• Anonym (Ledse­n och hemsk)
    Äldre 8 Oct 20:27
    2355 visningar
    6 svar
    6
    2355

    Gör IVF men ångrar mig, kanske?

    Det här låter så hemskt, och är hemskt, och jag känner mig hemsk. Jag och min sambo är mitt uppe i IVF-försök nr 2. Förra försöket, för 2 månader sedan, var helt annorlunda. Då var jag förhoppningsfull, lycklig och liksom TRYGG i det vi gjorde. Jag kände redan då mig inte hundra procent säker på att jag och min sambo kommer leva hela livet ihop, men kände väl att får vi en familj så kommer vi nog göra det ändå. 

    Nu är det helt tvärtom. Jag är helt förstörd. Jag ångrar mig. Eller jag vet inte. Det känns helt fruktansvärt att göra IVF medan jag inte längre är säker på att jag vill leva mitt liv med den här killen.
    Och det känns fruktansvärt att känna så, jag känner mig ovärdig och som att jag inte förtjänar att få göra IVF för att jag känner så. Jag förstår, och tror, att man aldrig ångrar ett barn och så vidare, men jag känner PANIK.

    Samtidigt vet jag inte om det verkligen är JAG som känner så här, eller om det är någon sorts kalla fötter/hormonell depressions-dipp. Den här gången har hormonerna tagit ganska hårt på mig, speciellt psykiskt och det lär ju inte hjälpa alltså, men redan innan behandlingsstart så oroade jag mig över hur jag skulle göra. Nu önskar jag verkligen SÅ att vi hade väntat några månader med det här försöket... 

    Att avbryta känns för jävligt, att fortsätta känns för jävligt. Allt känns för jävligt =( 
    Jag funderar på att be om att få frysa ned alla eventuella befruktade ägg, och inte ta tillbaka något nu på en gång, utan fundera någon månad. Får man göra så?

  • Svar på tråden Gör IVF men ångrar mig, kanske?
  • Äldre 8 Oct 22:44
    #1

    Jag tror alla hormoner spökar runt. Eftersom det är vanligare att ångra det man inte gör än det man faktiskt gör så tycker jag ni ska fortsätta. Annars går det ju bryta mitt i om du verkligen vill det. Endast 40% av alla som gör IVF kan frysa embryon för det är endast de allra bäst befruktade äggen som går frysa. Resten är ingen mening för de skulle bara dö.

  • Anonym (Rädd)
    Sat 14 Sep 2019 06:25
    #2

    Hej, jag befinner mig i samma situation som du gjorde då du skrev inlägget.

    Får jag fråga hur det blev för dig?

    Jag är väldigt orolig och skulle vara så tacksam för svar!

    Mvh

    C

  • Anonym (?)
    Sat 28 Sep 2019 21:04
    #3

    Hur är det möjligt att göra det så svårt för sig själv när det är så självklart? Är man inte hundra örovent säker på att man vill skaffa barn med killen så är det ingen bra ide, vet man dessutom att man inte vill leva med honom så skaffar man absolut inte barn med honom alls! Det är bara barnet som blir mest lidande i slutändan.. hur har ni löst det?

  • Anonym (?)
    Sat 28 Sep 2019 21:04
    #4

    Hur är det möjligt att göra det så svårt för sig själv när det är så självklart? Är man inte hundra örovent säker på att man vill skaffa barn med killen så är det ingen bra ide, vet man dessutom att man inte vill leva med honom så skaffar man absolut inte barn med honom alls! Det är bara barnet som blir mest lidande i slutändan.. hur har ni löst det?

  • Sat 28 Sep 2019 22:02
    #5
    Anonym (?) skrev 2019-09-28 21:04:17 följande:

    Hur är det möjligt att göra det så svårt för sig själv när det är så självklart? Är man inte hundra örovent säker på att man vill skaffa barn med killen så är det ingen bra ide, vet man dessutom att man inte vill leva med honom så skaffar man absolut inte barn med honom alls! Det är bara barnet som blir mest lidande i slutändan.. hur har ni löst det?


    Var inte så dömande! De första tvivlar väl någon gång på sin relation. Dessutom kan livsomvälvande händelser skapa oväntade reaktioner, känslor man inte räknat med. Att ha massor med hormoner i kroppen kan påverka en mycket psykiskt. Man kan visst skaffa barn med någon man inte är säker på att man vill leva med. Man kan skaffa barn med en kompis som man aldrig levt ihop med. Det viktigaste är väl att man är övertygad om att den andre kommer vara en bra förälder åt barnet.
  • Anonym (Corne­lia)
    Wed 4 Dec 2019 12:46
    #6

    Hej!

    Jag heter Cornelia och har varit med om precis samma sak som du går igenom nu för mig påverkar hormoner min kropp och mitt hör och tankesätt fruuuuktansvärt mycket. Jag har något som heter pmds som för dig/er som kanske inte vet är en värre form av pms.

    Innan mensen och när den väl är igång när hormonerna spökar som mest är jag som värst, pmds bortförklarat är jag ''allergisk'' mot hormonens som sprudlat i kroppen den höjs så snabbt att min kropp kolapsar i princip.

    Jag kan känna att att jag inte älskar min man eller mina barn jag har till och med varit nära på ta mitt liv en gång när det var som värst. Och jag dör för min man och mina barn alla andra dagar när jag inte har mens och pmds. Vi har inga problem bråkar nästan aldrig och har det bra ställt och verkligen inget att klaga på det är just när hormonerna är som högst blir jag en helt annan människa.

    Tack och lov har jag världens mest förstående man som jag informerat allt jag kan till och som själv läser på om detta. Jag kan bli galen skrika, gråta som någon dött, få för mig sjuka saker som att han kollar in andra tjejer eller att han varit otrogen när han varit och handlat, jag blir ett odjur och ett riktigt monster.

    Idag 2019 finns det hjälp att få för detta men inte tillräckligt..

    Summan av kademunan kan det vara så att din kropp reagerar på samma sett, du kanske inte får världens pms/pmds i vanliga fall men när du genomgår en IVF fylls din kropp med hormoner så absolut att det du känner kan bero på din IVF, men man ska aldrig göra något som inte känns bra.

    Om jag var du skulle jag gå på vad jag kände innan jag genomgick IVF första gången, du ville ha barn och den värsta känslan är att ångra sig speciellt i ett sånt här sammanhang, som du säger man kommer aldrig ångra ett barn.

    Men gå efter din magkänsla man brukar komma längst så <3

Svar på tråden Gör IVF men ångrar mig, kanske?