Synen på sex förstör vårt förhållande

Beklagar din historik, inget kul alls. Jag var 15 när jag blev våldtagen.

Men det enda jag kan tänka när jag läser är hur du tror att din rädsla vips skall försvinna på bröllopsnatten?  Har ni någon sexuell fysisk kontakt alls? Det finns ju massor man kan göra för att lära känna sin egen och den andres kropp utan att ha penetrerande samlag? Känner du sexuell lust alls?

Två år ihop med någon man älskar utan att ha sex är lång tid, han måste ha en ängels tålamod din sambo.

Jag kan visst känna lust men samtidigt rädsla för att han inte ska tycka om mig efter vi haft ett fullbordat samlag. Om vi är gifta och har sagt ja till varandra så kan jag känna att han är ärlig i sina avsikter. 
Och ja, vi kan kyssas och känna på varandra men det är inte detsamma som samlag. 

Det går inte att fråga nån annan hur du ska agera. Kan bara du avgöra.
Men ärligt talat - jag förstår din pojkvän. Själv hade jag aldrig valt att vara tillsammans med en kvinna med din inställning även om jag respekterar den. Jag hade valt en annan kvinna. 
För min del tog det en vecka efter första träffen innan jag hade sex med min nuvarande fru. Jag var 18 och hon 15. 

Men kan det inte vara en positiv utmaning att stå emot det fysiska och om det lyckas se det som ett tecken på att relationen bygger på en djupare kemi? 

Jag ger dig mitt fullaste stöd, för när du vill ha din första sexuell kontakt/akt med din pojkvän. Varför ska du ge med dig, om det inte känns rätt för dig?.

Det är din kropp, och med tanke på vad du varit med om så är det väl inte så konstigt om du vill gå varligt fram.

Har du talat med någon utomstående förutom din pojkvän om våldtäkten?

Varför jag frågar detta är för det inte ska bli ett hinder för dig när du väl bestämmer dig för att ha sex. Om han väljer att vara otrogen även om ni varit överens om detta är han verkligen inget att ha! Hur skulle det kännas i ditt hjärta, om du skulle ge efter bara för att vara säker på att behålla honom?

Stå på dig och lycka till!

Jag tror helt ärligt att om han drar så drar han även om ni gift er. Känns ju inte som han tänkt dra heller då han faktiskt varit tillsammans med dig i två år utan sex. Han kommer inte stanna bara för att ni gift er. Som jag ser det så verkar han ju absolut vilja leva med dig, annars hade bristen på sex redan skrämt iväg honom tänker jag. OM det varit det viktigaste för honom alltså.

Okej ni kysser varandra. Tillfredsställer ni varandra sexuellt? Att lära känna hur den andres kropp fungerar innan man har sex är en bra grej och absolut om man är lite rädd för det fysiska. Men att lära sig njuta av sex ändå är inte fel. Man kan ju ge varandra jättemycket njutning och närhet utan att ha samlag. Om ni gör allt detta och verkligen lärt er hur den andre fungerar så lär inte bröllopsnatten bli något större problem tänker jag. Men att gå i två år och inte få någon fysisk sexuell tillfredsställelse alls måste vara otroligt frustrerande om man lever i en relation och ändå tycker att sex är viktigt. Jag levde i celibat i nästan två år frivilligt och jag tyckte det var otroligt frustrerande, bara tanken på att jag skulle gjort det och samtidigt dag ut och in se den jag älskar och vill vara med, hade nog fått mig lite knäpp. Han kanske börjar känna sig lite knäpp helt enkelt.

Om ni inte tillfredsställer varandra sexuellt, så kanske det är läge att börja lite försiktigt med det, så ni lär er om varandra, om er lust osv. Vad tror du?

Tack för stödet (inte allt för ofta man får det här på forumet). Jag gick till en psykolog direkt efter händelsen men det hjälpte inte mycket. Dock så känner jag inte att det stör mig särskilt i mitt vardagsliv förutom när det gäller just sex. 
Jag är rätt bestämd gällande just punkten angående sex och vill helst ha det så vilket jag varit noga med att berätta för honom. Visst kan jag tänka mig att ha sex med honom innan men helst så vill jag vänta. 

Sexuellt å sexuellt men visst kan han känna på mina bröst eller rumpa men jag tror knappast att det släcker en sexuell lust för varken honom eller mig. 
Men visst, det låter som en bra start att börja gå varligt fram och kanske något jag borde överväga. Jag är i alla fall hundra på att han skulle vara med på det - stackars sexuellt frustrerade man 

Tänk om det visr sig att något i ert sexliv förstör förhållandet, vore det inte bättre att veta det innan ett bröllop då...?

Vad skulle det kunna vara?