Jag är alldeles, alldeles ensam.

Man är inte misslyckad för att man är ensam. Lär dig trivas med det bara. Om barnsoldater kan lära sig döda kan du lära dig vara ensam. Människan är anpassningsbar.

Det finns många människor som ensamma. Du är inte misslyckad för att du är ensam. Skaffa dig ett intresse och bli riktigt bra på det. Då kommer likasinnade att hitta dig, som har samma intresse. Då finns en gemensam punkt.

Man är inte misslyckad, men jag vet exakt vad du menar. Försov mig igår, ingen undrade var jag var. Spenderade sommaren själv, helger ofta själv om jag inte har min son.

Jag har egentligen inga andra råd än att fortsätta att vara den drivande som frågar och föreslår. Ge inte upp hoppet, vi är fler som delar samma situation.

Var lite social och skaffa nya vänner?

Det här med ensamhet kan ibland vara riktigt jobbigt. Sedan jag slutade jobba går det ibland flera dagar utan att jag pratar med en enda människa. Har inga vänner som hälsar på, men har i alla fall en syster som jag pratar med ett par gånger i veckan.

Jag håller på att lära mig att vara ensam och klara av tystnaden och en dag kommer jag att tycka om det. Hoppas du hittar några att umgås med, för visst blir livet lite roligare då.

Jag är såklart medveten om att vi alla är priviligierade som är födda i Sverige, och slipper bli tvingade av rebeller att döda sina grannar - men likväl som jag önskar att inget barn på jorden skulle utsättas för det, så skulle jag vilja slippa vara så förtvivlat ensam. Att du känner det lämpligt att ta den tonen mot någon som försöker få uttrycka en hopplös känsla, tyder kanske på att du själv inte mår så bra, och jag hoppas att det i alla fall fick dig att må lite bättre att få ur dig det. Även om det inte hjälper mig så mycket.

Nej det var inte så jag menade. Jag skiter fullständigt i hur många barnsoldater det finns.

Det jag menade var att du kommer anpassa dig, precis som andra människor anpassar sig till betydligt mer extrema situationer.

Känner så med dig! Det låter så ensamt och att ingen hör av sig på tre veckor förstår jag knäcker dig! Du verkar vara en snäll och fin människa så vänner borde inte vara svårt, men det är ändå ofta det..

Bor du nära Göteborg så skulle vi alltid kunna ta en fika eller något, kanske är du den nya som ska komma in i min vänskapskrets?

Kram till dig, för det tror jag verkligen du behöver en eller ett par.

Jag vet precis vad det är du försöker beskriva. Det där med sällskap, vänskap, kärlek verkar enkelt för den som har det ("men var lite social ...".

Likt ett ihoptrasslat snöre så följer man tråden och hittar nya knutar att lösa upp, det svåra är att hitta en lös ände att börja följa. När man till slut hittar en lös ände är det lätt att man blir alldeles för ivrig, drar för hårt i tråden så knutarna blir omöjliga att lösa upp eller så tråden rent av går av (alla har vi väl träffat någon som redan från första stund känns alldeles för "på"?).

Jag har varit en väldigt ensam person och är till viss del fortfarande. Vill du prata så får du gärna skicka ett meddelande, kanske kan vi hjälpa varandra.

Hör gärna av dig.

Ok....mycket gnäll men hade nu nån fråga?? Här ställer man frågor, läs reglerna...