ångest, längtar tillbaka till min hemstad

Jag förstår dig själv bor jag i ett annat land. Visserligen en timmes flyg men endå. Det är förjävligt och eftersom ni bor 30 mil bort och han har ett flexibelt jobb så tycker jag att ni kunde tala allvar om det här och förklara för honom hur deprimerad du blir. Han vill väl bara ditt bästa i slutändan. Sen kan det ju också vara s att du kanske inte ger staden en chans? Jag gjorde det och ville inte alls lärs känna andra för alla var endå likadana.

Vi flyttade till en ny lägenhet större fräshare och närmare hans familj och stan. Trivs bättre här och funderar på att kontakta via forum andra som kanske känner sig ensamma och vill träffa nytt folk. Själv är jag gift och gravid nu och tycker inte ni ska skaffa barn om ni inte reder ut det här. Egentligen är det säkert inte fel på staden utan det är just pga ensamheten man mår dåligt. Hoppas du lyckas hitta några vänner det är jätte svårt men jag har inte gett upp hoppet än och försöker se lite positivt i det hela. Tänk på att du har träffat mannen i ditt liv och livet är inte lika roligt om man inte har kvar sin kärlek nära.

Känner igen mig lite i det du skriver, fast det är mest mitt hus jag saknar. Trivs inte alls där jag bor nu och jag drömmer om mitt gamla hus VARJE natt, kanske låter lite konstigt men jag antar att det beror på att jag saknar att bo där så mycket.
Förlåt för att jag inte hade så mycket att tillföra, men det kanske blir bättre med tiden. Knappast något bra råd, men ändå. Ville skriva något iaf.

Förstår dig. Jag bor sedan 5 år i en stad jag vantrivs i. Detta pga att min man har barn sedan innan och inte kunde flytta till min stad (som ligger över 100 mil bort). Nu har jag hunnit bli för gammal, 40+, för att kunna få jobb i min gamla hemstad och maken är ännu äldre och vill bara flytta om han hittar det perfekta jobbet. Dessutom är bostadsbristen i denna stad enorm

Tack för att ni läste och svarade :) har verkligen försökt komma in i stan och träffar vänner via internet men det är aldrig någon som hör av sig utan jag får vara den "tjatiga" och jag könner mig inte hemma..

Trivs hur omgivningen är i stan men nä jag känner mig så ensam :( dessutom träffar vi knappt sambons familj och han har inga vänner kvar i stan... Så vi är väldigt ensamma. om vi skulle bo i min stad så vet jag att jag skulle umgås med både familj och vänner ofta när han jobbar eller om han inte vill hitta på något.

Tycker han är lite ego när han inte ens funderar över det eftersom han vet hur mkt mina vänner och familj betyder för mig. Jag har vardaglig sociala behov och det har inte han :( åå jobbigt det är :(

Du är verkligen inte ensam men vet att det inte hjälper. Min mans familj är hans mormor och morfar utan dem hade jag mått jätte dåligt. Mina svärföräldrar är inte alls sociala och behöver inte den sociala biten inte heller min mans bröder. Jag är extremt social kommer från en familj som har vänner och familj där även om kl är 12 på kvällen vi har lixom öppet hus och älskar gäster. Så jag förstår dig verkligen. Du ska bara inte låta det gå så långt och må jätte dåligt över det. Jag gjorde det och slutade äta låg och sov mest och skolan gick åt h-vete. Skolkamrater ville bara festa och supa vilket inte är min grej. Blev väldigt deprimerad. Min man ville då flytta till Sverige för min skull men kände att jag inte kunde pga att vi båda studerade. Efter flytten till nya bostaden har jag faktiskt nu försökt kontakta gamla bekanta som man känner lite. Även om man ses då och då så har man ju fått lite energi av det. Du kanske kan börja någon hobby kurs? Kanske ett träffas forum här på FL?

Men oavsett så tycker jag att ni måste prata om din situation för om han inte har stora sociala behov så borde det inte spela någon roll vart ni bor. Om jag om några år faktiskt inte har några nära vänner så kommer jag att flytta tillbaka till sverige, även fast jag vet att utbildningar här är bättre för barnen och staden är bättre än där min familj bor så är det bättre än att vara deprimerad.

Din sambo kan inte vara så egoistisk som bara tänker på sig själv sådär han måste ju bry sig om dig också, det krävs två för att bygga ihop ett långvarigt förhållande och mår man dåligt och den andra inte bryr sig så funkar inte det i längden :(