Vad kan det vara för fel på min pappa

Jag tror du är en väldigt bra person, och jag tror du fått en fullgod uppfostran. Jag är väldigt mycket emot dagens uppfostran där allt ska vara genustrams, där allt ska vara "fritt", där ungdomarna sparkar ner och hoppar på huvudet på pensionärer för att de har öronsnäcka i tron att de är civila poliser. Det är inget samhälle jag vill ha eller tänker befatta mig med. Jag tror kort och gott på en konservativ uppfostran. Och ja ogillar oftast vänsteridéer överlag.

Familjer med starka män som överhuvud har visat sig historiskt vara det bästa för både landet och familjer i helhet.
Sverige som nation håller sakta men väldigt säkert på att kapsejsa och mycket av det beror på den nya tidens liberala idéer som helt enkelt inte håller måttet, både i historien och gentemot konkurrerande nationer, samt att det skulle bli väldigt kostsamt att försöka gå tillbaka till tidigare läge, därför ogillas den strategin.

Dock vet jag ju inte om din pappa den där starke ledaren. För det finns en del punkter du tar upp som talar för motsatsen. En stark ledare ser inte ner på andra, en stark människa har inget behov av att se ner på andra, vidare  behöver en stark ledare inte ge stryk för att få sin vilja igenom. Men någon gång kan det faktiskt vara motiverat med örfil tex. En stark ledare kan förhoppningsvis inse skillnaden mellan att uppfostra olydiga barn mot att fostra bebisar, fostra bebisar kan man göra men i så fall med silkesvantar på.

Det är svårt att veta om någon bara är en skitstövel eller har ett psykiskt funktionshinder. Jag brukar tänka att jag av respekt mot människan låter hen själv bestämma. Om hen inte vill ha någon vård/hjälp, om hen tycker att hen fungerar som hen vill göra, då får man respektera det. (Om personen inte är så uppenbart störd att hen t ex inte har verklighetsuppfattning eller är en fara för sig själv och andra.)

Om hen däremot erkänner att hen inte fungerar som hen skulle vilja, då är jag beredd att förlåta om och om igen, och stötta så gott jag kan. Min egen man har flera olika psykiska diagnoser och kan periodvis bete sig som...ja, faktiskt som en skitstövel. Men han har däremellan sjukdomsinsikt och jobbar stenhårt för att fungera bättre.

Om jag hade varit du hade jag nog funderat minst lika mycket på varför mamman lät barn- och djurmisshandeln fortgå. Fick hon ekonomiska fördelar av det? Var hon så rädd för honom att hon fruktade för sitt och barnens liv? Hade hon utvecklingsstörning så att hon helt enkelt inte kunde förstå och agera?

TS, varför undrar du över vilken eventuell diagnos han skulle kunna ha? Funderar du på ärftlighet? I så fall är det nog inte så viktigt exakt vilken diagnos, utan snarare att sårbarheten finna där. Min man har liknande diagnoser (affektiva) som sina syskon och ena förälder, men av våra barn har ett inga psykiska diagnoser alls, och det andra barnet har neuropsykiatriska funktionshinder. Alltså helt andra diagnoser än pappan, men ändå många liknande svårigheter.

Jag beklagar verkligen vilka skitföräldrar du råkade få, och hoppas du kan bryta kedjan och hitta ett mer välfungerande liv för dig och dina närmaste!

Det är svårt att veta om någon bara är en skitstövel eller har ett psykiskt funktionshinder. Jag brukar tänka att jag av respekt mot människan låter hen själv bestämma. Om hen inte vill ha någon vård/hjälp, om hen tycker att hen fungerar som hen vill göra, då får man respektera det. (Om personen inte är så uppenbart störd att hen t ex inte har verklighetsuppfattning eller är en fara för sig själv och andra.)

Om hen däremot erkänner att hen inte fungerar som hen skulle vilja, då är jag beredd att förlåta om och om igen, och stötta så gott jag kan. Min egen man har flera olika psykiska diagnoser och kan periodvis bete sig som...ja, faktiskt som en skitstövel. Men han har däremellan sjukdomsinsikt och jobbar stenhårt för att fungera bättre.

Om jag hade varit du hade jag nog funderat minst lika mycket på varför mamman lät barn- och djurmisshandeln fortgå. Fick hon ekonomiska fördelar av det? Var hon så rädd för honom att hon fruktade för sitt och barnens liv? Hade hon utvecklingsstörning så att hon helt enkelt inte kunde förstå och agera?

TS, varför undrar du över vilken eventuell diagnos han skulle kunna ha? Funderar du på ärftlighet? I så fall är det nog inte så viktigt exakt vilken diagnos, utan snarare att sårbarheten finna där. Min man har liknande diagnoser (affektiva) som sina syskon och ena förälder, men av våra barn har ett inga psykiska diagnoser alls, och det andra barnet har neuropsykiatriska funktionshinder. Alltså helt andra diagnoser än pappan, men ändå många liknande svårigheter.

Jag beklagar verkligen vilka skitföräldrar du råkade få, och hoppas du kan bryta kedjan och hitta ett mer välfungerande liv för dig och dina närmaste!

Hej

Vill för det första säga att självklart kan man inte diagnosticera över nätet. Men skulle behöva bolla lite kring min pappa och hans sätt att vara som person då det är något jag grubblar mycket på. Har ingen kontakt med honom alls längre dock för min egen skull men vill ändå ventilera lite.

*Uppväxt: Väldigt hårt och konservativt men kärleksfullt. Dock var aga och mästrande inget ovanligt. Själv upplevde jag inget sådant av hans föräldrar men fått det förklarat för mig att stryk tex inte var något ovanligt, den kristna tron väldigt genomsyrande och mannen var familjens överhuvud.

Min pappa som person

* Skaffade en fru (min mamma) som var väldigt styrd av honom. Lovade hon en något som barn kunde det lätt ändras om han tyckte något annat. Då stöttade hon honom hur orimligt det än var.

*Såg sig som familjens överhuvud, hans ord var lag. Den som inte följde hans regler kunde få stryk eller bli väldigt mobbad av honom tills han själv ansåg att straffet var avklarat, då skulle man ta emot hans ursäkt eller låtsas som att det regnade och genast bli glad igen. Annars började allt om

*Svårt med vänskapsrelationer och att hålla sams med folk. Ofta fungerade det en kort tid sedan bröts relationerna såväl vänskapliga som yrkesmässiga. Han var dock duktig inom sitt yrke så att få nya jobb var inga problem.

*Väldigt svårt för när saker inte gick hans väg eller precis som han planerat, det var hans väg eller ingen väg.

*Plågade djur, vet inte om han njöt av det eller bara försökte "hålla ordning" och visa att han bestämde. Tex kunde han piska upp hästen om den inte lydde, tryckte ner valpen vi hade i sin avföring och duschade den i kallvatten (även om det inte går att ursäkta tror jag mer han själv såg det som uppfostran snarare än att han njöt av handlingen).

*Hård mot barn, både oss i familjen min lillebror fick tex gaffeln upptryckt i gommen så det blödde om han inte ville äta, han var då 1 år ungefär. Mycket hot om stryk långt upp i ålder på ett för oss skrämmande sätt, ibland fick vi stryk. En gång blev han hårdhänt mot en bekants son på kanske 2-3 år när vi var där på middag såpass att deras vänskapsrelation bröts i många år (minns inte exakt men det handlade om att han stojade vid bordet). Slängde ut minh dåv 1 åring i armen ut i hallen när han inte satt still vid matbordet, enligt sig själv handlade det om att han behövde ro och att han hade tinniytus så han orkade inte höra barnskrik.

*Väldigt nedlåtande kring andra människor, både hur de såg ut och hur de var. Han själv stod alltid lite högre än andra. SÅna saker fick vi höra från tidig ålder. De flesta av våra vänner dög inte i hans ögon.

*Känslig i vissa sammanhang tex när vi tog bort våra kaniner och jag var ledsen. Hade dock inga problem när hunden gick bort utan konstaterade snabbt att "det är så skönt utan hund så om du det visste". Han sköt våra (mina) höns när jag var barn, jag hittade den döda när jag kom från skolan (de var mina älskade husdjur). Ingen förklaring mer än att han skulle prova geväret och att hönsen var gamla.

*Ville gärna att både saker han pratade och att vi barn var fina utåt. Andra har berättat för mig om hur jag kläddes upp till tänderna på släktkalas och hur jag pratade mycket ändå tills min pappa kom, då var vi barn knäpptysta. Han hade inga problem med att försköna sanningen lite och gjorde ofta saker för oss barn kanske för att visa utåt hur snäll han var, inåt var det alltid hot med att det skulle tas i från oss om vi inte uppförde oss.

*Mästrande i sitt sätt att vara, även sedan jag var vuxen, allt utgick från hans perspektiv och hans tyckande och hans livserfarenheter som man skulle beakta och följa.

*Mycket martyrskap över sig själv, i synnerhet när min bror gick bort och han ylade "ååååh det är så synd om oss" och även funderade på att dra in någon formk av pik mot min bror på hans begravning (han hoppade dock det). Kunde dock få ångest när han druckit och skämdes över allt han gjort.

*Har tydligen haft en del depressioner och ångest samt varit skjukskriven för det de senaste åren, även ringt sin bror och gråtit över allt han gjort och att han är rädd att få dö ensam och att ingen kommer att komma ihåg honom.

Hur tänker ni?

Jag tror du är en väldigt bra person, och jag tror du fått en fullgod uppfostran. Jag är väldigt mycket emot dagens uppfostran där allt ska vara genustrams, där allt ska vara "fritt", där ungdomarna sparkar ner och hoppar på huvudet på pensionärer för att de har öronsnäcka i tron att de är civila poliser. Det är inget samhälle jag vill ha eller tänker befatta mig med. Jag tror kort och gott på en konservativ uppfostran. Och ja ogillar oftast vänsteridéer överlag.

Familjer med starka män som överhuvud har visat sig historiskt vara det bästa för både landet och familjer i helhet.
Sverige som nation håller sakta men väldigt säkert på att kapsejsa och mycket av det beror på den nya tidens liberala idéer som helt enkelt inte håller måttet, både i historien och gentemot konkurrerande nationer, samt att det skulle bli väldigt kostsamt att försöka gå tillbaka till tidigare läge, därför ogillas den strategin.

Dock vet jag ju inte om din pappa den där starke ledaren. För det finns en del punkter du tar upp som talar för motsatsen. En stark ledare ser inte ner på andra, en stark människa har inget behov av att se ner på andra, vidare  behöver en stark ledare inte ge stryk för att få sin vilja igenom. Men någon gång kan det faktiskt vara motiverat med örfil tex. En stark ledare kan förhoppningsvis inse skillnaden mellan att uppfostra olydiga barn mot att fostra bebisar, fostra bebisar kan man göra men i så fall med silkesvantar på.

Hej

Vill för det första säga att självklart kan man inte diagnosticera över nätet. Men skulle behöva bolla lite kring min pappa och hans sätt att vara som person då det är något jag grubblar mycket på. Har ingen kontakt med honom alls längre dock för min egen skull men vill ändå ventilera lite.

*Uppväxt: Väldigt hårt och konservativt men kärleksfullt. Dock var aga och mästrande inget ovanligt. Själv upplevde jag inget sådant av hans föräldrar men fått det förklarat för mig att stryk tex inte var något ovanligt, den kristna tron väldigt genomsyrande och mannen var familjens överhuvud.

Min pappa som person

* Skaffade en fru (min mamma) som var väldigt styrd av honom. Lovade hon en något som barn kunde det lätt ändras om han tyckte något annat. Då stöttade hon honom hur orimligt det än var.

*Såg sig som familjens överhuvud, hans ord var lag. Den som inte följde hans regler kunde få stryk eller bli väldigt mobbad av honom tills han själv ansåg att straffet var avklarat, då skulle man ta emot hans ursäkt eller låtsas som att det regnade och genast bli glad igen. Annars började allt om

*Svårt med vänskapsrelationer och att hålla sams med folk. Ofta fungerade det en kort tid sedan bröts relationerna såväl vänskapliga som yrkesmässiga. Han var dock duktig inom sitt yrke så att få nya jobb var inga problem.

*Väldigt svårt för när saker inte gick hans väg eller precis som han planerat, det var hans väg eller ingen väg.

*Plågade djur, vet inte om han njöt av det eller bara försökte "hålla ordning" och visa att han bestämde. Tex kunde han piska upp hästen om den inte lydde, tryckte ner valpen vi hade i sin avföring och duschade den i kallvatten (även om det inte går att ursäkta tror jag mer han själv såg det som uppfostran snarare än att han njöt av handlingen).

*Hård mot barn, både oss i familjen min lillebror fick tex gaffeln upptryckt i gommen så det blödde om han inte ville äta, han var då 1 år ungefär. Mycket hot om stryk långt upp i ålder på ett för oss skrämmande sätt, ibland fick vi stryk. En gång blev han hårdhänt mot en bekants son på kanske 2-3 år när vi var där på middag såpass att deras vänskapsrelation bröts i många år (minns inte exakt men det handlade om att han stojade vid bordet). Slängde ut minh dåv 1 åring i armen ut i hallen när han inte satt still vid matbordet, enligt sig själv handlade det om att han behövde ro och att han hade tinniytus så han orkade inte höra barnskrik.

*Väldigt nedlåtande kring andra människor, både hur de såg ut och hur de var. Han själv stod alltid lite högre än andra. SÅna saker fick vi höra från tidig ålder. De flesta av våra vänner dög inte i hans ögon.

*Känslig i vissa sammanhang tex när vi tog bort våra kaniner och jag var ledsen. Hade dock inga problem när hunden gick bort utan konstaterade snabbt att "det är så skönt utan hund så om du det visste". Han sköt våra (mina) höns när jag var barn, jag hittade den döda när jag kom från skolan (de var mina älskade husdjur). Ingen förklaring mer än att han skulle prova geväret och att hönsen var gamla.

*Ville gärna att både saker han pratade och att vi barn var fina utåt. Andra har berättat för mig om hur jag kläddes upp till tänderna på släktkalas och hur jag pratade mycket ändå tills min pappa kom, då var vi barn knäpptysta. Han hade inga problem med att försköna sanningen lite och gjorde ofta saker för oss barn kanske för att visa utåt hur snäll han var, inåt var det alltid hot med att det skulle tas i från oss om vi inte uppförde oss.

*Mästrande i sitt sätt att vara, även sedan jag var vuxen, allt utgick från hans perspektiv och hans tyckande och hans livserfarenheter som man skulle beakta och följa.

*Mycket martyrskap över sig själv, i synnerhet när min bror gick bort och han ylade "ååååh det är så synd om oss" och även funderade på att dra in någon formk av pik mot min bror på hans begravning (han hoppade dock det). Kunde dock få ångest när han druckit och skämdes över allt han gjort.

*Har tydligen haft en del depressioner och ångest samt varit skjukskriven för det de senaste åren, även ringt sin bror och gråtit över allt han gjort och att han är rädd att få dö ensam och att ingen kommer att komma ihåg honom.

Hur tänker ni?