Farmor vägrar att förstå att min son är sjuk

Nu måste jag bara skriva av mig och hoppas att någon har goda råd att ge mig för jag har försökt allt jag kan komma på.

Min son är 5 och har diabetes.
Redan från det vi ringde från sjukhuset har farmor varit oförstående eller kanske bara inte velat inse hur allvarlig hans sjukdom är
Hennes första kommentar till min man var : Ja, ja han kan ju leva som vanligt bara han tar medicinen! Ok lite chock där tänkte jag, var ju själv väldigt chockad..
Vad fel jag hade, vi har bokstavligen fått slå godis ur händerna på henne som hon är på väg att ge min son, konfronterar henne och svaret är alltid, ja men det kan ju inte vara så farligt..och sen är det samma visa nästa gång igen, fram med godis.
Min man har skällt ut henne för detta men det går inte fram, han är bara påverkad av mig som är så elak att jag inte tillåter min son att godis och så farligt kan det ju inte vara...nej, inte någon gång i bland men vi har bestämt efter sjukdomen att i vår familj äter vi inte sött utom vid väldigt speciella tillfällen som tex barnkallas. Det fins dessutom så mycket annat gott som tex popcorn och morotstavar med dippa till fredagsmyset.
Hon vägrar att acceptera våra regler och anser att det är synd om henne som inte får ge sonen något gott.
Svågern berättade att hon på en middag suttit och klagat på mig för jag var så rabbiat gällande sötsaker och vad var det för fason att an farmor inte får ge sitt barnbarn något gott, nej farmor lilla, min son är sjuk!!!
Hon talar om för alla inklusive sonen att diabetesen ja den har du fått från din mamma för sånt har vi inte i våran släkt.
Maken har försökt få med henne till diabetessjuksköterskan som tyckte att hon behövde nog prata och förklara lite för farmor men det ville farmor absolut inte, vad skulle det vara bra för?
Hon ifrågasätter (ja det är sant) varje gång vi skall dit, men skall han verkligen dit igen? och tycker väldigt synd om min man när han måste ta ledigt från jobbet för detta (vi delar på det så gott det går men mig är det nog inte synd om
Boken om barndiabetes vi köpte åt henne på förslag från sonens läkare står oöppnad i bokhyllan, pärmen är inte ens bruten, jag har kollat..

Men nu i helgen så hände det som fick mig att vilja säga upp bekantskapen.
Pappa var och hälsade på med barnen.
När de kommit hem kollar vi blodsockret som vanligt, oj vad högt det var!
Kollade med maken om vad han ätit och det var inga konstigheter.
Lite misstänksam blev jag men sonen säger att nej något godis, läsk eller kakor har han inte ätit.
Ok, märkligt men det skulle ju kunna vara en infektion på G , lite för högt föt det iof men men..
Sitter sen i bilen på väg till dagis igår och säger till sonen att i kväll när mamma hämtat så måste vi handla. Sonen tittar på mig och frågar: Mamma kan vi då köpa sånt där som bina gör som finns i en burk?
Va?! Tanten har gett sonen honung! innehåller ca 85% socker!
Stackars sonen viste inte ens vad det var och att han absolut inte får äta det.
Mitt förtroende är nu i botten.
Hon har gett min son något av det värsta han kan äta och sen inte talat om det för oss så att vi i alla fall kunde justera insulindosen, hur kan man vara så urbotat korkad?
Hon vägrar att inse att sonen har en kronisk potentiellt livsfarlig sjukdom som måste skötas för att han skall må bra och inte få men för livet.
Någon, snälla, som har varit med om ngt liknande eller har bra tips på hur vi skall få henne att förstå.
Och vår son blir ju förståss kluven, farmor säger att mammas och pappas regler ang hans sjukom är fel och han kan vist äta det är inte så farlig bara han tar lite mer insulin, helt motsatta signaler för en liten kille som måste lära sig att leva med detta i resten av liv.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-09-24 13:24
Tack alla ni som svarat, det har varit ett stort stöd!
Ett förtydligande, jag vill inget hellre än att barnen och vi skall ha en bra relation med farmor.
Vi har aldrig tidigare haft något problem med farmor, tvärtom har hon ställt upp mycket på ett bra sätt inte minst när barnen var små.
Det verkar vara det här med sonens sjukdom och socker som ställer till det något hemskt för henne.
Just nu är jag givetvis arg och kommer väl aldrig riktigt att komma över hur hon betett sig och lita på henne igen men jag hoppas att vi någonstans kan hitta ett sätt att umgås.
Inte minst för barnens skull, de älskar ju sin farmor.

Så här gick det i alla fall i går:

Maken var lugn och sansad när han ringde farmor.
Farmor blev först väldigt ställd men erkände faktiskt att hon gett sonen honung.
?men det var ju inte så mycket? försvarade hon sig med men sen kom kommentaren som fick maken att gå i bitar ?jag trodde inte ni skulle märka det? maken påtalade då för sin mamma att om man ger en diabetiker honung kommer blodsockret att skuta i höjden och är hon så dum och ignorant att hon trodde något annat så kan inte sonen umgås med henne innan hon har lärt sig både om hans sjukdom samt plockat upp bitarna av sin hjärna som hon tydligen tappat någonstans, jag bara gapade, har aldrig sett honom så förbannad eller hört honom uttrycka sig på det viset.

Undrar om detta var en underlig form av ?test? från farmors sida som hon räknade med att ?vinna?.
Hon verkar på allvar inte ha trott att det skulle komma fram att hon gett honom honung och då kunde hon ju dra slutsatsen att hon har haft rätt hela tiden. Att lite gott är inte så farligt, ja jag vet inte?

I alla fall så ställde maken krav på farmor, för att umgås med sonen skall hon läsa boken om barndiabetes och redogöra för oss båda vad hon lärt sig. Hon skall vid minst två tillfällen eller tills vi tycker att hon tagit in fakta följa med till diabetessköterskan samt läkaren. Förhoppningsvis kan de få in lite vett i skallen på henne. Hon skall acceptera våra regler ang hans kost och absolut inte ifrågasätta dem inför sonen. Hon får inte heller så klart ge honom något överhuvudtaget som inte vi har godkänt. Vi kommer inte att hälsa på hemma hos henne under denna perioden men hon är varmt välkommen hem till oss, utan godis! Sonen älskar dock tex lego så vill hon gärna ge något är det säkert uppskattat av sonen. Detta mottogs väl inte vidare bra av farmor men det får hon bara acceptera nu.

Lite senare ringde svågern, farmor hade givetvis ringt och beklagat sig och han undrade så klart vad som stod på.
Maken berättade vad som hänt och svågern blev chockad. De hade förstått att det var besvärligt med farmor men inte riktigt hur illa det är.
Han återkom via sms under kvällen och skrev att farmor kommer att bli informerad om att från och med nu måste alla i familjen ställa upp på vår son och hans allvarliga sjukdom vilket innebär att det är godisförbud även för deras barn när han är närvarande, detta för att vår son inte skall känna sig annorlunda och för hans bästa.
Vad tacksam jag blev! Hoppas det kan sända någon typ av signal till farmor?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-09-24 13:27
oj vad konstigt det blev med en massa frågetecken, sorry!