Tycker du att det är rätt att berätta för sitt barn om sin psykiska ohälsa/funktionsnedsättning?

Jag skulle inte bli upprörd så länge det läggs på barnets nivå. Barn förtjänar sanningen som alla andra och tar det mesta naturligt.

För mig är det självklart Ja. Men anpassat till barnets ålder och förståelse.

Har själv fått förklara barnets egen AS diagnos för denna vid ca 5 års ålder. Har även fått förklara depression (min, då barnet upptäckte min citalopram-medicin och frågade kring denna (då ca 12 år). Samt missbruksproblematik hos barnets andra förälder då denne inte hört av sig eller betett sig som "vanligt folk" när barnet var 14 år.

Man kan inte undanhålla viktig information och ljuga för barnen när de ställer raka frågor bara för att det är obekvämt och svårt.

Vet faktiskt inte. Det gäller väl att försöka se till barnets mognad och om informationen är relevant och viktig för barnet i det läget. Små barn kan vara väldigt accepterande och det är bra att få dem att förstå att människor kommer med olika förutsättningar. Samtidigt så har en del av de både psykiska och fysiska sjukdomar en skrämmande och mörk sida och det kan vara mer belastande än nyttigt.

Jag hade en nära anhörig som begick självmord till följd av en depression när jag var 4 år. Min mamma berättade hela historien för mig först när jag var vuxen. Innan dess mummlade de bara något om att det var hjärtat...

Slutligen så får man ju se till den anhörige eller personen det gäller: folk har olika behov av privatliv och förståelse.

Ja, i normalfallet ska man berätta. Barn är inte dumma, de märker att det är något och allting blir bara mycket sämre av att man inte berättar sanningen. Man lär dem dessutom att psykisk ohälsa är något man ska skämmas för.

Vilken ålder? Önskar att jag visste svaret...

Självklart måste de få veta - det hjälper dem att förstå, och ger dessutom en bas för förståelse längre fram i livet.
Typ "Bipolära ÄR inte farliga jävla idioter. Det VET jag, för min mamma är bipolär, och så länge hon medicinerar så är hon helt som alla andra" istället för "Bipolära är instabila idioter  som förstör alla i sin omgivning"  (Det sistnämnda är en åsikt/fördom jag Ofta springer på, som varandes bipolär)

Beror på:

Jag hade nog berättat om att jag mådde dåligt i perioder och behövde medicin/läkarhjälp emellanåt, och att det inte har något att göra med barnet eller hur det beter sig.

Men jag tycker inte att barn ska behöva höra detaljer om självmordstankar och dramatiska tillstånd som psykoser, då detta kan föda stark ångest hos barnet.

Och varför ska man bara ta upp kroppsliga sjukdomar. Barn förstår ofta att det är nåt annorlunda med nån och förtjänar att få veta.

Precis.

Ja, på barnets nivå. Även psykos kan barn säkert bearbeta med rätt inramning (det är inte så farligt som okunniga människor tror). Men självmordstankar bör man vara försiktig med om det gäller egna föräldrar, tror jag. Det kan man berätta när de är vuxna.

Självklart inga detaljer om självmordstankar men psykoser ska man absolut prata om. Min mamma hamnade i en psykos när jag var i tonåren och ingen berättade sanningen för mig. Ingen pratade med oss barn. Jag satt på biblioteket och läste om olika sjukdomar för att försöka förstå vad som hände. Jag visste inte om hon någonsin skulle bli frisk. Pappa bad oss att inte prata med någon om det som hände, underförstått att sånt håller man hemligt. Jag mådde så dåligt men kunde inte prata med någon eftersom jag hade lovat pappa.

Beror på hur gammalt barnet är, vad som hänt och vilken släkting/närstående det är. Handlar det om en avlägsen faster eller kanske en förälder som barnet upplevt saker med.

Givetvis berättar man utefter barnets ålder alt pratar med någon expert på området innan om man är osäker. Min äldste har en npf diagnos och där har vi pratat mycket även om psykiska sjukdomar även hos andra som han träffat på hans nivå.