Ensam är INTE svag!
Lärarna på min dotters skola kallade mig på möte. Dom är oroliga för mig och min dotter.Vi flyttade från stockholm till Falun i augusti. Min dotter började i en helt ny skola. Hon är snart 7 år och går i 1an.
Fröknarna har från start klagat på henne. Hon sitter inte still, hon blir arg, hon skriker och kastar saker när hon inte förstår eller om någon retar henne.
Har fått många samtal på telefon och även fått gå in i klassrummet när jag hämtar henne för att prata.
Det här säger dom nu:
"Ni är ju en sån liten familj. Det är ju bara ni två. Och du är ju ensam och det är ju så jobbigt. Det måste vara så jobbigt att ha ork hela dagarna. Speciellt med din sjukdom."
Ja, jag har astma. Ja jag är ensamstående. Hon bor heltid med mig, och har alltid gjort det.
Är vi ensamstående sämre än de som bor ihop?
Är vi som har lätt astma dåliga föräldrar?
Uppenbarligen.
"Din dotter får utbrott på lektionerna när hon inte förstår eller kan. Vi undrar hur det är hemma."
Jag blir förbannad men håller mig lugn och svarar:
"Hon är en fruktansvärt glad och mysig tjej hemma. Har ni testat att undervisa på ett annat sätt som kanske får henne att förstå lättare? Jag behövde tyst runt omkring. Helst sitta ensam i ett rum med en lärare som förklarade på ett annat sätt till mig än vad som förklarades för alla barnen. Alla har olika sätt att förstå."
"Nej det har vi inte."
"Har ni testat att låta henne gå ut ur klassrummet och lugna sig när hon blir arg? Det gör jag hemma, hon får gå till sitt rum och efter 5 minuter kommer hon tillbaka och är glad och säger förlåt och kramas."
"Nej, det får vi väl prova då..."
"Och har ni någon koll alls på vad de andra ungarna gör mot henne? Jag har både hört och sett själv vad en del säger och håller på. Jag kan förstå att hon blir arg. Om dom viskar på lektionerna och hon blir arg kanske ni kan prova med att FRÅGA henne varför hon är arg."
"Ja, det bör vi ju göra. Det visste vi inte."
Och då kom bomben:
"Men du är ju ensam, du kanske vill att vi fixar med en stödfamilj så du får lite ensamtid ibland."
Tydligen så är vi ensamstående inkapabla att ta hand om barn.
Min mamma tog hand om 4 barn ensamstående. Min syrra har 4 småbarn och är ensam. Inte fan är det någon som klagar på det. Alla tycker hon är så stark och beundransvärd.
Men HÄR. Är man ensam så är det något som inte stämmer. Då behöver man massa hjälp.
Det har gått en vecka sen samtalet, och dom säger att det går bättre för dottern på lektionerna, att dom kan hjälpa mer.
Men ändå. Det sitter fast i mitt huvud.
ÄR man en sämre förälder bara för att man är ensamstående? Är man stämplad av samhället då liksom? En osynlig "tyck synd om mig" skylt??
Ursäkta, behövde ventilera lite.
.