• Anonym (Eva)
    Äldre 1 Oct 11:04
    4917 visningar
    151 svar
    151
    4917

    Vi som just fått missfall men siktar på snart plus!

    Hej!

    Jag är precis nu mitt uppe i ett tungt missfall. För en vecka sedan fick jag veta att hjärtat inte tickar och för två dagar sedan kom kroppen igång. Vi har en 2,5- årig dotter och hade ägnat över ett år i bebisverkstaden innan jag plussade i augusti. Jag var sent i v 11 då fostret dog. 

    MEN!! Nu ska jag bara sluta blöda och sedan på det igen. Är ni fler därute och ska vi följas åt och stötta varandra?

  • Svar på tråden Vi som just fått missfall men siktar på snart plus!
  • Anonym (s)
    Äldre 1 Oct 11:20
    #1

    Jag finns här. Jag plussade i juni men fick missfall eller ja MA i augusti.. 10 veckor in. Har två barn sen tidigare. Mensen har kommit tillbaka och vi önskar inget hellre än att bli gravida. Det tog oss ca 1 år att bli gravida med missfallet..

  • Anonym (Eva) Trådstartaren
    Äldre 1 Oct 11:38
    #2
    Anonym (s) skrev 2014-10-01 11:20:13 följande:

    Jag finns här. Jag plussade i juni men fick missfall eller ja MA i augusti.. 10 veckor in. Har två barn sen tidigare. Mensen har kommit tillbaka och vi önskar inget hellre än att bli gravida. Det tog oss ca 1 år att bli gravida med missfallet..


    Då känns det som om vi sitter i samma båt. Hur lång tid tog det för din mens att komma igång? Fick du sätta fart på missfallet på medicinsk väg eller startade det av sig själv efter det konstaterats MA?

    Jag är ledsen för din skull. Vi försökte som sagt också i ett år, men vet du vad jag tänker? Att vi nu inte börjar på trettonde eller fjortonde försöket, utan att vi börjar om. Jag måste räkna mitt nästa försök som nummer ett, rent psykologiskt känns det bättre. 

    Jag är mest ledsen över att ålderskillnaden mellan barnen drar iväg. Vi siktade på 1,5 år, men hade fått 3 år mellan barnen om denna hade stannat i magen. Det gäller för mig att fokusera på fördelar med längre än 3,5 år nu. 
  • Anonym (s)
    Äldre 1 Oct 12:02
    #3
    Anonym (Eva) skrev 2014-10-01 11:38:31 följande:
    Då känns det som om vi sitter i samma båt. Hur lång tid tog det för din mens att komma igång? Fick du sätta fart på missfallet på medicinsk väg eller startade det av sig själv efter det konstaterats MA?

    Jag är ledsen för din skull. Vi försökte som sagt också i ett år, men vet du vad jag tänker? Att vi nu inte börjar på trettonde eller fjortonde försöket, utan att vi börjar om. Jag måste räkna mitt nästa försök som nummer ett, rent psykologiskt känns det bättre. 

    Jag är mest ledsen över att ålderskillnaden mellan barnen drar iväg. Vi siktade på 1,5 år, men hade fått 3 år mellan barnen om denna hade stannat i magen. Det gäller för mig att fokusera på fördelar med längre än 3,5 år nu. 

    Ja jag fick ta tab, Jag hade börjat blöda lite men det kom aldrig riktigt igång. Var på vul och dom konstaterade att det inte fanns något hjärta som ticka. Jag fick valet att vänta ut det, men jag ville ju blir gravid fort igen, så jag valde att ta tabletterna för att skynda på det. Så jag tog aborttab först en gång men det misslyckades och sen fick jag göra om det igen.. Usch så det var jobbigt..


     


    Ja exakt det jag också är ledsen över faktiskt.. Jag har ca 5 ½ år mellan min äldsta och min yngsta. Och jag hade velat haft en närmare ålder..  Göra max 2 års skillnad.. Så jag sörjer faktiskt detsamma.. Och just för jag ser vad åldersskillnad kan göra.. Det är så svårt för barnen.. Jag hade velat haft nära i ålder så dom kunde sovit i samma rum sen, åkt på liknande aktiviteter, och man kunde se film för lämplig ålder för dom båda. Åka till badhuset och båda skulle vara nöjda i babypoolen.. Men nu blir det inte så


    Visst det är skönt med åldersskillnad att den äldsta klarar av saker själv och förstår mer varför den måste vänta och ha tålamod. Syskonkärlek finns ju självklart. Den stora har älskat den lilla sen den föddes, har inte funnits någon svartsjuka alls. Och det är så himla fint att se, Men intressen, kompisar, saker man kan hitta på med barnen är nästan omöjligt när det är stor åldersskillnad.


    Så bara det är ju en sorg i sig.


    Hur har eran relation tagit missfallet?


    Hur mår du /känner under omständigheterna?

  • Anonym (Eva) Trådstartaren
    Äldre 1 Oct 12:23
    #4
    Anonym (s) skrev 2014-10-01 12:02:04 följande:

    Ja jag fick ta tab, Jag hade börjat blöda lite men det kom aldrig riktigt igång. Var på vul och dom konstaterade att det inte fanns något hjärta som ticka. Jag fick valet att vänta ut det, men jag ville ju blir gravid fort igen, så jag valde att ta tabletterna för att skynda på det. Så jag tog aborttab först en gång men det misslyckades och sen fick jag göra om det igen.. Usch så det var jobbigt..


     


    Ja exakt det jag också är ledsen över faktiskt.. Jag har ca 5 ½ år mellan min äldsta och min yngsta. Och jag hade velat haft en närmare ålder..  Göra max 2 års skillnad.. Så jag sörjer faktiskt detsamma.. Och just för jag ser vad åldersskillnad kan göra.. Det är så svårt för barnen.. Jag hade velat haft nära i ålder så dom kunde sovit i samma rum sen, åkt på liknande aktiviteter, och man kunde se film för lämplig ålder för dom båda. Åka till badhuset och båda skulle vara nöjda i babypoolen.. Men nu blir det inte så


    Visst det är skönt med åldersskillnad att den äldsta klarar av saker själv och förstår mer varför den måste vänta och ha tålamod. Syskonkärlek finns ju självklart. Den stora har älskat den lilla sen den föddes, har inte funnits någon svartsjuka alls. Och det är så himla fint att se, Men intressen, kompisar, saker man kan hitta på med barnen är nästan omöjligt när det är stor åldersskillnad.


    Så bara det är ju en sorg i sig.


    Hur har eran relation tagit missfallet?


    Hur mår du /känner under omständigheterna?


    Ja, hade man sluppit ta hänsyn till att åldersskillnaden växer så hade problemet varit mindre, absolut. Men å andra sidan hade det varit hemskt att råka ut för detta om det var första graviditeten. Nu vet man ändå att man har fullföljt en hel graviditet och man har en liten att trösta sig med. 

    Jag har en nära vän som har fyra och ett halvt år mellan sina. Hon har varit till stor tröst i detta. Hon menar att hon upplevt båda sina småbarn på ett helt annat vis än hon skulle om dom varit små parallellt. Dessutom kanske det tär mindre på relationen att ha två små med blöjor, sömnproblem och trotsutbrott. 

    Jag är väldigt ledsen. Jag hade liksom hängt upp allt kring denna graviditet och kände när det hände att jag inte hade någon reservplan. Jag trivs inte med min tillvaro idag, har eget företag men ska nog leta anställning. Hela den biten hade jag velat ta då jag var klar med föräldrarledigheten eftersom jag nu endast har barn i fokus ändå. Nu går inte det och jag måste orka ordna upp mitt yrkesliv. Kanske bra det iofs.

    Vår relation, ja min kille är otrolig i det här. Han har också varit ledsen, men mest har han varit ett fint stöd. Han tog några dagar ledigt från jobbet för att vara med mig och jag känner att vi kommit varandra närmre måste jag säga. Jag uppskattar honom och den han är lite mer nu än innan, då man hade "råd" att ta saker för givet på ett annat vis. 

    Hur mår du?
    Hur har er relation tagit allt? Hur gammal är du? Jag har just fyllt 32. 
  • Anonym (s)
    Äldre 1 Oct 13:26
    #5
    Anonym (Eva) skrev 2014-10-01 12:23:28 följande:

    Ja, hade man sluppit ta hänsyn till att åldersskillnaden växer så hade problemet varit mindre, absolut. Men å andra sidan hade det varit hemskt att råka ut för detta om det var första graviditeten. Nu vet man ändå att man har fullföljt en hel graviditet och man har en liten att trösta sig med. 

    Jag har en nära vän som har fyra och ett halvt år mellan sina. Hon har varit till stor tröst i detta. Hon menar att hon upplevt båda sina småbarn på ett helt annat vis än hon skulle om dom varit små parallellt. Dessutom kanske det tär mindre på relationen att ha två små med blöjor, sömnproblem och trotsutbrott. 

    Jag är väldigt ledsen. Jag hade liksom hängt upp allt kring denna graviditet och kände när det hände att jag inte hade någon reservplan. Jag trivs inte med min tillvaro idag, har eget företag men ska nog leta anställning. Hela den biten hade jag velat ta då jag var klar med föräldrarledigheten eftersom jag nu endast har barn i fokus ändå. Nu går inte det och jag måste orka ordna upp mitt yrkesliv. Kanske bra det iofs.

    Vår relation, ja min kille är otrolig i det här. Han har också varit ledsen, men mest har han varit ett fint stöd. Han tog några dagar ledigt från jobbet för att vara med mig och jag känner att vi kommit varandra närmre måste jag säga. Jag uppskattar honom och den han är lite mer nu än innan, då man hade "råd" att ta saker för givet på ett annat vis. 

    Hur mår du?

    Hur har er relation tagit allt? Hur gammal är du? Jag har just fyllt 32. 


    Ja självklart finns det positiva saker med åldersskillnad också. Men skönt också att få allt avklarat på en gång.

    Vad bra att din partner varit ett bra stöd, det behövs verkligen i såna här tider.

    Jag känner nästan lite tvärtom om graviditeten. Innan tog jag så sjävklart att vart jag bara gravid skulle jag få behålla barnet. Men nu när man fick Ma så har jag snarare fått en chock över att det kunde ske, och att det skedde mig.

    Jo våran relation har väll varit stabil hela tiden. Maken var ledsen i början, men sen är han en sån som går vidare lättare, medans jag ältar kvar och frågar mig själv varför? Vad är meningen? Frågorna är många och svaren är få.

    Äldsta barnet blir 10 nästa år. Och yngsta blir 4.

    Jag är 28 år och maken 30 år.

    Jag hade ju tänkt jag skulle hinna med 4 barn innan 30 år men det kommer ju inte ske...

    Hur har företaget gått nu när du mått dåligt? Eller har du bara ändrat inriktning på vad du vill jobba med?
  • Anonym (Eva) Trådstartaren
    Äldre 2 Oct 08:47
    #6

    Ledsen att svar dröjt, jag har inte varit hemma och utan batteri till datorn.

    Ok, jag förstår. Du kan fortfarande hinna med fyra barn innan du fyller 31.. ;)
    Men jag förstår dig helt och fullt i dina tankar. Jag ältar också. Och ältar och ältar. Jag inser att det inte tjänar någonting till, men det så inrutat att jag inte rår på det. Helst vill jag ju bara bli gravid direkt nu, innan jag ens får nästa mens pga då slipper jag gå och räkna dagar tills jag kan testa mig. Under alla tunga, fruktlösa försök att bli gravida så har jag blivit oerhört ledsen varje månad då stickan visar negativt ett par dagar innan mens. Jag vet att jag nu kommer att uppleva detta så många gånger igen. 
    För även om jag nu försöker tänka att det är första försöket och att jag får ge det ett år till, så kommer jag bli lika ledsen. Jag bygger upp hela vardagen kring detta och njuter inte riktigt av det jag redan har. Det har gjort att jag fått svårt att fokusera på jobbet eftersom jag egentligen är programmerad för någonting annat just nu. 
    Nu när detta hände känner jag att jag måste orka göra ett helhjärtat försök att få företaget upp på fötter. 

    Men jag är också så besviken. Trodde verkligen inte att ett MA skulle hända mig. Kände så på mig att det skulle gå vägen. Tänk nästa gång (om det blir en nästa gång) som vi blir gravida, hur ska vi orka lita på och njuta av graviditeten? 

    Detta med att det hände så sent också?.MAn ska gå i 11 veckor nästa gång innan man kommer förbi då det hände. Fy fan säger jag. 

    Vad gör du om dagarna och hur tänker du som tröst?

  • Anonym (s)
    Äldre 2 Oct 11:37
    #7
    Anonym (Eva) skrev 2014-10-02 08:47:42 följande:

    Ledsen att svar dröjt, jag har inte varit hemma och utan batteri till datorn.

    Ok, jag förstår. Du kan fortfarande hinna med fyra barn innan du fyller 31.. ;)
    Men jag förstår dig helt och fullt i dina tankar. Jag ältar också. Och ältar och ältar. Jag inser att det inte tjänar någonting till, men det så inrutat att jag inte rår på det. Helst vill jag ju bara bli gravid direkt nu, innan jag ens får nästa mens pga då slipper jag gå och räkna dagar tills jag kan testa mig. Under alla tunga, fruktlösa försök att bli gravida så har jag blivit oerhört ledsen varje månad då stickan visar negativt ett par dagar innan mens. Jag vet att jag nu kommer att uppleva detta så många gånger igen. 
    För även om jag nu försöker tänka att det är första försöket och att jag får ge det ett år till, så kommer jag bli lika ledsen. Jag bygger upp hela vardagen kring detta och njuter inte riktigt av det jag redan har. Det har gjort att jag fått svårt att fokusera på jobbet eftersom jag egentligen är programmerad för någonting annat just nu. 
    Nu när detta hände känner jag att jag måste orka göra ett helhjärtat försök att få företaget upp på fötter. 

    Men jag är också så besviken. Trodde verkligen inte att ett MA skulle hända mig. Kände så på mig att det skulle gå vägen. Tänk nästa gång (om det blir en nästa gång) som vi blir gravida, hur ska vi orka lita på och njuta av graviditeten? 

    Detta med att det hände så sent också?.MAn ska gå i 11 veckor nästa gång innan man kommer förbi då det hände. Fy fan säger jag. 

    Vad gör du om dagarna och hur tänker du som tröst?


    Vi tänker lika! Ja  två veckor innan jag fick mensen tillbaka fick jag världens ägglossning. (Brukar inte märka av det annars) Så hade man bara haft sex då hade man nog säkert blivit gravid utan tvekan. Men självklart hade man ju inte det då...  Det tog 35 dagar exakt efter att jag börjat blöda av tebletterna tills jag fick mensen igen. Jag blödde i ca 3 veckor efteråt så var inte mycket fri tid utan blödningarna.


    Jag förstår din känsla.. Åh så många negativa test man stått och hållt tummarna att man ska bli gravid och att man ska få plusset och det negativa bara dykt upp. Besvikelsen är så stor, men ändå så tänker man jahopp.. Inte denna månad heller.. Och så ställer man i sig på nästa månad.


    Får man fråga hur erat sexliv tagit det hela med barnlöshet och negativa test, positivt test och sen missfall?


    Vårat började väll bra, men när man fått många negativa test så börjar det nästan kännas meningslöst. Nog för att jag älskar sex, men vill så gärna bli gravid.. Nästan så att man tänker under sexet att denna gång kanske det blir till...


    Just nu har jag bara som ett stort hål i mitt hjärta av längtan att bli gravid.. Varje gång vi har sex så hoppas jag att man ska bli gravid och det ska lyckas..  Vilket gör att det är svårt att slappna av.. Man vill bara få vara gravid... Och gör ju inte lättare över att barnen frågar när dom ska få syskon? Och varför bebisen i magen inte kunde komma.. känns hemskt. Barnen är ju tillräckligt stora för att förstå.. Min äldsta grät också vid missfallet..  Min yngsta förstod inte, men frågar dagligen kommer bebisen snart mamma? Och man får förklara att den inte klarade sig, men att det kanske kommer en ny bebis i framtiden och den kanske växer och blir stor och dom får ett till syskon.


     


    Om dagarna är jag hemma med yngsta. Maken jobbar heltid, men är hemma mycket också.


    Jag har gått hos kurator sen i början av graviditeten Då jag har förlossningsrädsla efter mina två tidigare förlossningar. Så kuratorn skulle hjälpa med att få igenom ett eventuellt snitt, även barnmorskan och vi hade bokat in samtal med läkare osv.. Så hon hann väll fånga upp mig där.. Men jag vet inte om det hjälper så mycket. Känns som om man måste haft Ma för att förstå hur det känns. Man blir så arg på kroppen som fortsätter vara gravid fast barnet stannar av och slutar leva.. Jag satt med illamående och mådde super dåligt i veckor i "onödan" för ett barn som inte kom.. Och jag är den enda i min omgivning som haft missfall så ingen i min familj såsom syskon eller mamma förstår något alls.. Så jag känner mig ensam oftast. Jag har varit arg och ledsen frustrerad på allt. Men nu börjar jag glimta hopp om att kanske bli gravid igen och att mardrömmen ligger bakom mig. Men sen blir man livrädd det ska ta 1-2 år eller längre att ens bli gravid. Och då kommer frustrationen igen.


    Folk runt omkring så som vänner osv. säger mest " Var glad för barnen du har" " Det var nog meningen" " Det var nog det bästa" " Du kommer bli gravid igen, vill man så kan man" " Livet går vidare""Bättre nu än sen"... Inget hjälper direkt.. Får mig bara att känna mig dum som inte sörjt klart och släppt allt...


    Har du stöd av familj och vänner? Vad hjälper dig?


    Ja jag känner också rädslan för att bli gravid och inte kunna glädjas men jag har redan bestämt mig. Blir jag gravid väntar jag tills vecka 8 sen tänker jag ringa gyn och säga att jag vill ha ett vul för att se att allt ser bra ut  (fejka blödningar om jag måste) Och ser jag då att hjärtat tickar tänker jag hålla ut och hålla tummarna, dock inte glädjas än.. Sen kub testet och ser allt bra ut då kommer jag ha lite mera hopp... Fram tills vecka 18 för rutin ultraljudet och ser allt bra ut även då. Då tänker jag slappna av och försöka hålla koll på sparkar och då ska jag försöka njuta av graviditeten och allt. Men tills dess tänker jag nog vara iskall och bara hoppas men inte ta nåt förgivet...

  • Anonym (Eva) Trådstartaren
    Äldre 2 Oct 12:01
    #8

    Att läsa vad du skriver är som att läsa mina egna tankar. 
    Jag går runt med samma känslor, förhoppningar och förtvivlan. 
    Jag möter samma "stöd" från omgivningen som alla är ense om att vi ska vara glada för det barn vi har och för att vi slapp ta beslutet om att föda ett sjukt barn. Bla bla bla. JA, visst är jag glad att det hände nu och inte då barnet var ute- men gladast hade jag ju varit om det inte behövt dö överhuvudtaget. Och att ha ett barn sedan innan kan väl för fan bara förstärka sorgen eftersom man nu vet exakt vad det är man missar?
    Folk försöker bara hjälpa till, men inga ord tröstar nu. Jag har tack och lov många som ställer upp och delar bördan och det ska jag förstås vara tacksam över. Faktiskt har jag en hel del i min närhet som också upplevt missfall och hjälper också (även om de tycks ha glömt att klyschor inte bidrar)

    Precis som du så har jag bestämt mig för att vänta till ca v 8-9 i graviditeten innan jag gör tidigt vul. Det gjorde jag även i denna graviditet och fick se ett tickande hjärta i v 10. men å andra sidan så gör ett tidigt vul att jag åtminstone inte går i onödan med ett embryo som dött redan i v 5. Om vul ser bra ut så ska jag ändå inte ta ut nån glädje i förskott utan betrakta mig som inte gravid känslomässigt fram till efter kub. Om kub ser fint ut så ska jag våga glädjas och våga berätta för andra. 

    Vårt sexliv?jadu, Det enda jag tänkt på det senaste året då det kommer till sex, är barn. Jag har inte njutit alls utan bara sett det som nödvändigt för att bli mamma igen. Synd, men jag kan inte hjälpa det. Och nu börjar det om. Jag vet exakt då vi ska börja, hur ofta vi måste ha det och när vi kan avbryta försöken?Hahah?vilken sexbomb man är.

  • Anonym (s)
    Äldre 2 Oct 21:18
    #9
    Anonym (Eva) skrev 2014-10-02 12:01:01 följande:

    Att läsa vad du skriver är som att läsa mina egna tankar. 

    Jag går runt med samma känslor, förhoppningar och förtvivlan. 

    Jag möter samma "stöd" från omgivningen som alla är ense om att vi ska vara glada för det barn vi har och för att vi slapp ta beslutet om att föda ett sjukt barn. Bla bla bla. JA, visst är jag glad att det hände nu och inte då barnet var ute- men gladast hade jag ju varit om det inte behövt dö överhuvudtaget. Och att ha ett barn sedan innan kan väl för fan bara förstärka sorgen eftersom man nu vet exakt vad det är man missar?

    Folk försöker bara hjälpa till, men inga ord tröstar nu. Jag har tack och lov många som ställer upp och delar bördan och det ska jag förstås vara tacksam över. Faktiskt har jag en hel del i min närhet som också upplevt missfall och hjälper också (även om de tycks ha glömt att klyschor inte bidrar)

    Precis som du så har jag bestämt mig för att vänta till ca v 8-9 i graviditeten innan jag gör tidigt vul. Det gjorde jag även i denna graviditet och fick se ett tickande hjärta i v 10. men å andra sidan så gör ett tidigt vul att jag åtminstone inte går i onödan med ett embryo som dött redan i v 5. Om vul ser bra ut så ska jag ändå inte ta ut nån glädje i förskott utan betrakta mig som inte gravid känslomässigt fram till efter kub. Om kub ser fint ut så ska jag våga glädjas och våga berätta för andra. 

    Vårt sexliv?jadu, Det enda jag tänkt på det senaste året då det kommer till sex, är barn. Jag har inte njutit alls utan bara sett det som nödvändigt för att bli mamma igen. Synd, men jag kan inte hjälpa det. Och nu börjar det om. Jag vet exakt då vi ska börja, hur ofta vi måste ha det och när vi kan avbryta försöken?Hahah?vilken sexbomb man är.


    Vad skönt att du har stöd även om alla glömt lite hur det känns.. Det positiva med det borde ju vara att vi borde glömma det med sen då. Skämt å sido.

    Men just nu vill man ju bara bli gravid. Att det ska vara så svårt också? Känna som alla är gravida just nu. Har nu 6 vänner som är gravida. Sen plus alla kändisar som är gravida... Känns som hela världen ska få barn nästa år utom jag.. Tur som är har jag stort hjärta. Jag kan ändå glädjas för deras skull. Och faktiskt verkligen vara glad över det och önska att allt ska gå vägen för dom. En av mina närmsta ska ha barn om 12 dagar..spännande!

    Ja det med sexlivet känner jag igen.. Hur orkar folk som försöker i många år? Sex är ju kul så länge det är krav löst.. Men när man önskar att bli gravid då är sexet allt annat än krav fritt.. Hur håller folk det uppe? Hur orkar folk fortsätta månad efter månad? Jag vet själv att ibland känns der nästan som man kan strunta i det.. Man blir ju ändå inte gravid.. Men sen säger en inre röst att försök ändå det finns ju en liten chans att det sker ända.. Och så sitter man där och har pliktsex. Snacka om lust dödare.. Haha

    Är glad att du och jag har mycket gemensamma tankar. Nog för att jag hellre skulle önska du var glad och gravid. Men samtidigt är jag glad att det finns någon därute som känner som jag, tänker som jag och jag är inte ensam med alla tankar, rädslor, önskan, drömmar, frustratio , hopp, förväntan och förlust.
  • Anonym (Eva) Trådstartaren
    Äldre 3 Oct 08:09
    #10

    Ja, jag är glad att ha hittat dig också, det känns som om jag släpper lite på ventilen då jag läser dina svar. 
    Igår hade jag en rent för jävlig dag. Jag kan inte förklara varför allt bara ramlade över mig. Iofs var det en vecka sedan beskedet igår, men ändå? Imorse när jag vaknade var jag på precis lika dåligt humör, och när jag gick på toaletten så märkte jag att jag hade ägglossning???
    Nä jag vet inte om kroppen luras nu för inte kan man väl få det fyra dagar efter missfallet? Jag ska starta en ny tråd här och fråga om någon upplevt samma. 
    Jag blöder lite, men ytterst lite. Endast som färgade flytningar. Jag vågar inte ha sex ännu eftersom jag inte vill riskera en infektion. Men är det äl så kommer jag gräma mig över ett missa försök som kunde ha tagit pga alla hormoner i omlopp nu. Kanske ska jag ringa till gyn och fråga om jag får, haha?.

    Hur har du det, jobbar du heltid och trivs du med ditt jobb? 

    Jag funderar på att ändå ta ett krafttag och söka mig en anställning någonstans. Jag behöver omge mig folk nu och klarar inte att vara kreativ hemma ensam. Eget företag är kul då man mår bra och då allt flyter, men nu är det för mycket att bära allt tycker jag. 

    Har du funderat mkt på varför du fick missfall? På om det var din kropp eller om det var embryot?
    Ska vi skriva till varandra på pm istället eftersom ingen annan ändå hoppar in här?

Svar på tråden Vi som just fått missfall men siktar på snart plus!