ditt liv. Att du behöver hjälp.

Kram till dig Ts.

Styrkekramar till dig! Du kommer att klara det! Tänker inte fråga vad du drabbats av för då kommer jag nog också ha det inom kort. Ja jag är "sjuk", jag vet. Och nej, hjärtattack är jag inte rädd för.
Jag ska göra det inom kort.
Kram
Anonym (Hypokondrikemamman) Trådstartaren

Äldre 23 Sep 09:53

#4

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Hype) skrev 2014-09-23 08:18:44 följande:
Jag har också lidit av ganska svår hypokondri. Det är hemskt att gå runt och tänka så där hela tiden. Det går att medicinera bort, eller nån form av kognitiv behandling, se till att få träffa en psykiatriker så att du kan diskutera problemet.

Har du träffat någon att prata med eller har du gjort något som får det att bli bättre? Tips på hur man kan tänka?
Anonym (Anonym)

Äldre 23 Sep 12:34

#5

Citera Visa endast Anmäl

Låter precis som jag :( blev också mycket värre efter att jag blev mamma. Letar precis som du efter sånt som skulle visa på att jag är sjuk, främst cancer som är den största skräcken. En vanlig förkylning är ingen "vanlig förkylning" för mig utan ännu tecken på att jag är svårt sjuk och drar på mig allt virus. Vet hur jobbigt du har det :(
Anonym (Hypokondrikemamman) Trådstartaren

Äldre 24 Sep 01:10

#6

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Anonym) skrev 2014-09-23 12:34:24 följande:
Låter precis som jag :( blev också mycket värre efter att jag blev mamma. Letar precis som du efter sånt som skulle visa på att jag är sjuk, främst cancer som är den största skräcken. En vanlig förkylning är ingen "vanlig förkylning" för mig utan ännu tecken på att jag är svårt sjuk och drar på mig allt virus. Vet hur jobbigt du har det :(

Visst är det förjävligt rent ut sagt? Jag kan liksom inte slå bort och tänka på annat och vägrar på något sätt innerst inne tro på att "det inte är något". Men som sagt, chansen att något skulle drabba min man... det skulle ju också kunna hända! Däremot skulle jag tycka att han var jättelöjlig om han gick omkring och oroade sig så som jag gör. Det kan man ju inte bara göra, eller hur?! Men mina egna tankar är så sjuka.... Skulle bara INTE vilja tänka på sjukdomar.

Och som du skriver angående förkylningar. så förstår jag dig.. Förr när jag var sjuk kunde jag vara hemma och mysa och ta det lugnt, ta det för var det är. Nu stressar jag också upp mig. Men hur många gånger har man inte varit förkyld eller sjuk i sitt liv innan utan att det varit något? Vi hade lika gärna kunnat drabbats av något farligt när vi var barn eller som sagt för fem år sedan, men då hade vi inte dessa tankar. Det går bara inte att gå omkring och tänka såhär... Måste försöka "koppla bort", men hur?!
Anonym (Mamma till en tjej)

Äldre 24 Sep 10:27

#7

Citera Visa endast Anmäl

Här är en till mamma som har svår hypokondri. Mina absoluta skräcksjukdomar är ALS och cancer, speciellt bukspottkörtelcancer, får man dessa två finns det bara en utväg, döden. Dessa sjukdomar är bara skräck för mig, och såklart jag oroar mig för att få dom.

Min hypokondri började med att jag fick en jobbig och långdragen influensa, var övertygad om att jag hade fått HIV.

Åt SSRI ett tag och det hjälpte, men hade så mycket biverkningar att jag fick sluta.
Anonym (samesame?)

Äldre 27 Sep 21:55

#8

Citera Visa endast Anmäl

VAD I HELVETE? Du beskriver ju mig, exakt , på samma diagnoser tom. Leverfläckar, cancerskräcken!

Jag är så satans sjuk i min hypokondri nu att jag tappat förståndet. Jag har msukel och ledvärk, förmodligen pga all stress min kropp utsätts för i form av oro men GIVETVIS HAR JAG ALS!

Jag gnuggar mina lymfor så det tom blir svullna, visserligen "mjuka" och rörliga vilket torde tyda på just det. Men givetvis ger det min ångest vatten på kvarn.

Jag är ombedd av läkare att börja med sertralin (zoloft) och from onsdag isåfall. Men hjälper det?

Jag känns körd.. inte ens en överläkare inom hus får min oro för malignt melanom att svalna.
Anonym (samesame?)

Äldre 27 Sep 21:56

#9

Citera Visa endast Anmäl

Min oro har alltid funnits där, men liksom dig balla det ur totalt efter att jag fick barn Sonen är 1,9 år och oron appliceras även på att han skulle kunna dö.
Anonym (Mamma till en tjej)

Äldre 28 Sep 09:45

#10

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (samesame?) skrev 2014-09-27 21:55:12 följande:
VAD I HELVETE? Du beskriver ju mig, exakt , på samma diagnoser tom. Leverfläckar, cancerskräcken!

Jag är så satans sjuk i min hypokondri nu att jag tappat förståndet. Jag har msukel och ledvärk, förmodligen pga all stress min kropp utsätts för i form av oro men GIVETVIS HAR JAG ALS!

Jag gnuggar mina lymfor så det tom blir svullna, visserligen "mjuka" och rörliga vilket torde tyda på just det. Men givetvis ger det min ångest vatten på kvarn.

Jag är ombedd av läkare att börja med sertralin (zoloft) och from onsdag isåfall. Men hjälper det?

Jag känns körd.. inte ens en överläkare inom hus får min oro för malignt melanom att svalna.

Ja SSRI hjälper, i alla fall på mig. Men tyvärr har de tråkiga biverkningar.
Anonym (samesame?)

Äldre 28 Sep 16:56

#11

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Mamma till en tjej) skrev 2014-09-28 09:45:36 följande:
Ja SSRI hjälper, i alla fall på mig. Men tyvärr har de tråkiga biverkningar.

Vilka biverkningar har du fått? Vilken medicin äter du?
Anonym (Mamma till en tjej)

Äldre 28 Sep 19:54

#12

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (samesame?) skrev 2014-09-28 16:56:28 följande:
Vilka biverkningar har du fått? Vilken medicin äter du?
Jag åt Sertralin i 3 ½ år, det fungerade bra, hjälpte mot ångesten och hypokondrin, fick ett nytt liv. Men under hela tiden jag åt dom kunde jag inte få orgasm, vilket var en biverkning jag inte kunde ta, snacka om relationsdödare.

Sedan var jag dålig i magen ganska ofta vilket också var jobbigt, hade ofta magknip och fick springa på toa.

Idag äter jag Lamotrigin och Mirtazapin. Mirtazapin hjälper inte lika bra som Sertralin men den hjälper iallafall, och den har inga sexuella biverkningar. Blir det för jobbigt har jag Oxascand som jag tar vid behov, underbart!
Anonym (Hypokondrikemamman) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 11:04

#13

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (samesame?) skrev 2014-09-27 21:55:12 följande:
VAD I HELVETE? Du beskriver ju mig, exakt , på samma diagnoser tom. Leverfläckar, cancerskräcken!

Jag är så satans sjuk i min hypokondri nu att jag tappat förståndet. Jag har msukel och ledvärk, förmodligen pga all stress min kropp utsätts för i form av oro men GIVETVIS HAR JAG ALS!

Jag gnuggar mina lymfor så det tom blir svullna, visserligen "mjuka" och rörliga vilket torde tyda på just det. Men givetvis ger det min ångest vatten på kvarn.

Jag är ombedd av läkare att börja med sertralin (zoloft) och from onsdag isåfall. Men hjälper det?

Jag känns körd.. inte ens en överläkare inom hus får min oro för malignt melanom att svalna.

Trådstartaren här. Nu hände det värsta för mig. Var till läkaren igen förra veckan och hon hittade en ny leverfläck att ta bort en som var väldigt "aktiv" och kan BLI farlig (jag läser: är farligt just nu, såklart). Hela min värld föll samman. Har så ont i hela kroppen nu och tror att det har spridit sig,... Knappt kunnat äta eller sova i helgen.
Och nu till det värsta, imorse vräkte sambon ur sig att han vill separera. Son på 10 månader, förlovade, planerar giftemål os..v Han kan inte hantera det här längre. Vräkte ur sig att jag är så sjuk, att han hatar mig... Jahapp, det var det.
Anonym (Hypokondrikemamman) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 11:10

#14

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (samesame?) skrev 2014-09-27 21:55:12 följande:
VAD I HELVETE? Du beskriver ju mig, exakt , på samma diagnoser tom. Leverfläckar, cancerskräcken!

Jag är så satans sjuk i min hypokondri nu att jag tappat förståndet. Jag har msukel och ledvärk, förmodligen pga all stress min kropp utsätts för i form av oro men GIVETVIS HAR JAG ALS!

Jag gnuggar mina lymfor så det tom blir svullna, visserligen "mjuka" och rörliga vilket torde tyda på just det. Men givetvis ger det min ångest vatten på kvarn.

Jag är ombedd av läkare att börja med sertralin (zoloft) och from onsdag isåfall. Men hjälper det?

Jag känns körd.. inte ens en överläkare inom hus får min oro för malignt melanom att svalna.

Har du förresten också varit till läkare många gånger? Hur har de diagnoiserat att du just lider av hypokondri/psykisk ohälsa? För att de inte hittar något fel?
Tamousha84

Äldre 29 Sep 11:48

#15

Citera Visa endast Anmäl

Det är skrämmande hur mycket jag känner igen mig själv i det du skriver. Har varit hypokondriker med STOR cancerskräck i många år. Sedan jag fick barn för 4 månader sen har detta eskalerat markant. Har under dessa månader hunnit uppsöka hudspecialist, bröstspecialist, gynekolog och tagit ett helt batteri med blodprover. Hittar ständigt nya saker att oroa mig för. Det ÄR ett helvete som gör att man inte kan njuta av livet här och nu utan katastrofen är hela tiden runt hörnet.

Jag har efter att ha genomgått terapi förstått att hypokondrin har jag fått i arv från min mor och min mor har fått den i arv från hennes mor som förlorade ett litet barn när han var 1,5 år. Min mor projicerade sedan denna rädsla på mig sedan jag var mycket liten och jag såg hur min mor var helt besatt. Hon brukade inte bara känna saker på sin egen kropp, utan även på min. Det faktum att min far är läkare gjorde det inte så mycket lättare. Det jag vill säga är att hypokondrin kan gå i arv. Därför är det viktigt att försöka hantera den så att den inte drabbar ens eget barn. Även om man inte projicerar som min mor gjorde så märker barnet i alla fall och kan ta efter beteendet. Det som jag tycker ha hjälpt är KBT och periodvis medicinering. Men det händer fortfarande att jag har perioder som är svåra då jag går till flera olika vårdgivare. Det enda som kan lugna då är att få allt undersökt. Men sen hittar man ju som bekant något nytt,

Det som man kan göra för sig själv och sitt barn är att försöka vara rationell. Sen måste man även acceptera sin egen dödlighet och att ingen av oss har någon kontroll över det som händer oss i livet. Dessutom ska vi vara tacksamma att vi har så god vård i Sverige som alla får ta del av. Vi måste leva och njuta av livet- för vi är alla här på samma premisser.
Anonym (Hypokondrikemamman) Trådstartaren

Äldre 29 Sep 13:33

#16

Citera Visa endast Anmäl

Tamousha84 skrev 2014-09-29 11:48:15 följande:
Det är skrämmande hur mycket jag känner igen mig själv i det du skriver. Har varit hypokondriker med STOR cancerskräck i många år. Sedan jag fick barn för 4 månader sen har detta eskalerat markant. Har under dessa månader hunnit uppsöka hudspecialist, bröstspecialist, gynekolog och tagit ett helt batteri med blodprover. Hittar ständigt nya saker att oroa mig för. Det ÄR ett helvete som gör att man inte kan njuta av livet här och nu utan katastrofen är hela tiden runt hörnet.

Jag har efter att ha genomgått terapi förstått att hypokondrin har jag fått i arv från min mor och min mor har fått den i arv från hennes mor som förlorade ett litet barn när han var 1,5 år. Min mor projicerade sedan denna rädsla på mig sedan jag var mycket liten och jag såg hur min mor var helt besatt. Hon brukade inte bara känna saker på sin egen kropp, utan även på min. Det faktum att min far är läkare gjorde det inte så mycket lättare. Det jag vill säga är att hypokondrin kan gå i arv. Därför är det viktigt att försöka hantera den så att den inte drabbar ens eget barn. Även om man inte projicerar som min mor gjorde så märker barnet i alla fall och kan ta efter beteendet. Det som jag tycker ha hjälpt är KBT och periodvis medicinering. Men det händer fortfarande att jag har perioder som är svåra då jag går till flera olika vårdgivare. Det enda som kan lugna då är att få allt undersökt. Men sen hittar man ju som bekant något nytt,

Det som man kan göra för sig själv och sitt barn är att försöka vara rationell. Sen måste man även acceptera sin egen dödlighet och att ingen av oss har någon kontroll över det som händer oss i livet. Dessutom ska vi vara tacksamma att vi har så god vård i Sverige som alla får ta del av. Vi måste leva och njuta av livet- för vi är alla här på samma premisser.

Tack för att du skrev. Så skönt (misstolka mig inte) på något sätt att höra att det finns fler, att man inte är ensam om att må såhär. Får jag fråga hur du gick till väga för att gå i terapi? Alltså var hör man av sig? Är det vårdcentralen som remitterar eller ska man själv kontakta och säga "hej jag vill gå i terapi" (du förstår var jag vill komma). Du skriver även "flera olika rådgivare", undrar var du hittar dessa. Är terapin/träffarna givande? Lär de dig olika sätt att tänka på? Dela gärna med dig av något mer.

Samma här. Pratade med min mamma om detta idag. Hon har också haft hypokondri. Den är över nu men det var värst när jag var liten/nyfödd, liksom den var för mig. Har väldigt lätt att prata med henne och hon tröstar mig med att "det kommer bli bättre...". Jag lyssnar på det. På ett eller annat sätt kommer det bättre tider. Men jag kan ändå inte slå bort tankarna om döden. Samtidigt är jag så rädd så jag vågar inte snudda vid de tankarna riktigt... Ponera att det är livsfarligt (vågar inte skriva c-ordet), det finns ju ändå en chans att det går att bota... Och då får man stöd. Så otroligt många går igenom detta. I vilket fall gäller det att vara stark. Tillåta sig att tänka vad är det värsta som kan hända. Förutom det tänka positivt. Det är som det är (jobbar mycket med dessa tankar nu).

Och TACK för ditt nedersta stycke. Exakt så är det. Åh vad jag önskar att min son kommer att vara lycklig när han växer upp och inte behövas dras med sådana här tankar, oro och ångest. Jag är ju också lycklig, egentligen, men fy fan rent ut sagt för denna ångest.
Tamousha84

Äldre 29 Sep 19:40

#17

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Hypokondrikemamman) skrev 2014-09-29 13:33:44 följande:
Tack för att du skrev. Så skönt (misstolka mig inte) på något sätt att höra att det finns fler, att man inte är ensam om att må såhär. Får jag fråga hur du gick till väga för att gå i terapi? Alltså var hör man av sig? Är det vårdcentralen som remitterar eller ska man själv kontakta och säga "hej jag vill gå i terapi" (du förstår var jag vill komma). Du skriver även "flera olika rådgivare", undrar var du hittar dessa. Är terapin/träffarna givande? Lär de dig olika sätt att tänka på? Dela gärna med dig av något mer.

Samma här. Pratade med min mamma om detta idag. Hon har också haft hypokondri. Den är över nu men det var värst när jag var liten/nyfödd, liksom den var för mig. Har väldigt lätt att prata med henne och hon tröstar mig med att "det kommer bli bättre...". Jag lyssnar på det. På ett eller annat sätt kommer det bättre tider. Men jag kan ändå inte slå bort tankarna om döden. Samtidigt är jag så rädd så jag vågar inte snudda vid de tankarna riktigt... Ponera att det är livsfarligt (vågar inte skriva c-ordet), det finns ju ändå en chans att det går att bota... Och då får man stöd. Så otroligt många går igenom detta. I vilket fall gäller det att vara stark. Tillåta sig att tänka vad är det värsta som kan hända. Förutom det tänka positivt. Det är som det är (jobbar mycket med dessa tankar nu).

Och TACK för ditt nedersta stycke. Exakt så är det. Åh vad jag önskar att min son kommer att vara lycklig när han växer upp och inte behövas dras med sådana här tankar, oro och ångest. Jag är ju också lycklig, egentligen, men fy fan rent ut sagt för denna ångest.
Det värmer mig att veta att jag kunnat vara till hjälp. Jag har gått i KBT för dessa besvär, men det var under ganska många år av och till. Det har inte löst problemet helt, men det har fått mig att förstå vart det kommer ifrån och vad det står för. Om man vet mekanismerna bakom är det mycket lättare att vara rationell och avväpna ångesten. Förut kunde jag inte ens fungera normalt när jag hade någon sjukdom på hjärnan eller väntade på resultat på undersökningar. Nu kan jag gå till jobbet som vanligt, umgås som vanligt med make och son och trycka bort dessa tankar. Paradoxalt nog jobbar jag också inom vården...

Nu till vad KBT gör- ja det går ut på att bryta destruktiva tankemönster och skapa nya som leder framåt. Du måste i regel få en remiss från allmänläkare via vårdcentralen eller en psykiater (bäst), detta är om du ska få KBT via landstinget. Det finns ju alltid privat, och då behövs ingen remiss, men detta kostar en förmögenhet. Visst, väntetiderna är ganska långa men tror det går snabbare att få om du remitteras av psykiatrin. Det vi bägge lider av är en ångestproblematik. Det ska hanteras av ett proffs. Låt inte någon läkare på vårdcentralen övertala dig om att börja med antidepressiva etc. Det är läskigt att gräva i dessa saker och du behöver någon som har sett det förut och kan gå ned på djupet och ge konstruktiva råd.

Det är bra att du inser att du är lyckligt lottad egentligen, det är det friska i dig. Jag kan väl säga så här vad gäller ångesten, du kommer aldrig att bli av med den helt, bara att acceptera, men du kan bemästra den. Ångest bemästras genom att man slutar vara rädd för den. Så länge man är rädd för den är det den som har makten över ens liv. Det låter hårt och skoningslöst, men du måste på djupet acceptera att det inte går att kontrollera allt vad som kommer att ske i livet. Det bara är som det är, precis som du själv skrev. Jag tycker det låter som du är inne på rätt väg. Lycka till.
Anonym (här med)

Äldre 29 Sep 21:22

#18

Citera Visa endast Anmäl

Känner igen mig.. Hypokondrin har gått i perioder för mig under många år. "Haft" hjärntumör, cancer på div ställen, HIV ett antal ggr, diabetes, leukemi, reumatiska sjukdomar, you name it.. Just nu är det HIV som spökar igen. Ska testa mig på onsdag, är livrädd.. Letar konstant efter knölar, svullna lymfkörtlar och alla möjliga symtom.. Får jag en liten finne är det ett HIV-utslag. Hatar att ha det såhär... :(
Vargmamman

Äldre 2 Oct 16:06

#19

Citera Visa endast Anmäl

Hej! Lider också av hopplös hypokondri, mått bra i ca 2 år efter att jag gick på kbt, men nu har det kommit tillbaka och det i massor!

Just för tillfället har jag hudcancer och något fel på hjärtat! Har ett tryck över bröstet och ont när jag andas, så antagligen ångest!

Livet blir så jobbigt, orkar inte göra något, vill bara ligga still, annars känner jag mig yr och konstig i huvudet! Sitter dagligen och googlar på mina symtom, som tex ett litet sår i örat som jag pillar i så det inte läker! Googlade på det och då har jag ju hudcancer....

Skulle verkligen behöva hjälp! Men jag vet inte hur?
Tamousha84

Äldre 4 Oct 17:34

#20

Citera Visa endast Anmäl

Vargmamman skrev 2014-10-02 16:06:56 följande:
Hej! Lider också av hopplös hypokondri, mått bra i ca 2 år efter att jag gick på kbt, men nu har det kommit tillbaka och det i massor!

Just för tillfället har jag hudcancer och något fel på hjärtat! Har ett tryck över bröstet och ont när jag andas, så antagligen ångest!

Livet blir så jobbigt, orkar inte göra något, vill bara ligga still, annars känner jag mig yr och konstig i huvudet! Sitter dagligen och googlar på mina symtom, som tex ett litet sår i örat som jag pillar i så det inte läker! Googlade på det och då har jag ju hudcancer....

Skulle verkligen behöva hjälp! Men jag vet inte hur?

Du verkar ha det fruktansvärt jobbigt. Jag skulle råda dig att kontakta psykiatrin, du kan behöva medicin som stöd ett tag om du inte redan tar det. Du kan också behöva en terapikontakt igen. Hypokondri ska hanteras av ett proffs som sett det förut, annars finns det risk att man känner sig förlöjligat och missförstådd. Var inte rädda för att söka hjälp, ni är inte ensamma och det är inget att skämmas för. Det handlar oftast inte om sjukdomarna egentligen, utan det är en rädsla inför det faktum att livet inte går att kontrollera och det kan yttra sig på olika sätt inte bara rädsla för sjukdomar.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Hjälp jag lider av svår hypokondri

Hjälp jag lider av svår hypokondri

INNEHÅLL