• Anonym (Förba­nnad jävla "styvm­orsa")
    Äldre 19 Oct 12:01
    2562 visningar
    25 svar
    25
    2562

    Hjälp med tänk/gå vidare?

    Hej. Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen riktigt. Skulle gärna vilja ha lite råd från någon klok person där ute, eller kanske någon i liknande sits.

    Jag bor tillsammans med min pojkvän och han har ett barn som är 8 år. Jag försöker verkligen att göra det bästa av det, vara med osv. Har dock kommit i en svacka där jag inte orkar, eftersom jag stör mig på allt han gör med det här barnet. Han daddar ihjäl människan och jag vill bara spy på det. Visst, dom ses varannan helg men herregud ta lite ansvar, känner jag. Säg ifrån. Hela tiden är det vad hon vill, oavsett vad det gäller. Han säger ifrån, men "ändrar" sig ganska snabbt eller drar ett skämt eller börjar gulla. Alltså jag stör ihjäl mig på det här. Hon tar honom ju inte seriöst tillslut, för hon vet att han aldrig skäller och alltid ger med sig.

    Jag har sagt att han faktiskt inte borde köpa något VARENDA GÅNG hon är här, för att lära henne att pengar inte växer på träd och man inte alltid kan få saker. Han håller med, men det fortsätter ändå och han redovisar numera för mig genom att bara säga "alltså den kostade bara 50 kr" det skiter jag i, det är principen när man sagt att "nej denna gången får du faktiskt ingenting, man kan inte alltid få saker". Dessutom har han ju rätt dålig ekonomi fram och tillbaka, vilket gör att JAG får stå för mycket annat som jag anser att jag inte ska göra. Därför är det ju ganska provocerande att han "inte har råd med mat till oss" men nog fan har han råd med att köpa saker till henne. Det blir ju indirekt JAG som står för det också, eftersom han inte bidrar till oss. Och så säger han att "ja meag har ju räknat med det här den helgen jag har henne" ehm, ja men jag har inte räknat med att BLI PANK FÖR ATT JAG FÅR STÅ FÖR ALL VÅR MAT SOM NI SEN ÄTER UPP. Alltså ursäkta mitt språk, men jag är så trött på det här nu. Sluta behandla henne som en 2 åring och ta lite ansvar.

    Han blir för övrigt sur när jag tar upp detta, men jag vill bara kunna släppa det på något sätt. Vill kunna tycka det är roligt när hon kommer, men jag har bara ångest för det är ytterligare en helg med daltande. Vem fan bär runt på en 8 åring? Hon kan väl fan gå själv. Herregud.....

    Men jag kan ju inte påpeka något alls, för jag har ju inga egna barn så jag har ju ingen talan, enligt de flesta duktiga föräldrar. JAG HAR VARIT BARN, URSÄKTA MIG. Jag har åsikter, värderingar och snart en ekonomisk kris pga någon annans barn. Vi blev bjudna en gång av min mamma och några på restaurang, jag, min sambo och hans dotter. Jag satt bredvid dom och han hängde som en hök över henne hela middagen. Släppte inte blicken en sekund. Viskade och pratade bara med henne. Så jävla otrevligt enligt mig. Vi blev bjudna på detta. Kände han att han hellre ville spendera egentid med henne så hade han fan kunnat tacka nej. Han utbytte en mening med folket runt bordet. EN MENING. Jag skämdes ihjäl, men orkade inte ställa till en scen. Man kan inte kräva att jag ska bli inkluderad, för att sedan exkludera mig. Herregud alltså....

    Är så trött på alla efterblivna argument, men jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag vill ju inte göra slut, det är inte ett alternativ. Jag får väl antingen ta ett jävla bråk till, eller ignorera det och acceptera läget. Jag vet inte. Vill inte höra från någon viktigpetter som anser sig vara expert för att hon fött barn, tack. Det är många i världen som har barn, så tänk inte ens tanken att slänga ur dig någon spydig kommentar om att alla ska älska sina "styvbarn" för annars är man dum i huvudet och borde veta vad man ger sig in på.

    Detta går inte ut över barnet, bara så alla vet. Men det går mig på nerverna och jag irriterar mig på det. Jag vet inte alls hur jag ska ta upp detta, jag bara orkar inte bråka om det igen. Det är ju så jäääääävla känsligt. Man kan ju inte kommentera något som har med någon annans barn att göra tydligen.

  • Svar på tråden Hjälp med tänk/gå vidare?
  • Anonym (signe­)
    Äldre 19 Oct 12:10
    #1

    Bär han runt på en 8åring är det verkligen helknasigt. Man måste låta sina barn växa upp o bli självständiga SAMT även lära dom att dom inte är jordens medelpunkt (även fast man känner så). Hon kommer o få törnar i livet som gör ont omhon växer upp i en bomullsboll. Lovar. I mina öron är det han som är lite korkad här o inte inser att han har en ÅTTAåring. Om han inte lyssnar på dig har du bara två alternativ - gilla läget eller flytta.

  • Äldre 19 Oct 12:13
    #2

    Familjerådgivning. Min erfarenhet är att pappor helt plötsligt lyssnar när nån annan säger åt dem samma sak som man själv redan sagt 100 ggr.

  • Anonym (Förba­nnad jävla "styvm­orsa") Trådstartaren
    Äldre 19 Oct 18:22
    #3

    Hej och tack för svaren!
    Ja men eller hur. Jag känner lite att det rinner över nu, jag drar mig undan och låtsas att jag har saker att göra, pga det här. Jag bara orkar inte. Och det funkar ju inte heller. På ett sätt förstår jag honom, han är ju lekpappan eftersom dom inte har en vardag tillsammans och aldrig hinner bli osams. Men jag tycker fan man ska stå fast vid sin sak. Inte säga ifrån för att nästa sekund gulla pussa på henne och kalla henne älskling. Klart som fan inte hon tar det seriöst tillslut, när hon vet att han aldrig faktiskt blir förbannad på riktigt. Jag orkar inte se hur förändrad han blir när hon är i närheten och det jobbiga är att det är BARA när det är vi tre, så fort någon annan är med så är han som vanligt, fast kanske en gnutta mer pedagogisk då. Jag vet inte, jag tycker att man ska vara sig själv. Funderat på familjerådgivning, parterapi och liknande av olika anledningar, han har sagt ja till det men det blir aldrig av. Vet inte vad det kostar heller och en ytterligare utgift känns sådär just nu...

    Tror ju tyvärr att jag kommer gå ner mig totalt om det här fortsätter, även om det kanske inte verkar vara en sån stor sak. Det är ju känsligt att kritisera en förälder har jag märkt och jag orkar inte bråka. Hur fan tar man upp detta snyggt? Tidigare har han försökt tänka på saker när jag sagt att det faktiskt räcker nu, gällande barnet. Men han glider ju sakta med säkert tillbaka i "samma spår" igen...

  • Äldre 19 Oct 18:54
    #4
    Anonym (Förbannad jävla "styvmorsa") skrev 2014-10-19 18:22:38 följande:

    Hej och tack för svaren!
    Ja men eller hur. Jag känner lite att det rinner över nu, jag drar mig undan och låtsas att jag har saker att göra, pga det här. Jag bara orkar inte. Och det funkar ju inte heller. På ett sätt förstår jag honom, han är ju lekpappan eftersom dom inte har en vardag tillsammans och aldrig hinner bli osams. Men jag tycker fan man ska stå fast vid sin sak. Inte säga ifrån för att nästa sekund gulla pussa på henne och kalla henne älskling. Klart som fan inte hon tar det seriöst tillslut, när hon vet att han aldrig faktiskt blir förbannad på riktigt. Jag orkar inte se hur förändrad han blir när hon är i närheten och det jobbiga är att det är BARA när det är vi tre, så fort någon annan är med så är han som vanligt, fast kanske en gnutta mer pedagogisk då. Jag vet inte, jag tycker att man ska vara sig själv. Funderat på familjerådgivning, parterapi och liknande av olika anledningar, han har sagt ja till det men det blir aldrig av. Vet inte vad det kostar heller och en ytterligare utgift känns sådär just nu...

    Tror ju tyvärr att jag kommer gå ner mig totalt om det här fortsätter, även om det kanske inte verkar vara en sån stor sak. Det är ju känsligt att kritisera en förälder har jag märkt och jag orkar inte bråka. Hur fan tar man upp detta snyggt? Tidigare har han försökt tänka på saker när jag sagt att det faktiskt räcker nu, gällande barnet. Men han glider ju sakta med säkert tillbaka i "samma spår" igen...


    Du menar att du hellre riskerar att du mår sämre och att er relation försämras än att lägga ut pengar på en terapeut? Ok. Lycka till.
  • Anonym (pussa­r o kramar­)
    Äldre 19 Oct 18:57
    #5

    Att han pussar kramar, gosar med sitt barn, säger älskling, är väl fullständigt normalt? Det gör jag också med mina barn, och hade med all säkerhet gjort ännu mer om jag träffat dom så sällan som din sambo träffar sitt barn.

    Så om han inte skulle lägga ut en krona på sin dotter, så skulle du alltså inte ha några problem med att han visar henne kärlek och ömhet genom kramar och pussar?

  • Äldre 19 Oct 21:20
    #6
    Anonym (pussar o kramar) skrev 2014-10-19 18:57:34 följande:

    Att han pussar kramar, gosar med sitt barn, säger älskling, är väl fullständigt normalt? Det gör jag också med mina barn, och hade med all säkerhet gjort ännu mer om jag träffat dom så sällan som din sambo träffar sitt barn.

    Så om han inte skulle lägga ut en krona på sin dotter, så skulle du alltså inte ha några problem med att han visar henne kärlek och ömhet genom kramar och pussar?


    Tolkar det inte som att TS irriterar sig på att han visar kärlek o ömhet utan på att han curlar sönder henne. Det är inte i barnets bästa att låta barnet ha ansvaret över regler hemma det är inte bra för barnet att tro att pappa har oändligt med pengar när så inte är fallet. Det är inte bra för barnet att lära sig att man får en sak varken gång man kommer till pappa - tillslut är förväntan högre över grejen man får än att träffa pappa. Det är inte bra för ett barn att veta att reglerna inte gäller för en själv. Att ha visa regler och krav är INTE samma sak som att inte visa kärlek o ömhet för dina barn. Mina barn är uppväxta med kärlek. Det går inte en timme utan att jag kramar, stryker över kinden, rusar i håret eller berättar hur mkt jag älskar dem. Det innebär INTE att det är de som bestämmer hemma. De vet att man inte tjatar till sig saker i affären, inte heller springer man runt o gapar i affären. De vet att om jag har sagt nej så ÄR det nej, att skrika eller tjata hjälper inte. Uppfostran innebär inte frånvaro av kärlek. Däremot innebär en uppväxt utan uppfostran ett ganska odrägligt barn, en tonåring utan begrepp om hänsyn och regler och antagligen en ännu värre vuxen. Att låta bli att lära barnen grundläggande saker som respekt för andra människor och att respektera ett nej - ta hänsyn är INTE i barnets bästa. Jag tycker uppriktigt synd om de barn som växer upp med föräldrar som anser att de gör barnen en tjänst av att bete sig så.
  • Anonym (pussa­r o kramar­)
    Äldre 19 Oct 22:33
    #7
    Brumma skrev 2014-10-19 21:20:15 följande:
    Tolkar det inte som att TS irriterar sig på att han visar kärlek o ömhet utan på att han curlar sönder henne. Det är inte i barnets bästa att låta barnet ha ansvaret över regler hemma det är inte bra för barnet att tro att pappa har oändligt med pengar när så inte är fallet. Det är inte bra för barnet att lära sig att man får en sak varken gång man kommer till pappa - tillslut är förväntan högre över grejen man får än att träffa pappa. Det är inte bra för ett barn att veta att reglerna inte gäller för en själv. Att ha visa regler och krav är INTE samma sak som att inte visa kärlek o ömhet för dina barn. Mina barn är uppväxta med kärlek. Det går inte en timme utan att jag kramar, stryker över kinden, rusar i håret eller berättar hur mkt jag älskar dem. Det innebär INTE att det är de som bestämmer hemma. De vet att man inte tjatar till sig saker i affären, inte heller springer man runt o gapar i affären. De vet att om jag har sagt nej så ÄR det nej, att skrika eller tjata hjälper inte. Uppfostran innebär inte frånvaro av kärlek. Däremot innebär en uppväxt utan uppfostran ett ganska odrägligt barn, en tonåring utan begrepp om hänsyn och regler och antagligen en ännu värre vuxen. Att låta bli att lära barnen grundläggande saker som respekt för andra människor och att respektera ett nej - ta hänsyn är INTE i barnets bästa. Jag tycker uppriktigt synd om de barn som växer upp med föräldrar som anser att de gör barnen en tjänst av att bete sig så.
    Det ser väl ut ungefär likadant i min familj som i din. Jag har 3 barn och 1 bonusbarn. Vi slösar mycket kärlek på barnen, och vi har våra regler som ska följas för allas trivsel. Vilket också fungerar bra.

    Anledningen att jag frågade ts om hon skulle tycka det är helt ok om pappan pussar och kramar sin dotter, om han inte skämmer bort henne med prylar, är för att jag ville förvissa mig om att det inte finns nån svartsjuka med i bilden från ts sida. Det finns ju trådar om det här på FL. Bonusmammor som faktiskt själva skriver och berättar att de känner svartsjuka.
  • Anonym (Förba­nnad jävla "styvm­orsa") Trådstartaren
    Äldre 19 Oct 22:46
    #8

    Grappa: Nu vet jag inte om det hjälper riktigt, då man faktiskt är olika som personer. En terapeut är inte alltid rätt lösning även om det kanske i många fall är det. Men det är en bra tanke. Funderar på det. Har dock ingen lust att åka på att betala den skiten OCKSÅ. VI behöver hjälp. Inte JAG.

    Och nej, "pussar och kramar" eller vad du nu kallade det. Jag har ingenting emot att han kramar och pussar och håller på. Lägg ner. Jag bad i inlägget dessutom om att få slippa sådana typer av kommentarer, men självklart var ju någon (i detta fallet du) tvungen att ändå kommentera och gärna ge exempel på dina egna barn. Jättefint av dig. Men nu är det inte det som är i fokus. Jag hade tyckt att han var rätt konstig faktiskt om han INTE gjorde så, men min poäng är att han ger efter. Det är typ "Nu räcker det, nu får du lägga av. Men lilla älskling, snälla kan du inte göra så istället?" I samma mening ungefär. Klart man inte får några gränser då. Herregud. Jag hade blivit förvirrad som fan om jag var hon. Och ja, även jag har varit ett barn själv och minns tydligt min uppväxt från 3 års ålder. Det är fan inte lätt att inse att dessa sidor finns, för jag gillar det inte. Tyck vad ni vill, gulla gärna ihjäl er. Det struntar jag i. Jag vill slippa det i min omgivning. Man gör sina barn en tjänst genom att inte skämma bort dom. Vem fan vill växa upp och bli en bortskämd snorunge?

  • Anonym (Förba­nnad jävla "styvm­orsa") Trådstartaren
    Äldre 19 Oct 22:53
    #9

    Och vad menar du med svartsjuka? Jag gissar på att du lever med dina egna barn, eller åtminstone har egna barn och lever i en relation. Jag tycker ärligt talat inte att man ska uttala sig om vad en "bonusförälder" eller vad man nu väljer att kalla det, känner om man själv inte är en fullt ut, utan egna barn. För då vet man inte det alls. Man har ingen aning om hur det är att få skit kastat på sig, att få höra att "du visste detta, du måste acceptera att barnet alltid kommer före dig" osv. För ja, det vet man förhoppningsvis innan man inleder en relation. Men man väljer inte vem man blir kär i, man väljer inte vem man älskar. Så är det bara. Kanske ska man bara skita i det, om man märker att ens liv inte fungerar ihop. Men man försöker väl ändå hitta en lösning och jobbar på det. Man väljer inte känslor, så sluta klandra människor för deras känslor! Jag blir faktiskt upprörd när du skriver sådär, ärligt talat.

    Men för att "försäkra dig" om att det inte finns någon svartsjuka så... Alltså nej, jag är inte svartsjuk på ett 8 årigt barn. Hur ska jag kunna vara det? Svartsjuk för mig är något man kan vara mot någon som är ett hot och på samma nivå som en själv. Det är inte hon. Det är olika sorters kärlek. Mig älskar han som sin fästmö och henne som sin dotter. Det är en jävla skillnad på känslor.

  • Anonym (pussa­r o kramar­)
    Äldre 20 Oct 01:10
    #10
    Anonym (Förbannad jävla "styvmorsa") skrev 2014-10-19 22:53:26 följande:

    Och vad menar du med svartsjuka? Jag gissar på att du lever med dina egna barn, eller åtminstone har egna barn och lever i en relation. Jag tycker ärligt talat inte att man ska uttala sig om vad en "bonusförälder" eller vad man nu väljer att kalla det, känner om man själv inte är en fullt ut, utan egna barn. För då vet man inte det alls. Man har ingen aning om hur det är att få skit kastat på sig, att få höra att "du visste detta, du måste acceptera att barnet alltid kommer före dig" osv. För ja, det vet man förhoppningsvis innan man inleder en relation. Men man väljer inte vem man blir kär i, man väljer inte vem man älskar. Så är det bara. Kanske ska man bara skita i det, om man märker att ens liv inte fungerar ihop. Men man försöker väl ändå hitta en lösning och jobbar på det. Man väljer inte känslor, så sluta klandra människor för deras känslor! Jag blir faktiskt upprörd när du skriver sådär, ärligt talat.

    Men för att "försäkra dig" om att det inte finns någon svartsjuka så... Alltså nej, jag är inte svartsjuk på ett 8 årigt barn. Hur ska jag kunna vara det? Svartsjuk för mig är något man kan vara mot någon som är ett hot och på samma nivå som en själv. Det är inte hon. Det är olika sorters kärlek. Mig älskar han som sin fästmö och henne som sin dotter. Det är en jävla skillnad på känslor.


    Oj då vilken irritation och vrede. Det var inte svårt att väcka den, och heller inte min mening.  Jag ber om ursäkt! Men eftersom jag inte får ställa de frågor jag vill, utan att du bemöter mig på ett otrevligt sätt, så tackar jag för mig. Vill bara tillägga att jag har både egna barn och bonusbarn. Så där drog du en förhastad slutsats..
Svar på tråden Hjälp med tänk/gå vidare?