Enorm oro för att mina barn ska blir sjuka - någon fler? Hjälp!

Just nu sover min 2 åring oroligt i rummet bredvid, jag kan inte sova utan sitter upp och lyssnar, går in till henne och sitter bredvid och försöker se/ känna efter vad det kan vara. Min oro är på högsta volym, det kryper i kroppen, andningen är på högvarv - ofta kraschar min mage av all oro, när det är som värst(när ngn av dom verkligen är sjuk) så händer det att hela kroppen kollapsar och jag måste springa på toan hela tiden....å då är ju onte ngt av mina barn allvarligt sjuka tack gode gud! men oron tar liksom inte hänsyn till det och går inte att resonera med......Jag vill bara att det ska bli morgon och att hon ska vakna pigg och som vanligt. Hatar nätter....

Med tanke på omständigheterna tycker inte jag att din reaktion är så konstig. Jag låg på sjukhus med sonen efter att han föddes och var nervös och rädd precis som du beskriver i nästan ett år efteråt. Gå och prata med någon, är mitt råd. Det är jättesvårt att komma ur sånt där själv. Jag fick väldigt bra hjälp av en bvc-psykolog, tror jag att det var (fick remiss från sjukhuset).

Jag känner precis som du! Det är helt fruktansvärt! Min mage pajar också när det blir extra mycket oro! Det finns alltid något att oroa sig för. Om ena orosmomentet försvinner vet jag alltid att det dyker upp något nytt inom de närmsta dagarna... Det har alltid med sjukdomar att göra! Som tur är blir de mindre sjuka nu när de är äldre!

Min ena son fick falsk krupp som riktigt liten så fort han blev förkyld.

Det ska ju vara rätt harmlöst men han har legat i någon form av sverige-elit när det kommer till att bli dålig. Läkarna har varit helt förundrade över hur dålig han har blivit och jag har flera ggr på allvar trott att han ska sluta andas på vägen in till akuten (vi har 15 min körning). När vi kommit in har de ofta kommit och ryckt sonen ur händerna på oss och sprungit.

I flera år så tog jag fram kläder åt alla i familjen som behövde med (vi kunde ju inte åka en med honom utan en fick köpa och en hålla/lugna/passa sonen och därmed behövde syskonen med) så fort han harklade sig det minsta för när han vaknade och hostade hårt då var det bara att hoppa i kläderna och dra, fort som f-n.

Det hände i snitt en gång i månaden vintertid i flera år.

Varje gång vart man ju såklart överdjäkligt stressad men det var först när jag en höst började få ångest över att gå och sova för att jag visste att det snart skulle börja om som jag förstod hur det påverkat mig.

Fortfarande kan jag när något barn hostar hårt på natten få riktiga panikkänslor i kroppen fast jag numera vet att sonen som drabbades hårdast klarar vi numera själv och övriga syskon låter lika illa men blir inte andningspåverkade. Logiken hjälper inte för kroppen minns skräcken. Jag har försökt acceptera att det är så och inte oroa mig för att jag ska bli orolig om vi säger så.

Nu vet jag inte om du blir hjälpt av det men jag tycker att när man kan acceptera att man överreagerar (sett till den objektiva situationen inte sett till vad man har i bagaget) så blir det lite lättare.

Känner som dig och skulle vilja ha barnet hemma under den värsta sjuksäsongen istället för att barnet ska vara ledig på sommaren. Tyvärr funkar inte det i praktiken, eftersom det verkar vara svårt att ordna med en plats på en förskola som håller öppen på sommaren. Suck! Att allt ska behöva anpassas till deras öppettider hela tiden!

Känner igen mig så i din beskrivning, (även om vi inte haft problem så pass återkommande som ni) Jag förbereder mig också minutiöst för allt, eftersom vår minsta haft så många svängar med magsjuka och rotavirus så plockar jag t ex bort de flesta gosedjuren hon vill ha i sängen när hon somnat så jag ska slippa tvätta dessa, kan inte sova om jag inte har vätskeersättning/piggelin etc etc hemma....:/ förutom att jag själv är i war-mode så fort det börjar närma sig natt och ofta sover ur-dåligt pga detta.

När jag skriver detta så känner jag själv att det är så idiotiskt men jag vet verkligen inte hur jag ska komma ur detta. Jag kan absolut resonera med mig själva rationellt kring detta men så fort (det blir natt och) känslorna av panik slår till är allt rationellt som bortblåst. 

Känner att jag ska försöka ta mig iväg och få prata med någon, antar att jag känner mig löjlig att ta upp detta med min husläkare, att jag bara får 'skärpa till mig'...

Jag ar precis likadan som manga ovan i traden. Mina barn har inte varit med om nagon farlig sjukdom, men jag har sjalv vardat narstaende i dodliga sjukdomar och detta har paverkat mig starkt....sa fort barnen blir forkylda blir jag jattenojjig och far en panik kansla i brostet. Om jag inte ar med dem under tiden de blir sjuka (tex om jag ar bortrest) sa far jag nastan panikattacker. Jag undrar om nagon i denna trad vet nagon speciell teknik (eller bok kankse?) man kan lasa  eller lara av sa man blir lite lugnare? Jag var inte alls forberedd pa detta innan jag skaffade barn och hade aldrig kunnat forestalla mig att jag skulle kunna kanna sa mkt angest over bara en enkel forkylning eller feber.
Men jag skulle valdigt garna vilja jobba med detta sa jag kan vara lugnare. Darfor ocksa tacksam for tips som fungerar.

Jag är likadan. När min lilla föddes (hon är 1,5 nu) så trodde jag på riktigt att hon skulle dö. Sov inte de 2 första nätterna för jag var livrädd att hon skulle sluta andas under tiden jag sov. Släppte i princip henne aldrig, om någon annan höll i henne så skulle de upptäcka för sent att hon höll på att dö. Inte ens pappa fick hålla henne långa stunder.. Rädslan har varit helt orationell för hon har hela tiden varit frisk. Min äldre flicka (5,5 år) har oxå alltid varit frisk, nästan aldrig förkyld och fick sin första magsjuka för 1 år sen. Så jag vet inte var min oro kommer från.

MEN! Jag går i KBT för att jag oroar mig för mycket annat oxå så KBT är vägen ur det här. Att jobba med sina tankar och vända dom. Det är ohållbart med så mycket stress för kroppen så bryt beteendet. Gå till vårdcentralen och be att få hjälp av kurator. Det är mitt råd till er!

Lycka till!