Min man surar och vägrar berätta varför

Hej skulle behöva lite objektiv syn på min tillvaro då jag själv inte ser hur jag ska komma ur den.

Det är min man, han är på mer eller imndre kasst humör varje dag. Och detta börjar gå ut över relationen och jag har börjat må dåligt över situationen.

Vi har varit tillsammans i 5år och gifta i 1år. Vi har en hund på 2år och en son på 3månader. Vi köpte även vårat hus, ett stort från 60-talet. Inget är trasigt men tapeter och golv är anno 1960 och vi vill så klart fräsha upp huset i etapper.

Runt huset är det en rätt stor gräsmatta (tar ca 3h att klippa med vanlig hederlig gräsklippare)

Utöver familj och hem så har han ett stressigt jobb och sitter hemma för det mesta och jobbar (detta tror jag tär på honom då han gillar att umgås med sina kollegor) plus att han sitter uppe halva nätter i bland för att täcka upp för ngn som blivit sjuk.

Han är på uselt humör för det mesta nu för tiden och detta börjar gå ut över vår relation då jag inte vet vad det är han är sur över. Jag misstänker att det är hunden då han är rätt krävande, busig och full i energi.

Jag engagerar mig så mycket jag orkar i husrenovering och hem 8städning, rening och reda), bebis och hund men har nu nått en gräns då jag känner att jag börjar må dåligt över stressen jag känner över att inte räcka till.. jag försöker underhålla hunden så han blir lugnare inomhus, tar långa promenader (2h per gång) busar och leker, gömmer godis och tränar enkla kommandon. Har med barnvagnen varje gång så gubben ska få jobba i lugn och ro medan jag är borta. ändå är han sur när jag kommer tillbaka...

varje gång jag försökt föra detta på tal så har han antingen bytt samtalsämne fort, eller så har han snäst av mig med att säga att det inte är ngt vi kan lösa nu ändå eller att han inte vill prata om det eller inte orkar...

Vad ska jag göra? börjar känna mig riktigt olycklig och börjar tom fundera så långt som om han ångrar att vi gifte oss och skaffade oss livet vi har idag... eftersom han inte säger vad han surar över så spekuleras det ju hej vilt i min hjärna, vilket tynger mig ytterligare...

hjälp, jag vill inte ha det så här, jag älskar min man, vårt hus, vår hund och vår lilla bebis. det enda jag längtar efter just nu är att få vara själv hemma och slippa få pikar om att jag borde renovera eller liknande när jag ändå går hemma....