Hjälp, vill ha mitt ex tillbaka!!

livet är hårt och det bli sällan som vi tänkt oss.

Tyvärr så tror jag inte du kan göra något för att ändra det som sker. Jag tror som du, att den kvinnliga vännen är en av anledningarna till att han slutligen gick. Har de nu etablerat sin relation och har ömsesidiga känslor för varandra så tror jag tyvärr inte att du kan göra något för att få honom tillbaka.

Om jag var du skulle jag försöka läka migsjälv. Det är en jättestor omställning för dig och du måste prioritera din energi.

Hur kan man komma vidare, jag vet inte hur jag ska orka?
Ett år innan vi gick isär så beslutade vi oss för att sälja vårt hus och bygga ett nytt lite mindre hus och 3 veckor innan vi gick isär så satt vi och filade på det sista hur vi skulle ha det nya huset det fanns då inget som tydde på att han var på väg bort.  Nu har han byggt huset själv och jag fattar ingenting...jag har gråtit i 9 månader nu.
Skall också tilläggas att vi bodde ihop 2 månader efter att vi brutit och dom 2 månaderna var helt underbara på alla sätt och vis.

Det är smärtsamt. Känns som han givit dubbla budskap. Troligtvis är han förvirrad själv.

Är han intresserad av familjerådgivning? Efter så många år tillsammans är ni båda värda att få prata klart. Få frågor besvarade. Och om det nu är helt över så vill man veta att det verkligen inte finns en chans som man omedvetet sumpar.

Ja. jag har försökt att få honom till det men han ser inte varför. Den dagen vi flyttade isär så var det som han tryckte på en off/delete knapp. Barnen tycker inte att han längre är en bra pappa.
Han fick sitt första barnbarn i samma veva som vi flyttade isär, en helt underbar liten sötnos men vår dotter (mamman) är besviken och ledsen för att han inte bryr sig, det är som han har stängt av...
Han har också mycket fokus på att "HAN ska må bra nu" "livet är för kort" "jag ska ha bjudningar i huset med vänner och dricka vin och må bra". Det är som om han har blivit 25 år igen eller nåt...jag vet inte, det känns som om jag inte känner honom längre, den han var förut har alltid värnat om barnen först och främst.

Hur gamla är ni?
Hur länge har han känt tjejkompisen?
Hur länge tror du de varit mer än kompisar/han haft känslor för henne?
Hur länge sedan han tog upp att han ville skiljas?
Hur länge sedan ni skildes?

Har ni delad vårdnad om barnen eller hur ser uppdelningen ut?
Hur gamla är barnen?
Vad tycker de om skilsmässan?
Har ni gemensamma vänner?

Vad har ni haft för kontakt sedan det tog slut?

Vi är 50/53 år, Han har känt henne i flera år dom har jobbat i hop för länge sedan. Hon har varit gift med en gemensam vän till oss för många år sedan, jag känner henne lite ytligt.
Jag tror att dom börjat träffas ca:6 mån innan vi gick isär förmodligen helt oskyldigt från början.
Han sa att han ville att vi skulle gå isär 2 mån innan vi flyttade isär, vi skulle egentligen flytta till en lägenhet en period när vi sålt vårt hus i väntan på att det nya huset skulle byggas.
Det är 7 mån sedan vi flyttade isär.
Ja, vi har delad vårdnad men det är bara 2 barn som fortfarande bor hemma. Men vår minsta har valt att bo hos mig, hon känner sig tryggare med mig.
Alla barnen är naturligtvis helt förtvivlade över skilsmässan.
Ja, vi har mycket gemensamma vänner.
Vi har knappt någon kontakt alls sedan ca: 1 mån tillbaka då jag försöker att inte ta kontakt med honom.

Jag vill inget hellre än att ha honom tillbaka och fattar inte hur jag ska kunna gå vidare, är i en stor sorg...

Har de flyttat ihop och har hon några barn? Jag tänker att deras relation är fortfarande ganska färsk och har inte riktigt blivit vardag, så när vardagen kommer smygande kan han inse att det inte är bara en dans på rosor heller. Kanske går det jättebra men det finns ett hopp för dig där iaf.

Det bästa du kan göra är nog att försöka att han ska ha barnen mycket ändå så han inte får något nytt "fritt" och bekymmersfritt liv med henne. Försök bete dig som att du är lycklig och har kommit över honom trots att du inte har det - umgås med vänner, ha egna bjudningar med vänner och vin, res utomlands med vänner etc Har du någon manlig bekant som är singel så umgås mer med honom och så vidare. Träffa exet i förbifarten någon gång, var snygg och fräsch och verka glad och lättsam. Ännu bättre om det påminner honom om hur du var i början när ni blev ihop. Förhoppningsvis kommer han sakna och längta tillbaka när/om det blir vardag med den nya. På sikt kan du börja umgås lite med honom igen (när du står ut med det själv) men bara lättsamt och roligt, inga krav eller tvång. Visa dina bästa sidor liksom.

I värsta fall om det inte fungerar så är det ändå samma sak du borde göra för att komma över honom, så det är win-win.

Gör vad du kan för att må bättre utan honom. Gå till terapeut. Håll dig sysselsatt med sånt som du gillar. Överväg lyckopiller om det inte hjälper fullt ut.

Ingenting gott kommer ur att du bara sitter och mår dåligt.
Förmodligen har han lämnat dig för gott, men om det finns någonsomhelst chans att han kommer tillbaka så lär det hända om du börjar leva gott och gå vidare, inte om du är ett nedstämt vrak.

Tack alla goa för att ni försöker peppa mig..jag känner mig verkligen helt lost utan honom.
Det gör också så vansinnigt ont att barnen far illa av det här. Jag försöker att vara stark för dom men tyvärr så orkar man inte hålla gråten borta.

Och nej, dom har inte flyttat ihop. Han håller fortfarande på att bygga "vårt" hus, han har flyttat in men det är inte klart än. Hon har ett utfluget barn och är äldre än oss.