Sviken av vänner - LÅNGT

Det här blir långt men jag ska försöka hålla ihop alla delar så det blir förståeligt.

Jag och Sara har varit mycket nära vänner i ungefär 10 år, nästan hela vuxenlivet. Hon har varit en del i mitt liv, och jag i hennes, genom alla stora händelser, barnafödslar, giftermål, husköp, utbildning etc. Hon har ett sätt att bete sig gentemot sin man som strider mot allt vad sociala koder innebär, hon kan skälla ut honom efter noter på de mest respektlösa sätt inför oss och andra "utomstående". "Ditt feta jävla AS", "Du är fet och ful och äcklig" eller "du är ju så jävla inkompetent och dum i huvudet" för att nämna fåtalet exempel. Hon förklarar det hela med att hon har ett "hett temperament" - och låtsas som inget fem minuter senare. Man behöver inte vara Einstein för att inse att den psykiska misshandeln hennes man utstår tär på honom. Men de har bosatt sig 2-3 timmar från hans ursprungsfamilj, så en separation skulle medföra att han blev HELT ensam, med ett väldigt sargat självförtroende då hon låter honom veta att han minsann inte klarar av ungarna själv, så oduglig som han är.
Jag och min man är rörande överens att han är en toffel, en man med skadad självkänsla, men vem är man att påtala något? det är deras ensak. Deras liv, deras äktenskap, deras familj, så länge inga barn far illa så har man inga belägg för att ingripa. Mannen har till och med ombett vänner som har konfronterat Sara med hennes explosionsartade utspel att inte göra om detta för "det blir bara värre för mig". Vem vet vad som försiggår inom hemmets fyra väggar...? Och han skulle med all sannolikhet aldrig medge att någonting är dåligt heller.
Sara har i alla fall haft många goda sidor, hjälpsam och snäll som människa och generös och social. Så vänskapen har bestått genom alla år trots den mindre socialt kompetenta sidan hos henne.
Genom alla år har jag ändå upplevt att hon jämfört sig med mig, på ett sätt som inte kan beskriva annorstädes än just sandlådenivå. Vi är jämngamla men jag var "först" med många saker - skaffa hus, skaffa barn, skaffa utbildning, åka på utlandsresor med barnen. Tätt efter mig skedde hennes sådana "platåer" i livet - inget konstigt i just detta måhända, men ändå "vet" jag att hon "härmat" mig. Bara att beskriva detta får mig att känna mig som 4 år märker jag... Sättet att formulera statusar på facebook har hon kopierat, året efter att vi gjort stenläggningen utanför vårt hus gjorde de en snarlik med precis samma tumlade sten som vi använt....det märks liksom i småsakerna i livet att hon apar efter. Att hon ens bor på samma ort var för att hon ville vara som jag, hon hade överhuvudtaget ingen koppling till orten innan.
Nåväl, detta må vara hänt, men det var för att ge en bild av hur vänskapsrelationen sett ut. Vänner i vått och torrt, med kärlek och ömsesidighet. Äldsta barnen går i samma klass och har varit bästisar sedan födseln i stort sett.
Förra våren, 2013, kände jag att jag behövde en break från henne. Jag ville inte förlora henne som vän, men jag behövde en paus. Jag behövde komma ifrån henne en tid kände jag, några veckor med glesare kontakt och att få vidga mina vyer. Vi hade precis börjat umgås med en annan familj som också har barn i samma klass. Vi klickade på alla håll och kanter med den familjen, i synnerhet jag och Jonna, mamman i familjen, och hade supertrevligt tillsammans och umgicks hela våren och sommaren nästan hela tiden. Grillkvällar, poolbad, festkvällar etc.En underbar sommar. Vi planerade och bokade en utlandsresa tillsammans båda familjerna vintern 2014. De hade inte råd att betala allt på en gång, så vi lånade ut dessa pengar och skrev skuldebrev.
Detta såg givetvis Sara, och redan då - vad jag tror - började hon utarbeta en plan. Jag och Sara var ju inte osams - men jag hade heller inte konfronterat henne med att jag behövde en paus (hur skulle det vara? Vad skulle jag säga? Det är ju känt hur hon "exploderar" - ett obehag man inte gärna utsätter sig för). Men när Sara tog initiativ och bjöd in sig själv till mig, då när kvinnan i den andra familjen var hos mig, så nekade jag ju henne inte. Successivt började Sara nästla sig in till att bli kompis nummer ett i Jonnas ögon. Jonna sa till mig att hon inte förstod vad Sara sysslade med, de hade ju "ingenting gemensamt" enligt vad hon sa. Men Sara och Jonna bor väldigt nära varandra, och Sara kom ofta över dit, bjöd in sig själv på kaffe, hade köpt löshår och ville ha hjälp att sätta i det, ville få sina naglar fixade. Det kom upp sjutusen och en anledningar till att Sara och hennes man var hemma hos Jonna och hennes familj titt som tätt utan att de var ditbjudna. Jag hade sagt till Jonna att det kändes lite halvskumt. Jonna sa att hon tyckte Sara var asjobbig, men beskrev att hon kände sig trängd. Samtidigt var jag tydlig med att jag inte styr över vem eller vilka hon umgås med, men gjorde klart att jag inte var intresserad av att umgås med dem samtidigt. Dels för det evinnerliga tåtrippandet, vilket Jonna höll med om, ständig skräck för att Sara skulle tjurna ihop och explodera, men också för att det är betydligt mer avslappnat att umgås två och två än att umgås på tre. Som sagt redan, jag behövde en omfattande paus från Sara.
Saras sätt att nästla sig in i Jonnas vänskapshjärta bestod i dels det självinbjudna kaffedrickandet, men också saker som att initiera projekt som blivit liggande. Hon kunde bjuda in sig själv till Jonna och börja riva ner hennes gardiner - oproviocerat - för att det var dags för "höstgardiner nu". Och starta dammsugaren för att det var smulor under bordet. Jonna kom till mig och beklagade sig över detta. Det var på tapeten att Jonna skulle plugga, Sara hade då kommit till henne och föreslagit att hon skulle låna pengar till studier av henne istället för CSN. Jonna beklagade sig och gjorde sig rolig över detta erbjudande inför mig. Sara försökte med alla medel att "ta" Jonna, med hjälpsamhet, snällhet och pengar. Hon försökte köpa henne.

Jonnas och hennes mans bil gick sönder. De hade det redan lite lätt ansträngt ekonomiskt, men resan var kalkylerad och skulle betalas av på, och vi låg ute med pengarna så länge. Plötsligt köpte de en ny bil. Jonna pratade inte om några siffror med mig. Vid det här laget började jag ju misstänka att Saras och Jonnas relation var djupare än vad Jonna ville ge sken av (Sara talade ju gladeligen om för mig hur goda vänner hon och Jonna var). Sara berättade för mig "Men det här får du inte säga till Jonna att jag har sagt till dig, för då kommer hon bli sjukt arg på mig" att hon lånat ut 60000 kr för att köpa en ny bil. Detta var senhösten 2013.

I februari 2014 åkte vi på vår resa. Avresedagen fick jag igen alla våra utlägg för biljetterna. Drygt två underbara veckor av sol och värme. Festkvällar, sol, bad, shopping och äventyr. Vi hade väldigt kul ihop, min och Jonnas båda familjer.

Väl hemma i Sverige blev det inte riktigt som tidigare. Vår relation med Jonna o hennes man blev inte lika frekvent. Kanske inte så konstigt, det är ganska påfrestande att bo ihop under en hel semester med alla barn.
De gånger vi ändå skulle ses - när vi kom över till dem - visst faan var Sara o hennes man där! Det slog aldrig fel. Vi trodde vi skulle umgås själva med dem, men nää, då var Sara + make där också.
Varför? Jonna o hennes man var ju VÅRA vänner först! Så känns det i hjärtat, men det blir ju barnsligt att ens föra på tal. "sluta, ni lekte ju med oss först!" är känslan, men hur formar man den till ord i ett sammanhang som ändå beskriver händelseförlopp och känslor hos vuxna individer?
Jag och min man upplevde samma sak.Ett totalt svek.

Ytterligare en familj var inblandad, som också de var vänner med OSS först, där vi introducerade dem för våra andra vänner (dock inte Sara o hennes man, men de introducerade sig själva så småningom givetvis eftersom de typ alltid bjöd in sig själva och vistades hemma hos Jonna's).
Slutklämmen är väl att alla våra vänner började umgås med varandra och totalt dissade oss. Inget sms eller en uppringning eller någon form av förfrågan om vi ville ses eller hitta på något, men via facebook flashade Sara ut vitt och brett att hon "levde livet och umgicks med underbaaaraaa människor" - ja just det ja, MINA, VÅRA, vänner. Som hon stulit från oss.

Vi sms-konfronterade. Sa att det kändes jävligt skumt och att det upplevdes som ett svek, frågade varför ingen hade hört av sig till oss? Skickade inte detta sms till Sara och hennes man, eftersom jag visste vad hon pysslade med och henne ville jag inte "reda ut" något med ändå. Jag hade ju liksom kämpat för att vidga vyerna och etablera ett umgänge som inte involverade henne eftersom jag behövde en paus.Dock hade Sara givetvis fått detta sms ändå via någon annan i den här röran.
Men det blev sån jävla cirkus av allt och sms som skickades togs skärmdumpar på kors och tvärs så att alla visste vad alla hade sagt. Bottom line, vi hade 6 vänner, 3 par, som vi umgicks med. Sara+ man behövde vi paus ifrån. Vi intensifierade umgänget med övriga. Sara blev svartsjuk som fan och såg till att göra sig till Jonnas nya bästis, pga pengar har hon lyckats "köpa" Jonna som nu står i tacksamhetsskuld. Det är min teori.
Varför kunde inte Sara ha börjat umgås mer flitigt med några av hennes egna vänner, hon har ju fler bekantskaper? Varför "ta" den kompis jag fått så fin kontakt med? Kan bara komma till slutsatsen att det inte hade skadat mig lika kopiöst om hon blivit jättetajt med någon jag inte kände. Hon ville åt MIG. Svartsjukan igen.

Vreden och känslan av svek visste inga gränser, och jag och min man tog beslutet att bryta med alla dessa 6 vänner på studs. Våren 2014 var det finito. Raderingar och blockningar på facebook, men eftersom vi bor på samma lilla ort har det ju hänt att man sett varandra ändå. Plus ungar i samma klass, familjeträffar o sånt. På senaste f-mötet skickade vi alla våra män dit. Ingen "törs" möta mig, tolkar jag det som. De är två, jag är en (tredje familjen bor på annan ort) Det har gått ett halvår nu och det gör fortfarande ont.
Har dock nätverkat en hel del och har nu 2-3 nya stadiga umgängen med barn i samma åldrar som vi var på semester med i somras och har middagar ihop med etc. Det är så mycket socialt liv vi behöver för att må väl. Men det är så många frågetecken kring allt, och hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se att jag själv gjort något fel. Såren vill liksom inte läka och ältandet inte sluta...

Jag tycker fortfarande att de alla har betett sig så moraliskt fel allihop. Och jag tror att jag, vi, blev väldigt obekväma för att vi började konfrontera dem med våra känslor. Känslor är naket och väldigt jobbigt. Att stoppa huvvet i sanden är betydligt lättare.

Var de helt enkelt inte värda vänskapen? Om moralen är så låg...konfrontationen beslutade vi oss för eftersom umgänget redan kändes annorlunda. Det var inte lika avslappnat längre, inte förknippat med samma förnöjelse. Tilliten var borta, eftersom vi visste att Sara och hennes man umgicks med Jonna och hennes man.

Fy fan så rörigt. Jag är glad om någon orkat läsa... Inputs?