Det här med styv/ bonusföräldrar

Jag vet personer som har träffat nya partners som  i princip sagt "jag eller dem (barnen)" och de har valt den nya partnern. Det är nog det värsta och mest känslokalla man kan göra. Tänker på bobby-fallet för några år sen gud vad hemskt.. Hur mycket jag tycker att en styvförälder får bestämma?... Jag tycker inte de ska komma in och tycka att familjen ska anpassa sig efter dem, utan barn som levt ensamma med en förälder länge kommer klart tycka det är märkligt att det helt plötsligt kommer in en ny man. Jag var själv väldigt svartsjuk och förbjöd mer eller mindre min mammas nuvarande man att sova över här när de träffades. Han fick snällt cykla hem mitt i natten när jag fick utbrott haha. Känner mig lite dum idag dock :). Sen beror de på hur länge man bott där. Att en styvförälder som bott hos en i ett/två års tid helt plötsligt ska bestämma när man är hemma om kvällarna och lägga sig i ens liv för mycket tycker jag inte är ok. Har man däremot haft föräldrar som skilt sig tidigt och levt med en styvmamma/pappa i många år kan jag mer tycka det är ok att denne lägger sig i ens liv. Men det beror mycket på barnets ålder med. Jag var 16 när min mamma träffade sin man, hade han börjat bestämma för mycket då hade jag blivit pissed. Han har aldrig lagt sig i mitt liv tycker jag, däremot har jag ofta märkt av en svartsjuka av att jag har ett nära band med min mamma. Han saknar själv barn och vet inte hur det är. Ett exempel är när jag tog bussen hem från stan en kväll och det var mörkt, så bad jag mamma att möta mig (bor många skummisar i vårt kvarter). Det tyckte han var löjligt. Att jag umgicks med mamma mycket, pratade med henne om allt var också löjligt..

Intressant och jag skrev nyss i en tråd som handlade litegrann om detta och jag måste säga att det är en svår fråga, speciellt för mig som lever ihop med min sons pappa och tror jag kommer göra för resten av livet.
Men får jag leka med tanken så skulle jag vilja att min eventuella ex- mans "nya kvinna" hade en passiv roll i min sons liv, jag skulle inte vilja att hon uppfostrade honom och satte regler för honom.
Min son har 2 föräldrar och det är vi som bestämmer vad som är rätt och fel i hans liv, inte andra personer som inte har med det att göra.
Men en extra vuxen i hans liv skulle såklart inte skada, men då mer som en kompis och inte som en till förälder...det skulle kännas fel på alla sätt och vis.

Jag kan ju bara utgå från mitt barns bonusmamma som är vettig. Vad de gör hemma hos sig har inte jag med att göra sålänge min dotter inte far illa. Självklart får bonusmamman uppfostra och tycka till om regler hemma hos dem, det har hon mycket mer rätt till än vad jag har i deras hem. Hon är ju en del av min dotters familj hemma hos pappan, då ska hon ha rättigheter och skyldigheter efter det också. Sen vet jag att de delat upp det så att pappan tar mest ansvar när dottern är där, det är ju också deras beslut att ta.

Så jag tycker nog att bonusmamman har rätt mycket rättigheter sålänge de ser till barnets bästa.

Min son har världens bästa bonusmamma som alltid sätter hans bästa först och älskar honom så mycket som en människa bara kan älska någon....hon får ta all den plats hon vill, det förtjänar hon mer än väl genom att låta mig känna mig så trygg med att min son har det så bra som han bara kan när han är hos dem.

Visst hon är inte hans biologiska mamma det är ju jag men jag ser henne som en stor del av sonens liv och hon förbättrar hans liv så pass mycket att hon har rätt att vara delaktig i det hon vill.

Jag ser inget hot i henne efter som jag är hans biologiska mamma så kommer jag alltid att ha ett försprång som heter duga, så varför skulle jag inte bjuda in henne så mycket jag bara kan, det gynnar min son och det är nummer ett för mig.

Hos oss får min man givetvis säga ifrån om mina barn stör eller beter sig illa. Men han får inte hitta på egna nya regler utan att kolla med mig.

Hemma hos deras pappa gäller pappans och hans sambos regler.

Om man skiljer sig så innebär det också att man måste släppa kontrollen om vad som sker hos den andra föräldern, det har man inte med att göra.
Man har väl inte valt en förälder till sitt barn som man inte litar på? (Jo, jag vet att människor förändras) Tror man att barnen far illa ska man orosanmäla till soc.

Hur mycket del en bonusförälder tar i ens barns liv har man inte heller med att göra, de kan välja att stå nästan helt utanför eller glatt anamma barnet som sitt eget. Oavsett vilket är det inte ens ensak och inget man kan bestämma över alls.

Men tänk om du träffar någon ny då, skulle inte han ha någonting att säga till om eller få vara med i uppfostran av din son?

Jag skulle inte träffa någon ny så jag behöver inte ens tänka på det! =)

Om jag o min man skulle gå skilda vägar och han skulle träffa ngn ny så hoppas jag att den nya skulle vilja vara lika delaktig gällande mina barn som jag varit i min bonus. Dvs ha en mkt nära och varm relation oberoende av föräldrarna. Där ingår att vara delaktig i uppfostran, det vardagliga livet, trösta o stötta, natta på kvällarna, kramas så mkt som möjligt osv.
Jag hoppas hon älskat mina barn och att mina barn älskat henne. Jag önskar att hon skulle vilja vara delaktig på skolavslutningar, luciaframträdanden osv. Även utvecklingssamtal om det skulle intressera henne.
Jag hoppas att de skulle stå så nära varandra att de kunnat prata med henne om känsliga saker - ibland är det inte alltid föräldrarna barnen går till i första hand, därför önskar jag att mina barn har flera vuxna runt sig som de älskar och som älskar dem tillbaka - och som sätter mina barns bästa först. 

Min bonus kom en dag hem och var jätteledsen. Tror hon gick i tvåan.. Hennes kompis föräldrar hade separerat och hon var ledsen för kompisens skull. Inte för att de separerat, utan för att pappan inte träffat ngn ny - ngn "extramamma". Det kände jag var ett ganska gott betyg på vad hon kände för mig :)

Jag är sk bonusförälder och självklart bestämmer jag lika mycket som barnens pappa när barnen är hos oss. Jag är med och betalar och sköter barn och hem, för oss är det sjävklart. Tur är väl det så att dessa barn får en chans att bli välfungerande vuxna, och tur är det väl att min sambo vaknade i tid och insåg att kompensationen de försökt ge barnen för föräldrarnas dåliga äktenskap höll på att förstöra livet för barnen. Nu finns det struktur i båda hemmen, mammans nya äktenskap har gjort även henne till en bättre förälder.

Deras familj var ett sjunkande skepp där alla klamrade sig fast för att inte drunkna.

Min sambo hoppade av skeppet först men sedan även mamman och sen bildade vi två nya familjer som funkar bra sinsemellan för det mesta också.

Jag gillar mina bonusars mamma och hon mig men om så inte varit fallet så hade hennes åsikt varit ointressant, vårt hus, våra regler när det gäller barnen.

Hmmm intressant att kommentera TS inlägg.
Jag är mamma och bonusmamma. Har en styvpojke på 13 år som bor VV hos oss. Pojke har en mamma vilken uppfostrade pojke på det sett att pappa ska komma tillbaka och leva med de. Pojke lever detta liv och släpper aldrig tanke om livet tillsammans med hans förräldrar fast han kommer inte ihåg något från deras liv tillsammans.
Han accepterade mig aldrig. Vill inte hjälp när det gäller skola, slår och misshandlade min son, hans halvbror. Då min man satte stop på detta.
Vi har regler hemma när man läger sig, när läxors ska göras. Hur blir det för min son om bonus för göra vad han vill men min son för lyssna och följa det som vi vuxna säger.
Regler är inte därför att JAG vill ha de. Man måste ha en struktur i sitt liv för att hinna med dagens uppgifter i skola och jobbet och hemmet.
Pojkens mamma bor i Sverige snart 20 år och på bidrag hela sitt liv. Detta pojke tar efter. skola är inte viktig, börjar stjäla hemifrån(mina pengar och smycken försvinner), men att lära sig något vill han inte.
Ursäkta mig men jag har upplev kriget och utbildat barn vilka förlorade föräldrar/förälder i kriget men kämpade vidare att bygga sitt liv.
Här även om föräldrar är skilda fans de i barnets liv. Om de tycker inte att flytta varan vecka de går att ordna. Jag förstår att det inte är lätt. Men, man ska inte tycka synd om de och låta bli att de får göra allt som de vill, hur de vill och när.
Inte bonusar inte heller barn som bor med sina båda föräldrar. Gränser måste finnas.
Alla som tycker inte som jag och tror att barn gillar leva utan gränser har fel. Så säger barn (som jag har hört av de när jag vikarierade i skolan här i Sverige):ibland känner jag att ingen bryr sig när jag gör fel och alla säger bara ok.