Hur beter man sig som nybliven styvmamma?

Först psyksikt sen går du på fysiskt.

Var öppen, varm och välkomnande men ej påträngande. Var lyhörd och låt barnet leda dig till en början (egentligen alltid).

Kanske ta det lugnt och inte se dig som just en styvmamma ifrån början?

Du kommer vara pappas flickvän bra länge innan du blir någon form av 'förälder'. Jag fick själv både styvpappa och styvmamma då jag var yngre(6&9år) och de hade inte mycket att säga till om på bra länge.

Låt barnets pappa vara den som predikar och fostrar, du är bara ett bihang i början..så såg jag det iallafall när jag fick mina styvisar.

Att ni alla gör saker är väll självklart? Och nej du behöver inte vara överdriven och hitta på grejer med barnet själv.

Ta det varsamt och var lyhörd för barnet ifråga (alla barn är ju olika). Var inte för påstridig utan låt barnet komma till dig. Intressera dig för barnet utan att överdriva. Ta det lugnt med ömhetsbetygelser gentemot pappan inför barnet i början (pussar och kramar) och känn av läget. Försök inte att uppfostra barnet, det får helt vara pappans ansvar till en början. Framförallt, var dig själv och gör dig inte till så går det säkert bra :)  Lycka till!

Är nybliven "styvmamma" dock så kallar jag mig inte det och tar inte mamma rollen på det viset.
Det var nervöst ibörjan men när barnet väl kom in i bilden så flöt det på bra och logiken slår igång.

Jag försöker vara snäll, lyhörd och med samtidigt som barn och pappa ges uttrymme.
Då jag hade en styvmamma som totalt ignorerade mig när jag var liten har jag bestämt mig för att vara en snäll styvmamma som samtidigt kan säga ifrån när det kommer till basic grejer som att inte hoppa i soffan eller välta saker från en hylla med mening. Försöker vara lite pedagogisk och också stötta min sambo och fungera som ett team. Detta funkar...

'egentligen alltid'? eh.. om man vill ha ett söndercuralt barn eller et todrägligt barn kanske

annars ska du vara vänlig och respektfull ts och förvänta dig detsamma tillbaka, vänskap, äkta omtanke, familjeband kommer med tiden, eller inte alls men man kan ändå få ett fungerande familjeförhållande så länge alla får ta plats och visas omtanke och respekt

Det slog mig förresten ts, har ni träffats i 1 år och det är först nu du ska träffa hans barn för första gången?
 nog för att m n tagit det försiktigt och skyndat långsamt men ett helt år utan en enda fika eller något? utan nu ska man träffas och sen ska det flyttas in? hade det inte varit bättre att ta det lugnt det första månaderna och sen träffas och äta hamburgare och gå på bio och sen börja förbereda för inflytt, annars blir det ju pang på för barnet iallafall?

sen att man som vuxen inte hade kännt det så seriöst från förälderns sida när man inte fått träffa det viktigaste han har i livet på ett helt år? övriga familjen då? syskon föräldrar? har du träffat dom ts?

Jo, jag vet att det är en lång tid och vi har inte alls övervägt att flytta in den kommande tiden utan tar allt som det kommer när både jag och sonen vant oss vid varandra och accepterat hur läget ser ut.
Jag har träffat hans vänner och föräldrar sedan tidigare men de bor så pass långt bort att det aldrig skett mer än en gång 

Jag tänkte på samma sak men ger er 10++++ för att ni inte haft bråttom ALLS, super - o tyvärr jätteovanligt idag.. Nuförtiden ska man ju träffas, flytta ihop o gärna vänta gemensam bebis också inom ett år (o sen funderar man varför hela paketet krasade ihop efter ngr år). Jättebra jobbat. Fortsätt så o ni har större förutsättningar att lyckas än många andra. Planera inte så mycket hur du skall vara o vad du skall säga, ta det naturligt bara o låt allt ta TIID samt förvänta dig inte att gossen ska hoppa o krama dig av glädje på flera månader /år. Lycka till, hälsn en som levt nyfamiljsliv över tio år.

För det första, se dig inte som styvmamma.
det viktigaste är att du och hans son skapar er relation, som inte är styrd av utomstående. Den relationen är den viktigaste basen ni kommer ha i framtiden. Får ni en bra bas, så kan den vara den som finns bakom hela tiden, så ni klarar av tonåren, ev svartsjuka för ev nya syskon och annat som kan dyka upp.

Det är ungefär som vilket förhållande som helst, man måste få njuta av en bra och kravlös tid där man tanka ner positiva känslor. som man kan luta sig tillbaka till när det stormar

Det jag menade med att följa barnet är att man som vuxen alltid bör vara den som känner och lyssnar av barnet. Det är skadligt för barnet om det blir tvärtom, som det kan bli med en okänslig och självcentrerad vuxen. Det är den vuxne som bör ta ledningen i relationen.

Har ingenting med curling att göra.

Någon svarade på mitt inlägg som var riktat mot ts?

Jag är inte trådstartaren, min historia grundar sig på upptrappning av umgänge då jag varit med min sambo i tre år...

Försök att inte ta mammans roll.
Bli en bra vän istället för en styvmamma.
Lägg dig inte i barnets uppfostran, låt pappan sköta den.

Var en bussig och rolig person att vara med så kommer barnet att älska dig.

Du ska vara vänlig och respektfull och har du ingen eller bara lite erfarenhet av barn så kan det vara bra att ha förväntan på barn att de ska ge dig omtanke och respekt tillbaka men att leva med barn kan vara otacksamt. Det kan vara bra att veta, och otacksamt är det även för biologiska föräldrar. Jag är biologisk mamma och ibland har både barnen och jag en dålig dag, då får man släppa förväntningarna något.
Det kommer säkert gå jättebra för er, du vill ju att det ska gå bra, annars skulle du inte skriva här.

Det jag saknade från min styvmamma var att hon aldrig var fysisk med mig, jag fick knappt någon kram eller mys. Så underskatta inte kramar och klappar på axel. Försök ha det trevligt.