brakat loss

Det är  det att föräldrar väljer att hantera saker med sina barn på olika sätt.

Ta det här med tonårstiden som exempel, vissa förbjuder sina barn att dricka, umgås med okända ungdomar, röka, vara ute efter klockan 21 annars blir det hårda bestraffningar, skrik, utegångsförbud, vissa blir utslängda till och med.

Andra säger att de inte vill att barnen ska göra olämpliga saker men om det ändå sker är de alltid välkomna att ringa, vända sig till föräldern som säger sig alltid finnas där oavsett. 

Man kan hantera likdana problem och företeelser på olika sätt, det finns ingen universallösning eller bruksanvisning. 
Man kan säga samma sak, fast på olika sätt.

Kan du prata med barnets mamma om barnets problem, eller finns hon inte med i bilden alls?

Ett exempel:

Jag sa ifrån till bonus då denne gjorde något trots att vi i längre tid sagt att detta är inte ok. Min man kör lugna prata linjen gång på gång. Pratar i förbifarten o sen är allt okej.

Jag är sådan att lyssnar dom inte efter tre fyra tillsägelser så får man lov att markera lika med höja rösten eller diskutera varför barnet fortfarande gör si eller så. Har egna barn oxå.

Denna gång lyssnade bonus på mig häver ur sig att denne tänker inte lyssna reser sen på sig o går därifrån. Min man ser o hör.

En veckas kyla mot mig hade barnet. Låg i sitt rum när jag var i tv rummet gick jag därifrån så kom bonus in.

Sa till min man att han får prata med sitt barn.

Mannen gjorde det. Sen hör jag skratt o sen planer på något bonus ville göra.

Allt var toppen förutom att bonus lyssnar inte på mig och valde att inte vara i damma rum.

Pappan säger inget.

Efter ett tag så återgår det till normala. Bra! Men pappan har ej tagit upp felaktiga som bonus gjort. Livet går vidare med leende.

Gång på gång samma.

Tyvärr så är biomamman sådan som mår sämre när det är toppen i mellan mig o bonus.

Jag hade också blivit arg om min kille höjde rösten till mina barn. Jag känner dom bäst och vet hur jag skall hantera dom, han gör det inte. Hantera du dina barn och låt honom sköta sitt.

Mina barn är också hans.

Å ja det är nog MVG att barn nr 1 får vara otrevlig mot vuxna som inte säger ja o köra med utfrysninsmetoden plus att pappa är för feg för att ta tag i sättet plus skolk när de andra barnen ska ha "normal" uppfostran utan "tycka synd"

Kan inte förstå varför man som förälder ej säger ifrån.

Att baka in tillsägelsen i en mening o snabbt börja prata om något annat får knappast något resultat.

Tycker att det är konstigt att min man är uppfostrande o ifrågasättande mot mig men ej mot barn nr 1.

Det är ungefär som att han känner olust inför konflikt med barnet.

Varje gång han ger era gemensamma barn en förmaning som han aldrig skulle använt mot det stora, eller ett annat röstläge än mot det stora. Så gå på honom direkt, för kan han inte säga till det ena barnet så har han förlorat rätten att säga till de andra också.

Mår skrutt.

Allt vänder sig emot mig jämt.

Om min man reagerade med 50% när bonus gör fel så kanske barnet skulle börja sköta skola o inte behandla mig illa så fort jag inte gör som barnet säger.

Nu ska mannen frysa ut mig som straff för att jag ställer till liv....

Fan om vi inte hade barn så hade jag sagt nej stopp o dragit.

När ena barnet kramar mig med tår o säger

-mamma jag vill inte bo vv

Då gör det ont. Ska jag dansa efter barnets pipa för att få se mina barn jämt????

Fy sjutton för bonusfamiljer

Du kan ju börja med att sluta lägga dig i och låta tonåringens föräldrar sköta uppfostringen. Det är inte din ensak om deras barn inte går i skolan, inte gör läxor och hänger ute på kvällarna, det får dom lösa. Lägg fokus på dina egna barn istället. Antagligen är inte det här barnet så ouppfostrat, bara ett äldre barn med andra föräldrar än dina. Om några år är det du som sitter där med barn som inte alls gör som dom blir tillsagd, och då vill du antagligen inte att bonusbarnets mamma skal komma med förmaningar och klagomål jämt.