Varför lämna vi varandra, som vi byta kalsonger?

Jag tror vi ställer högre krav på livet idag jämfört med tidigare. Det tycker jag är bra, mår man inte bra i ett förhållande så ska man inte leva kvar i det. Jag tror att många levde kvar i dåliga förhållanden förr beroende på moralregler och ekonomiska konsekvenser.

Jag lever med en fullblodsegoist och det är jag innerligt trött på.
Inte en dag har han offrat på mig, men jag har varit med på hans hur mycket som helst.

Han tycker att det är skittrist att vi inte är lika dana. Han förstår inte att förehållande handlar om att ge och ta. Inte att vi ska gilla exakt samma saker.
Och för att han ska hitta någon som är 100% intresserad av det han pysslar med så får han leta efter en karl...

I lördags råkade han tappa burken med bakpulver så locket flög av och det hamnade massor av bakpulver i lådan med torrvaror. Har han städat efter sig? 
Nop, det var ju inte hans fel att burken tappade locket...
Så nu är det fullt med bakpulver på alla saker i den lådan. Vem ska ta hand om det?

Kvinnor kan försörja sig nyförtiden , och de vet att de måste inte stå ut med otrohet , misshandel , dåligt sex , påtvingat sex mm.

Tidigare var det vanligt att allting i äktenskapet var på männens vilkor , så de var nöjda , och kvinnorna hade inga rättigheter och inget val.

Och hans fördelar är....?

Klart måste man inte stanna om det er blivit dåligt eller man inte trivs!
Men har vi kanske glömt bort att kommunicera med varandra, och gå i tystna och bränna in med alt som vi kanske måste säger till våran partner??
Tycker det er jobbigt i mitt fall att man har sönder en barn familj, men också att andra i samma sits, som syns mycket här på FL.
Men förstår så väl att man inte måste stanna för alt, men måste man inte kämpa mera? 

Nej, varför kämpa för att hålla ihop med en person där både kärlek och attraktion är borta? Jag börjar bli lite till åren och inser mer och mer att livet har ett slut. Vi får bara en chans och den måste vi ta vara på. Men jag upplever nog att dom flesta står ut med ganska mycket innan dom flyr fältet. Jag tror det finns många som kämpar - men är viljan borta så är det meningslöst att kämpa. (Jag lever själv med samma kvinna sedan 40 år och känner mig glad över det, men jag har stor respekt för dom som väljer att bryta upp. Har väl tänkt tanken ibland. Men inte nu.)

Men nu vet jag att man inte måste hålla i hopp om det er slut på Kärlek och attraktion.
Men ofta är det ju inte den bit, men att det er svårt att hitta varandra med små barn, och svårt att ge det man kanske kan när barn fylla så mycket i livet.
Om du har 40 år med samma, då måste du väl intyga att det er er bra att vara i långt förhållanden.

Inga så det är därför jag är på g att skilja mig.

Han förstår inte varför riktigt eftersom han är världsbäst...

Jag har aldrig träffat någon som tyckt det varit lätt att lämna. Juridiskt är det lätt, men känslomässigt är det nog svårt för de flesta.
Skilsmässorna har ökat något om jag förstått det rätt, men inte lavinartat utan de har ungefär varit på samma nivå i säkert 25-30 år (omkring 20 000 - 25 000)

Ja, det känns jättebra att leva med den person som man fått barn med och som man har många gemensamma minnen med. Men självklart har vi haft svackor - men dom har nog i grunden berott på att någon av oss inte mått riktigt bra under nån period.
Det är faktiskt en väldigt viktig sak som jag tror många missar - någon av oss kanske faktiskt inte mår riktigt bra av helt andra orsaker än själva förhållandet? Finns problemet egentligen hos mig själv - eller är det relationen som inte är bra? 
Om man inser att problemet sitter i personen och inte i förhållandet ska man nog ge det en chans till. Då får man försöka vara lite mer överseende och stöttande under en tid.

Det var bättre förr....

Du kanske menar att Du var bättre förr??

Jag tycker att det er bra att kvinna har fått mera plats i samhället, och att dom skal räknas lik värdiga som män.
Det enda jag tycker som er fel, är att där er kommit en tendens, där man ge upp, och bara åker vidare, for att maken snarkar, eller kanske inte äta fint, eller något annat smått.
Det jag tycker, och tänker/ser är att media gör så att det er en bra grej att lämna i ställe for att kämpa for att förbygga att par går från varandra.

Igen såklart er där en gräns for hur mycket man skal kämpa. 

Jag tror inte verkligheten är så som du beskriver. Jag tror att dom flesta står ut med ganska mycket innan man skiljer sig. Däremot kanske man inte direkt skyltar med att man skiljer sig för att man har ett kasst sexliv och att partnern inte vill knulla, då döljer man dom verkliga skälen o skyller officiellt på småsaker.

Jajamän du har rätt, jag tror också att många lämna for dom skäl, och att man varje går med våran problem, men inte säger åt sin partner, och därför kanske alt går åt helvete.
Men där jag då tycker att du skriver det jag har tänkt på er till slut, Varför prata man inte om sexliv och lyst.
Varför måste man gå utom där det riktigt gäller, man måste väl prata ärligt i om vad som är fel, i ställe for att springa iväg mot nytt, som kanske ge något bättre,   och nu prata jag såklart inte om förhållande, som har varit under en kort period.

Men kanske jag er blivit gammal dags, nu för tiden   

Jag känner många som skiljt sig. Det är väl i princip alla jag känner om jag ska vara ärlig.. däremot så vet jag faktiskt ingen som gjort slut på grund av någon struntsak. Det är snarare brist på känslor eller att den ena parten betett sig illa (oftare det senare). 
Skulle väl tippa på att det beror på att folk generellt inte är så himla bra människor som dom vill framstå. Folk ljuger, bedrar osv. Skillnaden mot förr är att nu kan man faktiskt klara sig ensam. Man behöver inte stanna hos någon som tex konstant är otrogen. 

Det är inte så himla lätt att prata om sex. Själv har jag hemligheter jag aldrig pratar om med min partner. Och största problemet blir när en vill ha sex oftare än den andra. Då hjälper det inte att prata. Sex utgår från lust och attraktion och du kan inte "välja" att vara kåt eller inte kåt. 
Ett annat stort problem tror jag är att vi är för dåliga på att berömma varandra, vi ställer krav som vi förväntar oss ska bli uppfyllda. Uppfylls kraven är det ok, då är man bara tyst, men uppfylls inte kraven är vi snabba med kritik. 
Sen finns ju alltid det där med att man ibland bara vill fly från alla krav o konflikter o byta liv, den känslan fick jag ofta när man levde med småbarn o trist vardag...   Men det är bättre när barnen är vuxna.