på väg att separera, söker fler i samma sits

Hej Uppgiven,

ja, tyvärr så finns vi här, flera stycken i forumet. Och jag lider med dig. Mitt ex gjorde slut med mig från ingenstans när vår yngste var knappt 9 månader. Totalt chockartat. Nu har det gått 5 månader och separation är fullständig eller vad man säger. Jag flyttade ut så fort det var praktiskt möjligt eftersom han vägrade diskutera det hela med mig. 

Kram på dig.

Jag har skrivit i fler trådar, läs andras trådar så kanske du finner råd och hjälp också?

Här är en till. Jag har dock kastats fram och tillbaks mellan hopp och förtvivlan. Han gjorde slut för ett och ett halvt år sedan, blev ihop igen, gjorde slut i vintras, blev ihop igen. Nu gjorde han slut i helgen igen. Vi har en ettåring...

Jovisst, jag är i samma sits, men ändå inte eftersom det är jag som valt att lämna. Men det är tokjobbigt trots det. Nu har det gått cirka 1,5 vecka sen jag lyfte upp att jag kände att vår situation inte skulle hålla på lång sikt (trots att vi försökt bättre relationen under ungefär två års tid). 

Hjälp vad fort det gått sen dess. Jag behåller huset, i alla fall ett tag. Min fru köper lägenhet imorgon (där inflytt är om flera månader). Ansökan om äktenskapsskillnad inlämnad i morse. 

Trots allt, så funkar samarbetet oss emellen förvånansvärt bra vilket är otroligt skönt. Vi har sedan lång tid ett par resor inbokade, och de fullföljer vi. Nu när det praktiska börjar lösa sig så kommer vi till nästa ångestladdad fas, hur ska vi berätta för våra barn och vår omgivning? 

Lycka till!

Vad tråkigt :(. Varför vill han separeras? Jag vill också separeras men hur tar man första steget?? Jag har visserligen har signalerat flera gånger att jag inte vill leva med honom och att jag är olycklig med honom osv. Men han fattar inte alls. Han kör på för det stör honom tydligen inte. Vi har bostadsrätt och jag är ägaren. Jag är lite osäker på praktiska detaljerna. Jag får ångest varje natt och mår skit dåligt. Hjälp!!

Jag mår så pass dåligt att jag har utvecklat en fobi. Asså hur vet man när botten är nådd??

Olyckligt gift, du kan gå och prata med någon. För att ta reda på vad du vill, vilka rättigheter och skyldigheter du har och hur man löser saker och ting praktiskt.
Sen tycker ju jag, utifrån mitt perspektiv att ni ska göra det tillsammans, eftersom jag själv inte fick den möjligheten.Lycka till.

Tack för dina ord. Det är tungt när den ens vill jobba på det och inte den andra. Jag följer fler trådar, men hoppet om att han ska komma till insikt att han inte vill separera finns ju där. Vi har inte bestämt när vi ska flytta isär, utan vi fortsätter att gå i parterapi och jag ska åka iväg på en resa med barnet om några veckor. Då ska vi ha minimal kontakt och efter det tar vi väl steget. Hur tar man sig vidare?

Vad jobbigt, han borde ju bestämma sig, inte bara ha er som ett alternativ när han känner sig ensam . Men jag kommer säkert att göra samma sak, gå tillbaka så fort han vill. Men jag hoppas att man kan vara stark och stå emot...

Kram till dig.

Ni har inte testat att leva isär och se om det skulle hjälpa? Eller är det bara jag som är en idiot som tror att han kommer ångra sig... Jag lurar mig själv, kanske bäst att dra bort plåstret på en gång...

Ja hur berättar man något sånt här? Speciellt barnen..lycka till själv och tack för att du delade din erfarenhet

Han har inte dem känslorna för mig som han hade förut. Det har väl inte jag heller, men jag vill försöka hitta tillbaka till varandra, men han tror inte att det går.

Om du är olycklig i förhållandet så försök att ta hjälp, gå i familjeterapi, låt han förstå hur dåligt du mår. Jag är dålig på hur det är rent lagmässigt. Men det kan du säkert hitta på nätet.

Lycka till

Ja hur går man vidare? Mkt bra fråga. Alltså i mitt fall var det ju inget att diskutera. Han sa att det var slut, att han inte älskade mig mer och sen stängde han "dörren" för vidare kommunikation. Alltså vi har egentligen inte pratat något mer. Några få samtal, där jag fått något litet ur honom men inte mkt. Han har vägrat samtal eller försöka jobba på det etc. Han ville vara "fri". Jag hade inget val än att gå.
Jag har ältat och ältat och ältat igen, med många av mina vänner, min familj och vänner igen. Jag har haft ett fantastiskt socialt nätverk som har fångat mig när jag föll ner i den djupaste avgrunden. 
Trots det funderade jag faktiskt på att avsluta livet. Kom aldrig så långt att jag gjorde något fysiskt, men jag underhöll tanken ett tag. Jag såg inte poängen med att leva med denna otroliga smärta.
Men, mitt i allt det här så drabbades en nära, ung, släkting till mig av dödlig cancer. Det tvingade mig att sätta min egen situation i perspektiv. Som en vän sa, ja, du kommer bara få se dina barn 50% av tiden, men du kommer iallafall få se dem växa upp.
Sen har jag jobbat med KBT, när de jobbiga tankarna kommer underhåller jag dem och sen gör jag något fysiskt eller tvingar mig att tänka något annat, eller tvingar mig att "fullfölja tanken!, alltså "Åh, jag vill bara att han ska ringa på dörren och säga att han ångrat sig", och sen fullföljer jag tanken, ja, vad skulle hända då om han gjorde det? Ärligt? I drömmen skulle jag ju ta honom tillbaka, men det går ju inte i verkligheten bara sådär? Han har ju karvat ett hål i mitt hjärta! Det skulle kräva parterapi, samtal, förtroendet är brutet går det att bygga upp, bla, bla, bla. Helt plötsligt försvinner den romantiska bilden och man ser det för vad det är.
Och sen har jag hållt mig sysselsatt och umgåtts med folk heeeeeeeeeeeeeeeeeeela tiden. När en kompis tröttnade gick jag till nästa liksom. ; ) Jag har dansat, festat, cyklat, tränat, lekt med barnen. Jag var bara själv när jag sov, och jag sov jävligt dåligt i början. Vet inte hur lite sömn en människa kan leva på, men lite är det.
Men, den dagen jag gjorde slut med honom i min egen hjärna kunde jag så sakta börja gå vidare. Jo,  jag drömmer fortfarande ibland, hyser ett barnsligt hopp om att han ska vilja ha mig igen. Men, ju mer jag klarar själv, och ju längre tiden går, desto lättare är det. Forum etc har hjälpt också, att se att man inte är ensam. Att ha någon i samma situation att prata med är också bra. Man kan hjälpa varandra igenom och när det är tungt.
Just det här med att ta ansvar för sitt eget liv igen stärker självkänslan/självförtroendet. Att bestämma själv och ta tillbaka makten. Han tog ju makten när han bestämde om vår framtid utan mig. Och på de områden där jag nu själv kan bestämma får jag lite kraft och när jag tittar i backspegeln känner jag mig faktiskt stolt över vad jag har åstakommit.
Att se framåt och se ett oskrivet blad är oerhört läskigt. Men jag börjar se möjligheter istället för ett stort läskigt svart hål. Och det känns bra!

Lycka till, kram

TS - vi är som sagt många här i samma sits som du. Jag har en egen tråd  "Ska skiljas, söker svar på varför" och det finns en väldigt stor "Skilsmässa i uppstart - följas åt?". Läser du igenom dessa så ser du att du är lååångt ifrån ensam att gå igenom samma sak. Jag och min fru tog beslut "gemensamt" för en dryg månad sedan. Det låter inte som speciellt länge, men vår process har varat i omgångar i 2,5 år, senast familjerådgivning i vintras, därför var jag förberedd på att detta kunde hända varför jag tar mig på fötter snabbt. Det jag kan säga är att forum som detta hjälper mycket, och ett socialt nätverk som står ut med en.. Vibeche känner säkert igen sig i detta Man tröttar ut sitt nätverk, en efter en.. Man kommer dock vidare. Det tar olika lång tid, men man kommer vidare. Helt plötsligt ser man möjligheterna och inte hindren. En väldigt nära vän till mig ställde mig en klok fråga... "-Vad är det svåraste med förändringen?". Jag funderade lite på den i perspektivet att jag inte kan ändra det som sker, och kom fram till svaret att det är förändringen i sig som är svår att ta till sig. Slutresultatet, det är förmodligen så mycket bättre än det äktenskap jag lämnar, där jag på olika sätt under lång tid sökt bekräftelse från min fru att hon trots allt kände något för mig. Osäkerheten är förödande. Nu vet jag vad som gäller, har lite praktiskt kvar att lösa som att hon ska hitta något eget och flytta ut, men på det stora hela ser jag ganska ljust på tillvaron. Att det är 20 grader utanför fönstret idag och jag fixat det sista praktiska kring att ta över huset själv, det är plus i kanten. Lycka till med allt!

min fru stack till en annan man efter 30 år var gift i 12år hon har lämnat in skillsmässa mitt liv är inte roligt behöver lite stöd så jag förstår dig  

Hej,jag är i samma situation som du med skillnaden att jag tog beslutet att ansöka om skilsmässa.Jag och min man är nu mitt i en skilsmässa bla pga en otrohet och alltför många lögner från hans sida.
Vi har dessutom en son tillsammans som är under ett år.Visst vi har det senaste året haft dålig kommunikation och sexliv och det är bådas ansvar.

Vet inte vad mer jag kunde gjort när han ofta valde att ägna sig åt datorn alltmer och allt oftare hade behov av att vara ute med vänner.Det blev extra tydligt det senaste året då han bestämmt skulle ut fre och lör kvällar + nätter.
Det konstiga är att han tolkade det hela som att jag inte ville att han skulle träffa vänner när jag gång på gång försökte förtydliga att det som sårade mig var att han ofta skulle ut när vi tex skulle sätta oss för att äta middag eller ha det mysigt.

I varje fall så fick jag nog och sparkade ut honom för gott för ca 3 mån sedan efter att jag i somras fick reda på det hela i somras genom henne.Hon valde i varje fall att stanna hos sin pojkvän.
Sedan dess har han stressat och pressat mig var och varannan dag om att träffas och om jag tex ej bemött honom glatt och trevligt så blev han irriterad/aggressiv alternativt försökt charma och ge presenter.
Samtidigt känner jag mig kluven på något sätt trots att jag var bestämd gällande beslutet eftersom jag inte kan tro på honom längre så ser jag ingen mening med att fortsätta.Undrar om han är rädd för att bli ensam eftersom han nästan försöker tvinga mig att fortsätta med honom.

Ja alla som går igenom/gått igenom en skilsmässa vet att det är mycket starka känslor av främst ilska och sorg.Kanske blev det rörigt det jag skrev och det kan bero på att det är rörigt i mitt liv fullständigt upp och ner.Har alldrig kännt mig så lurad förut och han poängterar att det som har hänt har hänt.Visst det är ju sant men en otrohet är ingen liten sak att komma över. 

Här finns ännu en som sitter i samma situation. Blev lämnad av min man i somras. Ingen förklaring, inget att diskutera, bara ett "jag har inga känslor kvar". För mig är det helt ofattbart att man bara kan lämna någon efter så lång tid tillsammans och dessutom med en tvåårig son. Har haft ett helvete med så många jobbiga känslor och känner egentligen inte att jag kommit någon vart själv. Skulle så vilja kunna ta beslutet att själv gå vidare men jag kan inte. Skulle göra vad som helst för att få det att funka igen. Styrkekramar till alla i samma situation.

Hej på er. Är i samma sits. Jag som valt att lämna. Haft en hemsk sommar med bråk, anklagelser och känslor upp o ner.

Bråken återkom nyligen igen och jag som lämnar har förklarat varför så många ggr, men hen förstår ändå inte. Tydligen har hen nu träffat en annan (trots att hen säger sig göra allt för att återförenas m mig?). Fattar inget av detta kaos, bara att jag tagit rätt beslut.