Hur mycket spelar pengar roll?

Det viktigaste för mig är nog inte summan, utan att personen ifråga har ordning på ekonomin - inga onödiga skulder, betalar räkningar i tid, har ett vettigt sparande osv. Jag känner bara ett fåtal som enbart letar män med pengar, men de kommer från fattiga omständigheter så jag kan på sätt och vis förstå dem. 

Jag söker efter en partner som har det någorlunda gott ställt, inte nån låginkomsttagare. Jag vill ha ett bra boende som i min stad kostar ca 4 milj att köpa, jag vill ha en båt som hela familjen kan sova i, jag vill åka på skidsemester varje år plus solsemester och nån cityweekend. Jag vill ha fina nyare bilar och kunna köpa bra mat och finare kläder. Kunna handla lite vad man har lust med utan att behöva tänka på vad allt kostar. Jag vill kunna låta barnen hålla på vilka aktiviteter som de vill utan att låta kostnaden påverka.

Nr 2 alltså? Är nog vanligast att man svarar det. Till och med för sig själv. 

Men tänker man efter så är det rätt stor skillnad på vad man kan göra.

Lyxhotell i alperna eller självhushåll i Idre? Eller rent av ingen skidresa alls... Finkrog eller sunkhak. Porsche istället för Skoda. Osv. 

Jag säger inte att det ena är sämre än det andra. Tvärtom, det kan vara mysigare och trevligare i Idre. Är själv uppvuxen med "självhushåll" på semestrarna. Stuga i svenska fjällen på vintern, husvagn i Sverige på sommaren. Åkte utomlands för första gången när jag var 22 år gammal. Jag tycker jag hade en fin uppväxt ändå. 

Och egentligen. Spelar det nån roll om man har en Porsche Panamera med 400 hk eller en sliten Volvo V50 med 115 hk? Man kommer ju dit man ska i båda bilarna. 

Behöver man en ny 60" Tv eller kan man nöja sig med en 10 år gammal plasma på 42"?

Men ändå, ni förstår vad jag menar. Man kan leva ett betydligt bekvämare liv om man har lite mer pengar. Det här är värt olika mycket för olika personer och jag tycker inte man ska skämmas för att man vill ha det på det sättet. 

Där nånstans ligger jag nog själv också. Jag vill kunna göra ungefär vad jag vill utan att gråta blod. Skulle säga att det är nr 3 i min lista. 

Jag skulle dock säga att det beror mycket på ens egen finansiella status också. De som är väldigt rika kan ju strunta i vad den andra tjänar på ett annat sätt. 

Nivå 2 var ett krav eftersom jag själv är sjukpensionär och får ut jättelite och jag helt enkelt inte kunnat få ett drägligt liv med en arbetslös eller ve och fasa en arbetsskygg! Utöver det hade jag inga krav på den ekonomiska fronten. Däremot vad gäller värderingar och livsmål. Vi ville båda bo på gård så det gör vi. Vi vill båda ha barn så det kämpar vi än för. Utöver det är det de små sakerna i livet vi värdesätter och de är oftast gratis. Djur,natur,vänner,vardagslyxen. Kläder är oviktigt,semester duger med Sverige,sommarsstuga när man har 3 hus på gården,nej tack (och hade inte velat ha det ändå) och båt hade varit ett minus eftersom jag avskyr båtar!

I min värld är det enda som betyder något att jag inte behöver försörja personen i fråga. 
(Och innan någon som klev upp på fel sida sängen påpekar det så, nej - jag vill inte försörjas av min partner jag heller) 

Grejen är att jag är van att vara piss-fattig. Det har jag varit sedan jag föddes, och jag har ändå haft ett ganska bra liv hittills - just nu lever vi två vuxna på 19 kvadrat för cirka 6000 i månaden, och det funkar - vi har varann och vi kommer överens. 

Jag har ändå erbjudit min partner att försörja honom i ett halvår, för att vi skulle i princip gå PLUS på att han slutade jobba - för jag är en amoralisk skithög; han betalar 40% av sin lön, innan skatt, i underhåll - men underhållet är beräknat på ekonomin i ett annat land än den tjänas i - enligt landet där barnen bor är min partner i princip välbeställd - i landet VI bor i har han knappt råd med hyran efter de pengarna är tagna. Så alltså åker jag i slutändan på att försörja honom likförbannat. Och han HAR moral, så han tackade nej till att säga upp sig åt låta mig försörja. 

I min mening skulle sisådär 5 tusen till i månaden vara ungefär allt som behövdes - det skulle innebära att vi slapp vända på varenda krona och leva på skrammel sista veckan av varenda månad. Vi skulle kunna ha en lägenhet där man fick plats att röra sig. 

Sen vill jag naturligtvis ha ett Eget hem. Hade jag råd att köpa ett hus som var bara mitt så skulle det vara ungefär svaret på alla mina drömmar.
Men ett hus-skrälle ens i skräp-klassen här kostar drygt 2 miljoner SEK - med våra löner så får vi, tillsammans, låna max 1 miljon. 

Himla massa svammel där, för att få det sagt att...jag bryr mig inte. Pengar är inte viktigt för mig. Jag är VAN att vara pank och/eller fattig, och jag skulle troligen inte palla att en partner kom och "räddade" mig - det skulle välta "balansen" i förhållandet för mig.

Liksom, kom det någon randomly och sa "Varsågod, här har du ett bättre jobb med bättre lön" eller gav mig ett hus, så visst skulle jag tacka och ta emot - men jag vill inte behöva känna tacksamhetsskuld till min partner. 

Jag tycker att man inte kräva mer än man själv kan "erbjuda".

Samma sak för mig.

fast jobb är väl bra - men ingen nödvändighet - det viktiga tycker jag är att vi har samma syn på ekonomi - jag tycker om att ha en del sparade pengar och veta att skulle det krisa så har vi sparade pengar att ta av - jag skulle inte kunna leva med någon som gjort slut på lönen den 10:e varje månad och inte har något sparat! 

Det spelar ingen roll, jag kan försörja mig själv.
Ingen egentligen är viktigt, men eftersom vi har en sommarstuga som jag älskar, så är den viktig för mig, men det är just den stugan
Nej, jag ser inget som du rabblar upp som speciellt viktigt. Det är andra faktorer som är viktiga för mig.
Det är nog tur, för annars hade jag inte stannat kvar hos min sambo