Ungmamma med "tantkropp" skäms.... :( någon mer???

Min spontana tanke är att du kanske äter fel mat, och kanske även för mycket. Det verkar som att det kanske började när du var gravid för att gå upp 40 kilo under en graviditet är inte normalt.

Motionerar du regelbundet? Äter nyttigt? Vad magmusklerna anbelangar så är plankan kanonbra, och bör göras efter graviditet så musklerna får en chans att gå ihop igen. Vardagsmotion så som promenader är guld för varaktig viktminskning, 10.000 steg om dagen tror jag man brukar säga är bra. Visst, det är inte alltid så enkelt när man har småbarn men vill man så kan man. Antingen ta med barnet i vagn eller också kanske pappan kan vara hemma med barnet så du kan ta en promenad varje dag?

Testa Olga Rönnberg då? Träning för nyblivna mammor.. Googla och se före och efterbilder.. Kanske är värt en chansning :) ska själv börja efter min graviditet.

Jag gick upp 18 kilo ungefär när jag var gravid, tappade massor efter förlossningen men gick upp allt igen efteråt av ren lathet med kosten, samt att mitt akutsnitt gjorde att jag knappt kunde ens gå normalt på nästan 8 veckor. Mitt barn är nu 3 och det är först nu sista halvåret jag tappat allt igen.

Att gå upp 40 kilo under en så kort tid som 9 månader blir ju naturligtvis en chock för kroppen och jag är nog inte så förvånad att du inte krympt igen, eftersom det inte är gravidvikten som är kvar utan det "onödiga" du la på dig. Men jag är däremot säker på att om du bara ger dig den på att gå ner dessa kilon, så kan du!

Äsch, glömde skriva det med magen.

Jo, det blir såklart en chock på kroppen att töjas ut så snabbt, inte bara genom graviditeten utan också pga all extra vikt. Då blir det lätt "häng", för huden hänger inte med.

Gå till vårdcentralen och kolla hur din sköldkörtel mår. Hypotyeros kan göra att man inte går ner i vikt. Kan också vara att dina magmuskler inte gått ihop (eller att du har fel kroppshållning), tillsammans med att du äter fel. Ju snabbare energi man äter/dricker, desto större insulinpåslag efter maten, vilket leder till ökad fettinlagring i buken, samtidigt som man kan se smal ut i övrigt.

Jag äter faktiskt mycket snabbmat inte mycket tid för att stå i köket så blir ofta snabbmat och fika på stan,inte bra.

Men det känns så konstigt att allting " tar åt sig" innan barn kunde ja vräka i mig massa "skit" och bad nästan Gud att ge mig mer fläsk på kroppen men det bar alltid 56,Max 57.

Men nu könns det som något förändrats så fort en chokladbit jag ätit går ja upp.

Tja, kroppen förändras ju när man är gravid och även efteråt.

Vill du gå ner i vikt får du nog lägga ner snabbmaten och fikat, och ta dig tiden att laga hälsosam mat.

Det dyker upp många trådar med frågor om varför de inte är smala. Jag har aldrig träffat en person som motionerar regelbundet och hängivet, och som håller sig inom normalt kaloriintag, som är överviktig. Orsaken finns med 99 % säkerhet i dina vanor. Vanor är jobbiga att förändra. Därav alla trådar där folk söker orsakerna utanför sig själva.

Alltså, man kan inte riktigt skylla på brist på tid bara för att man har småbarn. Tid finns bara man tar sig den. Hinner du inte ordentligt på kvällarna efter jobbet t ex så får du göra storkok när du är ledig och frysa in i matlådor. För jag antar att du inte vill ge din dotter dåliga matvanor med snabbmat varje dag från början?

Det har jag. PCO(S) eller hypotyeros brukar ligga bakom. I det första fallet kan man ibland gissa sig till det pga manlig hårväxt, men inte i det andra. Var inte så snabb att döma!

Det var inte min mening att döma. Men i nästan alla trådar, tv-program och i min egen släkt och närhet finns en okunskap och ovilja att se sina egna mönster. Man vet helt enkelt inte hur man ska äta och röra sig (i kombo med att det är obekvämt) och tror därför att man "provat allt" och ger upp. Jag tror att _det_ är ett stort stort hälsoproblem som behöver adresseras. TS satt pt Sudan, tycker du inte att det är problematiskt om den majoritet av överviktiga som skulle kunna bli normalviktiga genom förändrade vanor, misstar sin övervikt för hormonrubbningar och söker orsakerna utanför sig själv (och den sociala kontexten som bidrar till problemet)? Jag vill inte verka för en marginalisering av personer som har relativt sällsynta åkommor, men tror samtidigt att det missgynnar människor i allmänhet om den förklaringen ligger närmare till hands än den mer förekommande och giltiga: att övervikten beror på beteende och kan åtgärdas genom egen vilja och ansträngning.

"TS satt åt sidan"

Absolut, jag håller med

Hej här har du mig. Äter normalt (inte ens dietisten kan hjälpa mig eftersom jag åt rätt), Rider, jobbar med att bla hålla gympagrupper så jag gympar 3-5 ggr i veckan. 

Har ett BMI på 32 och det händer inget med vikten. 

Låter onekligen som att du främst har fel vanor men att Du kanske hade det innan med men att graviditeten förändrade förbränningen/vanorna så att det är svårare . Jag gick inte ner mina onödiga kilon (7-8) från grav förrän efter amningen och när jag medicinerat ner mitt amningshormon prolaktin. (Har prolaktinom sen innan). Pratade med min läkare om det som bekräftade att på vissa gör prolaktin det svårare att gå ner (men man går inte upp av det men kroppen håller hårdare i fettet). Med det sagt, medicinering och, viktigast av all ett jävla anamma och beslutsamhet tappade jag sen de sista kilona och var nere i vikten innan grav när dottern var 1,5.

Hemligheten är dock sällan en Quick-fix utan jag har alltid kämpat för att hålla vikten nere och det kräver hårt fokus, uppoffringar och en ändrad inställning både till vilken mat man äter och hur ofta man får "unna sig"