• Äldre 23 Sep 16:03
    5357 visningar
    10 svar
    10
    5357

    Hur ska man våga försöka igen efter två missfall på raken?

    Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag vet att det finns många kvinnor här som varit med om samma sak som mig. Jag antar att jag skriver för att få råd, dela erfarenheter och kanske för att till slut kunna förstå och acceptera.

    Jag börjar med att berätta min historia.
    Förra året bestämde jag och min pojkvän oss för att försöka skaffa barn. Fort gick det och på andra försöket hade vi ett plus. Jag mådde hur bra som helst och hade knappt några symptom och allt gick som på räls. I vecka 9 fick jag en liten blödning, ringde BM som sa att det nog inte var någon fara, men när jag fortsatte blöda, (som en lindring mens) i 4 dagar förstod jag att något var fel. Jag bokade ett privat VUL där det konstaterades att fostret varit dött sedan v 6-7. Jag blev hemskickad och de sa att de bästa var att det hela skulle ske naturligt. Jag började blöda mer och mer och hade så fruktansvärt ont, ringde sjukvårdsupplysningen som sa att det var normalt. Efter ytterligare 5 dagar fick jag störtblödningar och fick åka in på gynakuten. Där konstaterade de att allting var kvar och jag fick akutskrapas.

    Den sorg som slog emot mig efter detta var det värsta jag någonsin varit med om. Allting kändes så meningslöst, men efter några veckor gick det lite lättare. Jag lyssnade på läkarna som sa att det var så "vanligt" med missfall och att det inte var någon fara, det var bara att försöka igen, och nästa gång skulle det nog gå bra.

    Efter 6 veckor fick jag tillbaka min mens. Försökte efter det men ingenting. Men nästkommande mens kom inte. Gravid igen. Denna gång hade jag jättestarka symptom. Onda bröst och ett konstant illamående. Självklart var rädslan där för missfall hela tiden, det var ju min enda erfarenhet när det kom till att vara gravid. Jag väntade till v 9 innan jag ringde barnmorskan. Fick komma för inskrivning rätt fort. Där berättade jag om mina rädslor för ett nytt missfall och hon menade på att det är betydligt ovanligare att ha två missfall i rad och att jag inte skulle vara orolig, speciellt inte när jag hade så starka symptom. Däremot tyckte hon att jag kunde försöka boka in ett tidigt VUL i v 12 om det kunde lugna min oro. Vi bestämde att jag skulle försöka få ett VUL och att jag sedan i V 13 skulle komma tillbaka och ta alla prover.


    I v 11 ringde jag för att boka ett VUL och fick ett bara 4 dagar senare. Redan samma dag som jag bokat VUL:et såg jag en liten, liten ljusbrun fläck i trosorna. Det var allt jag behövde se för att veta att det var kört igen. På natten kom det mer blod på pappret. Jag ville försvinna från min egen kropp, panikångest, oro, ni som varit med om detta vet hur uppgiven man blir. Ringde och fick ett tidigare VUL redan dagen efter. Fortsatte att blöda, som en lindring mens, men med färskt blod. Visste sedan förra gången att det tydligen inte är ett gott tecken om blodet är färskt. Visste från första blodstrimman att det var kört och mycket riktigt fick vi det bekräftat på VUL:et. Här finns ingen aktivitet sa BM och fostret var litet, hon tippade på v 5-6. Blev hemskickad igen för att klara av det den naturliga vägen.

    Blödde som en vanlig mens en dag till sedan kom störtblödningarna. Blödde igenom dubbla tenablöjor på 10 minuter. Fick åka in på akuten på kvällen och fick komma in på en gång. Ett till VUL gjordes där det konstaterades att allting var kvar, trots att jag suttit hemma i 4 h och fött ut blodklumpar. Fick akutskrapas igen samma kväll.

    Nu står jag här. Mitt i livet, livrädd. Det enda jag fått höra av läkarna är att det är "normalt" att ha två missfall i rad. Jag är livrädd för att försöka igen, vet inte om jag någonsin kommer att våga. Efter att ha läst mycket på nätet har jag förstått att  risken för 3 missfall i rad bara är 1%. Rätta mig om jag har fel.
    Samtidigt som det sägs att det blir en ökad risk för ett 3:e missfall när man haft två i rad.

    Jag tycker att det är fruktansvärt att vi kvinnor ska behöva gå igenom tre missfall för att få hjälp. Allt detta med missfall tar så lång tid, även om jag bara är 31 år känner jag mig stressad. Att skaffa barn är inte enkelt, inte som man trodde när man var tonåring iaf. Det går inte att ta något för givet, livet är bräckligt.

    Jag vet inte hur man ska ta sig vidare. Jag känner rent instinktivt att det är något fel på mig. Jag skulle bara vilja ta alla prover och få det svart på vitt, är det något fel finns det åtgärder och mediciner som kan hjälpa en att behålla graviditeten. Ska man behöva gå igenom ett tredje missfall för att få hjälp? Hur vågar man ens försöka igen. Går det någonsin att bli människa igen. Frågorna är många.

    Kram på er.


     


     

  • Svar på tråden Hur ska man våga försöka igen efter två missfall på raken?
  • Äldre 23 Sep 21:56
    #1

    Det är tufft och man får sörja. Jag har bara ert sent missfall i mitt bagage. Vecka sexton fick jag åka in och föda ut vårt första barn. Fick inte ut allt och fick åka in en vecka senare och skrapa, efter det fick jag livmoderinfektion. Det var enormt mycket att ta in. Jag blev tillslut deprimerad, inget kunde glädja mig och jag ifrågasatte allt i livet. Gick till en terapeut faktiskt och hon var kanon.

    Du har två alternativ. Försöka igen med risk för ett missfall, men också en chans att få ett barn. Detta andra är att ge upp. Och det är ju egentligen inte ett alternativ.

    Vi har en dotter nu, men jag var orolig hela graviditeten.

    En stor varm kram till dig!

    Mitt råd är att kämpa!

  • Äldre 24 Sep 06:17
    #2

    Jag har haft 4 mf/MA, det är verkligen det hemskaste man varit med om. Känns så orättvist! Psyket får sig en rejäl törn och tankarna glider alltid in på det som hänt och att man inte har barn. Men man måste ändå tänka positivt, vi KAN bli gravida!! Då ska det ju gå bra tillslut... Tror inte på att det är otur att man får 2 mf på raken, däremot visar oftast inte utredningen att något är fel...

    Det man kan göra själv är att se till att boka in många tidiga ultraljud, innan man blir orolig. Från v 6-7 och har var annan vecka. Sen har jag läst att det är bra att äta fiskolja (tar själv 3st 1000mg/dag) och ett glas tomatjuice per dag... Ska lugna kroppens immunförsvar och motverka små blodproppar i moderkakan...

    Sen finns det massa läsning här på fl om dom som haft massor av mf som det gått bra för, är bara en tidsfråga!:) vi är ju inte speciellt gamla så jag tycker det ska gå bra för oss:)

  • Äldre 24 Sep 06:53
    #3

    Stackare. Att få missfall är så otroligt uppgivande och hemskt.


    Har ett missfall och är livrädd att få ett till nästa gång jag är gravid. MEn jag ger inte upp. Jag vill ju ha ett till barn. 


    En av mina vänner hade 2 missfall och ett utomkveds innan hon blev gravid och då med tvillingar! Hon ville ofta ge upp. Och hon berättade knappt för någon om graviditeten då hon var rädd att mista dem. Men det gick bra. 


    Kämpa på. Känns det jobbigt nu så vänta en ägglossning och vila tankarna. KRAM

  • flerba­rnsmam­ma5
    Äldre 24 Sep 06:57
    #4

    Jag själv tyckte det var fruktansvärt, inte minst rädslan att aldrig lyckas igen. Jag hade redan fem barn som alla blev till på första försöket och tänkte aldrig en tanke att något skulle gå fel den sjätte gången.

    Jag fick vid min sjätte graviditet åka in akut i v 12 då jag blödde men fick åka hem efter att ha sett den lille död- för att vänta in det hela. Började blöda ngr dagar senare, i massor, till sist svimmade jag och fick åka ambulans in och skrapas. Blev gravid igen efter två månader men började blöda i v 6 igen, åkte in då jag samtidigt fick så ont på ena sidan. De bekräftade att allt kommit ut. Men jag fortsatte blöda i en månad och inte alls lika mycket som förra gången. Ringde och fick komma in igen och då hade hcg värdet stigit och efter två läkarbesök fick jag bekräftat att det var utomkvedes och inte missfall. Fick cellgift och gå på koll varannan dag för att kolla hcg värdet. Fick jätteont efter en vecka, åkte in akut och blev inlagd då jag hade blod i buken, efter ett dygn hade hcg sjunkit och jag fick åka hem. Fick ej bli gravid på ett halvt år. Blev gravid då ett halvår gått igen, på privat ultraljud bekräftades att fostret var dött- för tredje gången i rad, i v 8. Fick genomgå medicinsk skrapning på sjukhus och det gick lätt och bra.

    Jag var under hela tiden orolig och olycklig att något blivit fel på mig och rädd för fler utomkvedes för det var värre än missfallen pga rädslan att äggledaren skulle spricka. Läste under den hör tiden om en studie att många av de kvinnor som får upprepade missfall har lätt att bli gravida, att "alla" befruktade ägg fastnar oavsett kvalitet. ( har ej källan men googla så hittar du säkert) det kändes som en tröst på något sätt. Efter två månader var jag gravid för fjärde gången på 16 månader. Började blöda redan då jag plussat, fick gå på koll i någon vecka då man såg att hcg värdet steg som det skulle. Jag var konstant orolig hela graviditeten, gick på massor av ultraljud (privat) och trodde allt skulle gå fel.

    Efter nio månader föddes vår efterlängtade vackra perfekta dotter, vårt sjätte barn! Jag följde även en kvinna här på forumet som fått en dotter efter sju missfall. Det lyckad oftast till sist och du har många år på dig. Det är hemskt då man är i det men det är värt det om man lyckas till sist.

    Jag önskar dig lycka till och att ni också får er bebis till sist!

  • Äldre 24 Sep 10:25
    #5
    Tack för alla fina svar. Det är som ni säger, man får inte ge upp. Visst är det en tröst i sig att man vet att man kan bli gravid. Däremot så tror jag inte heller att det är slumpen när man har flera missfall i rad utan att det faktiskt måste bero på någonting.
    Är det någon här som vet om det på något sätt går att få ta prover privat även fast man inte haft tre missfall i rad?
    Jag har helt snöat in på att jag tror att det är något fel med mitt blod, antifosfolipidsyndrom. Innan jag blev gravid första gången fick jag göra en ordentlig koll eftersom jag hade buksmärtor. Dock kollade de bara med VUL och tog tester för olika könssjukdomar. De kunde inte hitta något fel och sa att det inte fanns något fysiskt fel på min livmoder.

    Visst det kan finnas en massa anledningar till varför och kanske söker jag bara ett svar som tröst. Däremot så är jag säker på att det alltid finns en anledning till varför saker händer och jag tycker faktiskt det är väldigt nonchalant av sjukvården att kalla det otur och "normalt". 

    Idag ska jag få gå till en terapeut och prata om det som hänt så kanske få jag hjälp med den psykiska biten där. 
    Så härligt att höra om er som fått barn efter era missfall, det värmer i hjärtat.
  • Äldre 24 Sep 10:54
    #6

    Något man får lära sig är att allt är "normalt".

    Jag tror att man vet väldigt lite om kvinnokroppen faktiskt.

    Hoppas du kommer trivas med din terapeut!

  • Boll86
    Äldre 4 Nov 17:20
    #7

    Usch, vad jag känner med dig. Förstår precis hur du tänker, själv har jag "bara" haft ett missfall hittills men fick nyligen reda på att jag är gravid igen och förväntar mig typ ett till missfall. Har en släkting som fick två missfall på raken, men tredje gången tog det sig! Så se inte detta som någon "dödsdom".

  • Äldre 7 Nov 16:22
    #8

    Kloka ord, tack. Ja efter att ha varit med om missfall tar man ingenting för givet längre när det kommer till barnskaffande. Önskar dig all lycka och hoppas det går bra denna gång!

  • Äldre 12 Nov 19:12
    #9

    Jag är 27 år och fick ett missfall i september för ett år sedan. Det var så fruktansvärt och man vill inte att ens värsta fiende ska gå igenom det. Men vi bestämde oss för att inte ge upp. Blev gravid ganska snabbt efter, men det slutade också i ett tidigt missfall. Fick rådet av läkaren att vänta en eller två cyklar. Vi gjorde som hon sa. I skrivandets stund ligger jag här i soffan och är så jäkla trött på att vara gravid, vår lilla ärta är beräknad om 2 veckor så jag vill bara säga: GE INTE UPP! :) Det behöver inte vara något fel på dig. När jag slutade tänka "nu jäklar ska jag bli gravid" så resulterade det i ett positivt graviditetstest. Sänder en massa kramar och lyckönskningar!!! :)

  • Äldre 15 Nov 13:57
    #10

    Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit detta inlägget. Jag vet precis hur det känns, och det är fruktansvärt :/ Alla kramar från mig till dig! 

    Jag fick första missfallet i vecka 7, och mitt andra missfall i vecka 12-13... 
    Andra gången såg jag också bara en liten blodfläck i trosorna och jag visste.. 

    Det är något jag aldrig ens skulle önska min värsta fiende. 

    Som sagt, all styrka till dig! 
    /Malin 

Svar på tråden Hur ska man våga försöka igen efter två missfall på raken?