Hur når jag min 2åring med autismdrag?

Så fint du skriver och beskriver! Jag tänker att det är svårare att nå henne när hon redan är arg/ledsen och att kontaktskapande aktiviteter och delad uppmärksamhet kanske ska "tränas" när stämningen redan är positiv. Enligt min erfarenhet funkar det sällan eller aldrig att tvinga sig till kontakt. Man får som vuxen försöka leta sig in i barnets värld.  Kan ni leka tillsammans med någon sak som hon är fäst vid? Funkar det att du sitter på golvet bredvid och leker med samma sak som hon? Testa och se om du får lov att komma nära då.

Det där påminner om min dotter när hon var i 2-årsåldern. Ångrar att jag oroat mig i alla år. Vissa barn behöver fler år att hitta sig själv. En del kan allt när de är 2, andra kanske kommer ikapp när de börjar mellanstadiet.

Stressa inte fram en diagnos. Det kan mycket väl visa sig att ni haft fel.

Dåliga föräldrar är man verkligen inte när man oroar sig för sitt barn. Ni gör ju allt ni kan!

Men låt henne ta sin tid. Ingen press. Låt henne prova sig fram. Och berätta inte för henne vad som kan gå fel när hon bär nåt ömtåligt eller klättrar lite högre än vanligt. Det kan låsa henne i ett konsekvenstänk då hon tänker på allt som kan gå fel.

Hoppas allt blir bra!

Jag har arbetat som kurator på habiliteringen och det enda jag egentligen har att säga är att ni låter som allt annat än dåliga föräldrar! Jag förstår att ni har det kämpigt men på bara denna korta text du skrivit så känner jag att ni gör allt ni kan för er fantastiska dotter. Ett stort lycka till med allt!

Tack så mycket för era fina svar <3 Hon har haft tre jobbiga veckor och innan dess gick det åt rätt håll. Så det var jobbigt att gå baklänges. 

Guavasylt; Ja, det går lättare att nå henne när hon är på bättre humör. Det är som att hon pendlar fram och tillbaka över autist-sträcket. Vilket barnhabiliteringen tycker är bra, för då finns förmågorna, bara att vi behöver träna dem extra. 

StevenDiese; Vi stressar inte fram en diagnos, helst vill vi slippa en faktiskt. Barnhabiliteringen känner inte att det är någon poäng med att utreda det just nu och inte vi heller. Det jag hoppades få från dem var sätt att jobba med henne, så att jag känner att jag "gör något". Att jag påverkar hennes utveckling på ett bra sätt. Vi har t.ex. fått hemläxa att träna "delad uppmärksamhet" en halvtimme om dagen. Det kan ju inte ge några dåliga bieffekter tänker jag. 

Sofiashem; Tack för din uppmuntran. Jag har spenderat många timmar på att fundera och läsa på om autism. Många timmar har jag oroat mig och många timmar har jag funderat på vad jag kan göra bättre. Jag ser henne inte som trasig, jag ser henne som gjord för en annan värld. Hennes uppriktighet är så fin. Små saker från henne betyder så mycket mer, i morse fick jag pussa hennes hand och hon log istället för att äcklad torka bort pussen.  

Hon har en tvillingbror som gör allt så mycket tydligare. Barnhabiliteringen tycker inte att jag ska jämföra, men det blir ju så uppenbart när man ser dem båda. Hennes långsamma och dåligt artikulerade 2-ordsmeningar och hans skämtsamma 4-ordsmeningar. När han hoppar jämfota från stolen(!) och hon inte kan hoppa jämfota på golvet. När han blinkar åt mig och hon inte ens tittar på mig. När han berättar vad som händer på varje sida i boken och hon sitter tyst och stirrar på bilderna, eller ekar vad han säger. 

Vi går på äggskal för att inte sätta igång hennes utbrott. Låter henne gå i gårdagens kläder till förskolan om hon vägrar byta. Låter henne välja stol först. Låter henne ligga kvar i sängen tills hon själv vill gå upp. Tvättar henne sällan. osv.

De senaste veckorna har vi jobbat med "delad uppmärksamhet" en stund varje dag och uppmärksammat att hon har dåligt tal. Nu när vi suttit med henne en hel del så har hon fått lugn och ro nog att uttrycka sig och vi kämpar för att förstå vad hon försöker säga. Hon har blivit gladare under hela dagen och går oftare fram till oss och kämpar fram några språkljud och ibland förstår vi. Då blir hon så glad. 

Hon vill kommunicera, bara att det varit meningslöst för henne förut. Hon kämpar motoriskt för att få till ljuden och det låter inget vidare, plus att hon stammar mycket. Det är inga stormsteg, men vi märker förbättring. Det går åt rätt håll. Snart ska hon på 2½ års kontroll, då kommer vi troligtvis få börja med tecken som stöd till tal. 

Jag känner att jag har fått se lite av vad som döljer sig bakom hennes hårda fasad och det känns underbart. Jag längtar varje dag hem från jobbet för att kunna jobba vidare med henne och förstå henne bättre. 

åh va härligt!! 

att läsa mycket för ett barn med "dålig språkutv"/"dåligt uttal" ska vara väldigt bra.. och tecken borde ni kunna börja med redan innan? gör dem inte det på förskolan också? :)

vi har upplevt att de stora genombrotten för vårt barn har kommit "av sig själv". och vi har kunnat känna när det är dags att börja öva något nytt. men det kan ju vara pga träning också, vad vet jag.

dröj inte med att börja med tecken! köp teckenhatten från hattenforlag.se och börja så snart den kommer. börja med ord som är motiverande. typ om det är något hon gillar så kan hon få det om hon försöker säga ordet med tecken. obs att det räcker med att försöka och man kan övertolka försöken lite också :)

följande saker har hjälpt oss: 
*att träna ögonkontakt
*att använda tecken
*att vara försiktiga i sociala situationer, alltid ha barnets bästa först. inte stressa på att vi ska kunna umgås med folk för det blir utbrott och alla blir råstressade
*och ffa att ha tålamod med att barnet är annorlunda. men då har vi ju ingen tvilling att jämföra med hela tiden heller. men typ att inte ställa så stora krav som man förväntas som förälder och att välja konflikter, typ bara vara arg vid riktigt allvarliga saker som att man inte får skada andra. vi har till och med tillåtit självskada, men har minimerat riskerna för detta i inredningen och bär iväg från farliga platser om utbrott sker där.

det som kommit "av sig själv":
* att lilla skrutt blivit mycket mindre lättirriterad, särskilt när skrutten lärde sig gå. 
* att det plötsligt blev lättare att våga vara bland andra
* att vi fick mer känslomässig kontakt med hen

lycka till! autismdiagnos kan vara viktigt för att tidiga insatser ger mer, men det där vet de ju på habiliteringen och har säkert tagit med det i beräkningen.