• Äldre 25 Oct 22:35
    1833 visningar
    8 svar
    8
    1833

    När blir förhållandet bra igen?

    Jag hör ofta många säga att det knakar i fogarna i relationen mellan föräldrarna under småbarnsåren men om man bara kommer förbi dom så är det lugnt. Min fråga är då, när är småbarnsåren slut? För jag vet inte hur mycket mer jag pallar!

    Vi har varit tillsammans i fem år, har en son på 1 år och jag älskar min son mer än någonting i hela världen men jag är rätt så säker på att jag hade lämnat min man om det inte vore för vår son.

    Jag har en idelbild av att han ska växa upp med gifta föräldrar, ha helsyskon (jag vet det är från vettet) och dom ska växa upp under bra ekonomiska förutsättningar som då är bättre när vi är tillsammans än om jag vore ensamstående. BETYDLIGT bättre. Jag skulle i princip inte klara mig. Ekonomiskt. Överhuvudtaget. Och det värsta av allt är att jag skulle aldrig i mitt liv klara att bara få ha min son varannan vecka. ALDRIG. vill inte vara utan honom varannan helg heller för den delen. Och sen tänker jag om min man skulle skaffa någon ny. Någon som ska vara med och bestämma över MITT barn. Aldrig. Och jag vet att det skulle bli så för min man är lätt att köra över med rätt metod.

    Och jag vet att många tänker att vår son skulle må bättre med lyckliga föräldrar osv. Absolut. Det köper jag men det är därför jag pendlar i det här. Ska man härda ur småbarnsåren o se om det blir bättre eller vad ska man göra?

    Problemen vi har. Vi är ganska unga. 26 och 27 (mannen). Han är omogen. Som en treåring. Klarar inte av att ta diskutioner, skriker och gapar, kan inte ta kritik, bortskämd, gnäller över allt trots att han får allt serverat. Gnäller över ekonomi. Jag är som då införstått mammaledig och han tycker att det är såååå jobbigt att försörja oss själv. Jag får ut mammapenning. Som faktiskt är bra. Men han är den enda mannen som inte har det i sig att man tar hand om sin familj. För det är det. Vi är ingen familj. Det är jag mot han. Och han mot mig. Jag håller så mycket ilska o irritation inom mig för jag vill inte att han ska få ett psykbryt framför vår son.

    Han tycker att han är duktig om han, efter tillsägelse från mig, hänger upp tvätten. Allt annat gör jag. Allt! Men det är han det är synd om. Han jobbar ju. Ett vanligt jobb. 7-16. Men det är synd om han stackarn. Han kommer hem från jobbet. Hälsar på sonen men sen tillbringar han resten av kvällen i soffan. Med sin mobil. Okontaktbar. Spelar spel. Sonen tar jag hand om. Samtidigt som han vill att maten ska vara klar så att det finns matlåda. Och inte att förglömma! Han får ku världens sämsta humör om han inte äter så det måste man ta i beakting. Jag måste säga åt honom för att han ska byta en blöja eller mata honom. Han kan aldrig göra något själv. För hans mobil o slutspelen på mobilen är viktigare. Det är helt jävla sjukt och jag är så jävla less!!!!!!!!!!!!!!!!!

    Vi går hos en faniljepsykolog. Hjälper inte ett skit. Han är ju omogen. Förstår inte. Och om jag skulle börja strejka och skita i städning eller laga mat så vet han att jag gör det i protest. Och från det så startas bråk och det vill jag inte och det orkar jag inte. Vad ska jag göra egentligen?! Har vänner som säger att papporna till deras barn är eller har varit lika. Att nu när barnen är från 3 år och uppåt så är dom lite engagerade. Men Asså hur långt ska det gå? Jag kommer hata honom om det ska ta så lång tid. På riktigt. Och jag är inte den som sitter ner och är tyst utan jag protesterar gärna. Vilket resulterar i tjafs.

  • Svar på tråden När blir förhållandet bra igen?
  • Äldre 25 Oct 23:23
    #1

    Ja du, låter som en riktig knivig relation det där :0(

    Min första tanke är ju såklart, skulle jag orka? Och svaret är NEJ! Inte under några omständigheter är det ok att bete sig som din sambo gör!!!

    Du verkar ändå ha försökt att resonera med honom utan resultat och inser han inte att han betet sig som en mansgris och illa så tror jag inte det ändras.... Jo visst, han kanske kommer ta till sig sonen när han blir lite äldre men allt det andra! Tror inte det!

    Du måste ju fatta ett beslut, antingen accepterar du livet med honom som det är nu eller gör en förändring... Han kommer inte förändras, så förändringen måste nog komma från dig.... Detta är ju bara spekulationer och lite erfarenhet från några vänner som haft det på samma sätt...

    Lycka till!

  • Äldre 26 Oct 04:39
    #2

    Det låter som att du omöjligt kan leva med den mannen. Hans beteende är inte acceptabelt eller rimligt att uthärda för varken barnets eller vårdnadens skull. Du blir ju olycklig!

  • Äldre 26 Oct 04:41
    #3

    Varför skulle något i grunden så ojämställt och respektlöst plötsligt bli bra av tiden eller av att barnet blir äldre? Det är ju inte barnets litenhet som är problemet, utan din man.

  • Anonym (jag hade lämnat­)
    Äldre 26 Oct 08:28
    #4

    Jag har haft en liknande relation med mina barns pappa och det enda som jag ångrar såhär i efterhand är att jag inte lämnade tidigare. Den sortens totala brist på respekt blir inte bättre med tiden. Och ja det är jättefattigt att vara ensamstående och föräldraledig, men inga pengar i världen gör det värt att leva sådär. Och det är jättesorgligt att lämna sina barn varannan vecka, men man ska vara glad om det fungerar. Mina barns pappa klarade inte det ansvaret och träffar dem kanske nån gång i månaden om ens det. Att lämna har ändå varit bättre, för alla inblandade. Jag tog beslutet när jag blev gravid med mitt andra barn att aldrig att jag tänker dra in ett barn till i den här vedervärdiga relationen och det beslutet har jag inte ångrat för en sekund. Idag är jag gift, tryggt hem, underbar familj, ekonomiskt inga problem och barnen mår jättebra.

  • Äldre 26 Oct 08:54
    #5

    När man säger att det knakar under småbarnsåren så beror ju det på för lite sömn, slitigt livspussel med jobb, småbarn, hushållsarbete osv och för lite tid att vårda relationen (umgås, ha sex, göra saker gemensamt som vuxna) och det är ju jobbigt. Men er relation verkar ju vara i grunden dålig och inte bero på de faktorerna, så jag skulle nog inte hoppas på att mannen mirakulöst ändrar sig. Se över hur du skulle kunna klara dig själv och tänk lite. Bra att ni går i familjeterapi, ta upp där att du funderar på skilsmässa.

  • Ess
    Äldre 26 Oct 10:11
    #6

    Innan barnet kom så delade ni alla sysslor?
    Om jag själv tar mig friheten att svara på den frågan, så blir svaret -Nej knappast.

    Möjligen att han inser att han måste ta en större del av hemarbetet, när han förstår att du verkligen kommer att gå om han inte gör det.
    Fördelen om ni kommer att ha vv, är den att han blir tvingad att själv ta ansvar för både barn och hem på sin vecka.
    Pallar han inte det, så slipper du i alla fall va ifrån barnet mer än vh.

  • Äldre 27 Oct 15:41
    #7

    Han kommer aldrig att förstå. aldrig någonsin. Har är barnslig och kommer aldrig inse vad jag har gjort för honom. Idag hade vi ett story gräl varpå ha som vanligt ber mig dra och att jag ska sticka. Då säger jag att han själv kan göra det men då säger han att lägenheten mest är hans. Vi äger lägenheten 50/50. MEN när vi köpte vår lägenhet för två år sedan användes hans lägenhets vinst från hans lägenhet till kontantinsatsen. Jag bodde hemma förtillfället så jag hade ingen insats. Han anser då att om vi skiljer oss så är det hans lägenhet och hans pengar eftersom jag inte har gått in med några pengar. HUr kan man ens resonera så???

  • gbgumm­an
    Äldre 27 Oct 18:20
    #8

    Jag tycker det är konstigt att många tror att det är helt ok att ha dåliga år under småbarnsåren. Kan hända man är tröttare och inte kan leva på samma sätt som innan men kärleken och respekten måste ändå finnas där under dessa år. Om inte blir det mycket svårt att hitta tillbaka. Bitterheten tar så lätt över och man har hittat en sida hos sin partner som man inte gillar eller kanske avskyr. Visst hade vi mindre sex och kortare samtal under våra små barnaår men respekt och närhet fanns hela tiden.

Svar på tråden När blir förhållandet bra igen?