Här är det tyvärr pga mig, har noll lust. Är över ett år nu sedan senase gången. Tror vi separerar i slutändan. Levt tillsammans i över 12 år. Har nog inte rätta känslorna mera. Känns fel mot oss båda dethär. Finns det andra?
Levde i ett förhållande där vi de sista 3 åren hade sex 4 ggr, och då var det två ggr sista halvåret.
Nu lever jag själv - utan sex, och det är mycket bättre än att år och år in bli avvisad.
Levde i ett förhållande där vi de sista 3 åren hade sex 4 ggr, och då var det två ggr sista halvåret.
Nu lever jag själv - utan sex, och det är mycket bättre än att år och år in bli avvisad.
Det var väl för som er, hon hade inga känslor kvar. Hon brukade inte klara förhållanden längre än 3 år sa hon, fast oftast var det väl 3 veckor eller möjligen 3 månader. Vi var båda över 30 då vi träffades. Efter 7 år fick jag nog och sen fick jag höra att hon sa till sina vänner att hon gjort slut.
Hon både ville och inte ville, mest av allt, då vi bröt upp, ville hon att jag skulle vilja ha henne. Men det var för sent. Hennes heta kyssar och varma kropp tryckt mot mig helgen innan hon flyttade rörde inte några känslor hos mig längre.
Hon ville nog att jag skulle ta beslutet åt henne. Vilket jag gjorde. Efter 9 månader bad hon med darrande röst att jag skulle ta tillbaks henne, varför har jag ingen aning om. Och jag såg henne i ögonen och svarade inte ens.
Det är så mycket känslor som kommer upp i uppbrott och det är lätt att dras med i saker som blirfel.
Jag tror det viktigaste är att vara ärlig ochjag skulle så mycket uppskattat henne om hon litat på mig så mycket att hon varit ärlig om att hon ville ut ur förhållandet istället för att försöka få mig att ta beslutet åt henne.
tack för att du delade me dig hur det var...jobbigt är det. Önskar ju (o hoppas) att vi kan vara vänner o ses ibland trots det, har ju ett barn ihop o det är väl därför jag inte får nåt gjort.
Vi har också ett barn,en fantastisk tjej som precis fyllt tolv, hon var 4 då vi delade på oss.
Mamman har varit ovän med mig mig till och från, själv har jag lyckasts förstå att det inte finns så mycket att egentligen bråka om.i vara bästa stunder finns det en vänskap,andra ggr lyckas hon inte se att vi fortfarande behöver sätta barnet framför våra egna stukade känslor.
Barnet växte de första 4 åren upp med framför allt mig då mammans skuldkänslor för att hon inte ville fortsätta fick henne att fly inte bara mig utan också vårat gemensamma barn och tyvärr också hennes barn sedan tidigare.
Vi har haft delade veckor,vv,helger och VH under åren,allt för att mammans o liv ska funka utan att barnetska hamna i kläm, nu bor hon med sin mamma och är med mig varannan helg. Jag unnar henne att få rå om sin mamma, även om jag saknar henne, det var ju alltid mighon tydde sig till fram tills hon var 9.
Just nu tror jag vi har kommit ut på andra sidan med så lite skada som möjligt trots en del anda problem på mammans sida.