Skriker åt mitt barn...orkar inte mer

Har märkt att det effektivast för att få barnen lugna är att krama dem och tala sansat. När jag skriker eskalerar det bara.

Vi kramas alltid och diskuterar händelsen efteråt å all blir bra igen och lovar varandra att det aldrig ska hända igen ...så går det nån/en dag så samma igen:( Både mitt barn ångrar allt han gjort och det gör jag också såklart! Men det som är så jobbigt är att ingenting går in i hans huvud ...det vi pratat om....och inte i  min heller...för jag LOVAR mig själv att inge släppa mig ...men lättare sagt än gjort :(

Ja, det kan låta hårt, men barn behöver en "ledare". Precis som små hunvalpar, eller hubdar i allmänhet. Tänk dig en hund, som ine lyder sin husse/ matte? Den skäller, hoppar på folk, kafsar, naffsar, drar som fan i kopplet, och skiter i princip i allt som "någon" försöker lära den.

En "ledare" till ett barn, är den som har kontrollen. Den som lungt och sansat vägleder barnet, och tillrättavisar, när någonting inte är okay. Det gäller att vara totalt närvarande, och ändå ge utrymme för integritet, och respekt, för den egna lilla individen.

Tänk om din du hade en kollega som körde med dig på det sättet som ditt barn gör? Hur hade du reagerat då?

Eller om du hade en chef som skrek och svor på dig, så snart du inte lydde hennes/ hans minsta vink?

Tålamod. Lyssna. Respektera. Även om pojken är 7 år, och det finns 100 trotsåldrar? Så är det ingen ursäkt. Han mår dårligt, och längtar efter fasta rutiner och kärleksfull, men bestämd vägledning. Precis så som man önskar sin chef skall vara!
Annars blir det anarki min vän, som du ser? Så välj din roll; som ledare, eller krigare, till ditt lilla barn.

"hundar" så klart, stavade fel.

grejen är att du aldrig höjer rösten om dom små djävlarna börjar,va lugn o fin hela tiden...dom e experter på att provocera och kolla gränser

Ordet ledare lät ju bra....

Precis VARFÖR måste jag höja min röst när dom börjar...så vill ja också se det...det är testing testing me allt... till MAX...nästa gång vi står där igen så ska jag försöka bita ihop och inte "bry" mig...om att han sitter och skriker med mig

En del av problemet är att du inte ser honom som en egen person. För trots att han endast är sju år gammal är han en egen person i allra högsta grad. Det innebär att han har en egen agenda. Som oftast inte matchar din agenda. Jag menar inte att hans eller din agenda är mer värdefull än den andra. Menar bara att det är så och att ni borde lära er samarbeta istället för tjafsa och skapa dysharmoni.

Du är vuxen och borde redan kunna samarbeta. Du borde ha kommit längre än din 7-åring. Men det är aldrig för sent. Och det är rätt viktigt att du lär dig så att du kan föra vidare den kunskapen till ditt barn.

Kanske finns det någon sorts föräldrakurs där du bor som du kan gå på?

lovar att det funkar med galant resultat

Barn tar efter sina föräldrar. Du brukar skrika på honom. Självklart lär han sig att kommunicera eller få fram frustration genom att skrika han med.