2 år sedan...

För två år sedan tog min man steget och hade en affär. Jag fick veta om det när den var över...

Jag har alltså haft vetskapen om det i nästan i ett år och 8 månader.

Jag mår väldigt dåligt! Är fortfarande gift med den mannen som jag hade älskat mer än mig själv i nästan 15 år. Om jag hade sluppit den här smärtan, det här mörkret inuti mig och kunnat fokusera på vårt liv och våra barn så skulle jag inte må så här dåligt.

Han förstörde något fint inom mig. Han förstörde tilliten från mig, pedistalen han var uppsatt på gick sönder. Min bästa vän är inte min bästa vän längre....

Jag älskar inte längre min man. Jag kommer troligen inte skilja mig ifrån honom för jag vet inte om jag vill det. Jag kommer troligen vara otrogen tillbaka så han får känna på den smärta som bara växer inom mig. Jag är ensam numera.... vi pratar inte om djupare saker. Då har vi ändå gått på familjerådgivning och jag ensam till en psykolog...

Fortfarande har jag jobbigt med att han har legat (bokstavligen haft sex) med någon annan än mig... jag har ju fortfarande bara haft honom. JAG vet inte hur sex är med någon annan....

Jag har svårt att planera framtiden. Jag har ju ingen framtid. Ibland funderar jag på om han ändå hade valt att lämna mig... hade jag kanske varit lycklig nu istället.... Det är något jag aldrig kommer att få veta.

Däremot så om jag hade sluppit den här vetskapen och han hade bättrat sig och blivit som han är i dag så hade jag varit lycklig. Jag hade fortfarande haft min vän, älskare och själsfrände kvar....

Så om du någon gång är otrogen! Bär ditt svek själv och försök bli en bättre människa.... lägg inte på din ånger på den andra i förhållandet!!

Livet är inte alltid värt att leva!

Det här är alltså min åsikt! Nej jag kommer inte ändra mig angående det så vissa som förespråkar ett annat förhållningssätt behöver inte kommentera det här!

Jag förstår dig.
Om de som ska vara otrogna åtminstone har så mycket vett att de sköter det på så sätt att partnern inte behöver år reda på det så behöver man ju inte få sitt liv förstört!

Det jag inte vet mår jag inte dåligt av.

De flesta som berättar gör det bara för sin egen skull, för att de har ett begär att bli förlåtna och så att de själva kan gå vidare med gott samvete.
Men faktum är att de har ju förstört mitt liv när jag fick reda på det.
Det är fruktansvärt egoistiskt att lätta sitt eget samvete och förstöra någon annans.

Fool, men om du aldrig hade fått reda på det?
Jag förutsätter att du älskade henne, och en gång älskade ni väl varandra(?), innan du fick reda på hennes otrohet.

Om du aldrig fått reda på det.
Om hon hade avslutat sin otrohet innan du ens anat något. Om hon kommit på bättre tankar och om hon återigen hade blivit sitt allra bästa jag, den som du en gång var så vansinnigt förälskad i, och hon hade blivit en ännu bättre människa och en ännu bättre partner till dig än hon någonsin tidigare har varit.
Ert liv och er familj hade ju då (hypotetiskt) kunnat gå vidare på ett utmärkt lyckligt sätt.
Du hade gått vidare i ett lyckligt liv och du hade varit helt ovetandes.

Klarar du ens att tänka tanken?
Du kan väl i vart fall öppna ditt sinne och försöka.
Men jag förstår att du vägrar sätta dig in i denna situation. Det är förståeligt eftersom du är så sårad och skadad.
Men visst skulle det ha kunnat hända?
Om inte för dig, så skulle det ju ändå kunnat hända för mig, för TS, eller för någon annan.
Det spelar nu ingen roll om du tror att det är osannolikt, hur många motargument du har, vilka olika scenarior du vill framhålla,
för möjligheten finns ju trots allt!
Även om du vägrar erkänna att det skulle ha kunnat vara så i ditt eget fall så kan du inte 100% säkert fastslå att det skulle vara omöjligt i alla andras fall.

Jag kan aldrig hindra min partner från att var otrogen, om hon skulle göra det valet.
För mig gäller absolut säkert att om hon skulle vara otrogen så önskar jag att hon gör det på ett sådant sätt att jag aldrig behöver få reda på det. Jag önskar inte att hon ska vara otrogen, men det är trots allt lindrigt i jämförelse med att jag skulle få hela mitt liv förstört och att vår familj skulle brytas sönder.
Om jag slipper få reda på något så behöver detta inte ske.
För det jag inte vet mår jag inte dåligt av.

De flesta som berättar gör det främst för sin egen skull, för att de har ett begär att bli förlåtna.
Förlåtna så att de själva kan gå vidare med gott samvete. 
Egoistiskt!

Jag älskar inte längre min man. Jag kommer troligen inte skilja mig ifrån honom för jag vet inte om jag vill det. Jag kommer troligen vara otrogen tillbaka så han får känna på den smärta som bara växer inom mig. Jag är ensam numera.... vi pratar inte om djupare saker. Då har vi ändå gått på familjerådgivning och jag ensam till en psykolog...

Det låter väldigt jobbigt. Är du möjligen inne i en depression? Kanske du behöver medicin med tanke på hur nattsvart allt är? Den där piedestalen hade du själv satt upp honom på. Jag är själv uppsatt på en och jag vet hur jobbigt det kan vara. Kanske det var bra att han ramlade ned så att ni kan bli mer jämspelta? Ibland tror jag att man fastnar onödigt mycket i negativa tankebanor som man ständigt förstärker. Kan du kanske pröva att försöka slå bort det negativa under en period när ni två reser bort ihop (om ni har möjlighet). Ett miljöombyte tycker jag själv kan tillföra så mycket för man kommer bort från vardagen. Eftersom jag själv inte är den ältande typen är jag expert på att slå bort och därefter blicka framåt. Jag förstår och respekterar dock det fruktansvärda sveket som du utsatts för. Men att leva kvar i det låter väldigt destruktivt tycker jag. Jag tror absolut inte att din man behöver vara otrogen igen för att han gjort det en gång. Läste en artikelserie om äldre par som vart gifta länge och som var lyckliga ihop. Kan det ha varit Svd? Att någon av partnerna varit otrogen vid något tillfälle under ett långt äktenskap var inte ovanligt. Trots detta hade de lyckats hitta tillbaka till varandra och hade det bra ihop. Livet är långt. Det här var förstås inte vad någon av er två hade trott skulle hända när ni inledde er relation men nu har det trots allt hänt. Så är livet. Det blir inte alltid som man tänkt sig.Fundera över hur DU vill ha det och försök nå det. Med din man eller utan honom.Titta inte bara på det som har varit och fastna i det. Att allt inte blev som du tänkt. Gör dig inte till ett offer för det som skett, jag tror du har allt att vinna på att försöka få mer kontroll än så.

Om du hade fått välja, hade du hellre inte vetat om hans otrohet?

Jag förstår dig.
Om de som ska vara otrogna åtminstone har så mycket vett att de sköter det på så sätt att partnern inte behöver år reda på det så behöver man ju inte få sitt liv förstört!

Det jag inte vet mår jag inte dåligt av.

De flesta som berättar gör det bara för sin egen skull, för att de har ett begär att bli förlåtna och så att de själva kan gå vidare med gott samvete.
Men faktum är att de har ju förstört mitt liv när jag fick reda på det.
Det är fruktansvärt egoistiskt att lätta sitt eget samvete och förstöra någon annans.

Äsch, det här är ju fånigt. Att man inte får veta är ju långt ifrån samma sak som att det aldrig skulle ha hänt, eller att man inte skulle ha påverkats av det.

Är det inte så att man lever med en sociopat eller t.o.m. en psykopat som helt förmår separera sina olika liv så tror f*n att man påverkas av att ens partner har jobbiga hemligheter.

Och vad skulle bli bättre för den som bedrar av att berätta? Vilket samvete skulle lindras? Det som har hänt har ju hänt, hur man än vänder och vrider på det. Löjligt.

Och till ts: att du mår dåligt är ditt eget ansvar nu, ingen annans. Det är ditt problem att du satte din sambo på piedestal, ditt ansvar att du inte längre kan älska honom när han visat sig vara en vanlig, felbar människa - inte enbart en del i din starletnovell.

Ja, otrohet är för jävligt, det gör ONT. Men lögnerna är det som verkligen bryter ner, och det har du ju sluppit, ts. Du får gilla läget eller skita i det.

Men det är ingen annan än du själv som avgör hur du ska må. Så, sorry, min sympati får du inte. Trots att även jag blivit bedragen och lidit fruktansvärt av det. Men iom att allt kommer i öppen dager så har man ansvar själv för hur man hanterar det.

Sluta tycka så synd om dig själv. Det är inte mer synd om dig än om någon annan, din man/sambo inräknad.

Har ni barn? Hur träffade din man den andra kvinnan?