Abort,Psykisk ohälsa/Dermoidcysta

Anonym (Snöflinga)

Äldre 25 Oct 22:37
4 svar

Citera Visa endast Anmäl

Abort,Psykisk ohälsa/Dermoidcysta

Hej där ute..

Jag gör som många andra säkert gör med nu, dvs pratar om någonting anonymt här på nätet som jag inte berättar/pratar om i min vardag.

Jag funderar mest om det finns någon annan där ute som varit/är i samma sits som jag?
Någon att prata med om en av det värsta sakerna jag varit med om, någon annan som förstår eller har en erfarenhet?

En lång historia kort nu. Jag är rätt ung (eller vill se mig som ung iallafall) 27år. Jag var varit tillsammans med min idag exman sedan jag var 13år (fram till att jag var 25år, dvs12år)
Vi växte ihop, präglade varandra, fick tre barn,mitt allt.

Som jag idag har på halvtid och mitt hjärta blöder, det är inte meningen att en förälder ska vara ifrån sitt barn, fel onaturligt, orättvist,dumt..jag kan göra listan lång.. Det är även den här listan jag levt efter, den perfekta frun, "Undantagen som bekräftar regeln"- att det går att bygga en livslång relation även om man träffas unga osv.
Men den mörka historian är att han var våldsam, inte alltid men då och då. När det gick så långt att jag såg att barnen såg och förstod så tog jag steget.
Mina barn ska inte växa upp i tron om att kvinnor ska stå vid spisen och knipa mun, böja sig för mannen i huset. (han har aldrig och kommer nog aldrig skada barnen. Tacka gudarna för det.)

För att hålla det här kort. jag flyttade. när jag kom på fötter och vi hade fått till en bra relation (han är väldigt fin idag) så träffade jag min nuvarande sambo,som var som en dröm.
Allt jag någonsin önskat mig, det jag inte trodde fanns. Vi är lyckliga, barnen älskar honom och tom ex-mannen "diggar honom" som han själv säger (!!)

Så råkade jag bli gravid. oplanerat och "för tidigt". Vi hade inte varit tillsammans ett år när det hände. jag fick det förklarat när vi var på ultra att jag har en stor Dermoidcysta på vänster äggstock som var på väg att få den att brista (7,7cm) att denna rubbat min ägglossning och på det viset råkat bli gravid.

Jag som har stenkoll annars!

Nu först kommer jag till det jobbiga.
Jag vill behålla men håller mig lugn och säger inget, frågar honom vad han känner; jo, men inte nu. det är för tidigt.
Fan,FAN fan fan fan.
okej, det går ett tag och vi pratar,jag berättar vad jag känner, han säger sig förstå (omöjligt att göra för honom,för den delen) .

Jag bokar tid för abort.

Jag vill inte, tänker inte tvinga honom/ta ett beslut över huvudet på honom.

Jag har alltid varit "emot" abort, i den bemärkelsen att jag aldrig skulle göra det och aldrig hade innan-ALDRIG igen.
Medicinsk abort. jag grät,i veckor innan.
Tog piller hos BM och bröt ihop.

Åkte till sjukhuset och avslutade aborten, vägrade ta något smärtstillande. Jag var inte värd att bedöva smärtan som jag gett räkan jag bar tusenfalt. Jag, i slutändan så var det jag, ingen annan som gjorde det.
Såg länge på den lilla innan jag kunde släppa den från min hand. Så liten men ändå så stor 7-8 veckors liten räka.

Månaderna gick. Han reflekterar inte över det. Jag har gråtit floder i månader, idag hade räkan varit född. jag slutade äta, gick ner 15 kg.
Där hör det till att jag inte är en stor tjej, vågen visade 48 kg. Jag började tappa hår, bli sjuk allt gjorde ont osv.
Grät mig till sömns, kunde/kan inte se en nyfödd/höra/babykläder/blöjor/vagnar/gravidmagar.. listan blir lång.

Självhatet är mer än jag klarar av. Jag började äta igen, jag har tre älsklingar att tänka på, de behöver in mamma. Jag vet.
Inget har blivit bättre. INGENTING
NÄR,NÄR blir det här bättre, när släpper det, när kan jag sluta gråta,sluta plåga mig själv?

Det faktum att cystan var så stor att läkaren avrådde/förklarade att det kanske var ett bra beslut att avbryta graviditeten pga den. De tog bort min äggstock akut,då den höll på att brista. Det hjälper inte. Jag vill mer än jag kan förklara ha tillbaka min lilla räka, men känner så starkt att jag inte "förtjänar att få bli gravid igen.
Snälla, finns det någon där ute som förstår eller varit med om någonting liknande?
/M
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Abort,Psykisk ohälsa/Dermoidcysta
Anonym (Jadu)

Äldre 26 Oct 12:17

#1

Citera Visa endast Anmäl

Jag gjorde en abort för snart ett år sedan och har mått oerhört dåligt sedan jag gjorde det. Jag ville inte, men det kändes som om jag var tvungen på grund av min livssituation. Under en lång tid så slutade jag leva mer eller mindre. Slutade med allting jag egentligen tyckte om att göra, kände det som om jag inte förtjänade att vara lycklig. Har inte klarat av att umgås med en av min vänner sedan hon blev gravid. Många dagar känns meningslösa.. Ja du förstår.

Jag önskar att jag hade något bra tips på hur man går vidare, men det har jag tyvärr inte. Men jag har insett att livet måste gå vidare och att inget blir bättre av att jag ständigt plågar mig själv med mina tankar. Jag tror att det är svårt att få tankarna att försvinna men jag tror att man kan lära sig att acceptera sina tankar. Man får helt enkelt bära med sig smärtan som en del av sig själv, men inte låta den ta över ens liv. Det blir enklare, bara man fortsätter att kämpa!

Du har dessutom tre fantastiska barn som du måste kämpa för! Om du känner att du inte på egen hand klarar av att bli lycklig igen så tycker jag att du ska ta hjälp av någon kurator eller psykolog! Själv har jag hela tiden tänkt att jag är stark nog att klara av att hantera min situation, men jag inser nog mer och mer att jag borde ha sökt hjälp för länge sedan. Jag har inga barn ännu, så kan tyvärr inte glädjas åt det. Men snart är det min tur och jag hoppas verkligen att mitt liv ska få en mening igen den dagen.

Styrkekramar till dig! Du förtjänar att må bra!
Anonym (Snöflinga) Trådstartaren

Äldre 27 Oct 12:45

#2

Citera Visa endast Anmäl

Tack för ditt svar Jadu.
Visst är det sjukt hur man plågar sig själv egentligen..?
Jag känner igen allt du säger. Självplågeriet är ett faktum.

Eftersom att jag idag har barnen på halvtid (vilket är hemskt,men nödvändigt.) så blir det lite som att jag tillåter mig att falla när de inte är här och så stoppar jag mig själv när jag märker att någonting gått för långt,mitt ätande-eller icke ätande ska jag nog säga tex. Men då hittar man något nytt sätt istället, jävla ekorrhjul.

Har du någon att prata med? Någon vän eller karl? Familj?

Kan säga att jag gjort som du angående kuratorer osv, tänkt att jag fixat allt i mig liv själv hittills så nog klarar jag det här med. Dumt. Skyllt på att det inte finns någon här var jag bor, men det är bara en dum ursäkt för telefoner har nog alla i Sverige idag.

Är dock realistisk och vet att jag måste hitta ett sätt att leva med det här.

Det bli så tydligt när man hör om någon annans mående och tankar, jag skulle aldrig tänka tanken om någon som hamnat i den sitsen vi är i, att de inte förtjänar att vara lyckliga och att längre fram kunna få barn.

Men lik förbannat så tänker man så om sig själv, kvinnans psyke asså..

Jag skulle gärna prata med dig, om du vill förstås.
Vi kanske kan stötta varandra? om inte annat ha någon att prata med?

Stryrekramar, från en förstark till en annan <3
Anonym (Jadu)

Äldre 27 Oct 21:25

#3

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Snöflinga) skrev 2014-10-27 12:45:03 följande:
Tack för ditt svar Jadu.
Visst är det sjukt hur man plågar sig själv egentligen..?
Jag känner igen allt du säger. Självplågeriet är ett faktum.

Eftersom att jag idag har barnen på halvtid (vilket är hemskt,men nödvändigt.) så blir det lite som att jag tillåter mig att falla när de inte är här och så stoppar jag mig själv när jag märker att någonting gått för långt,mitt ätande-eller icke ätande ska jag nog säga tex. Men då hittar man något nytt sätt istället, jävla ekorrhjul.

Har du någon att prata med? Någon vän eller karl? Familj?

Kan säga att jag gjort som du angående kuratorer osv, tänkt att jag fixat allt i mig liv själv hittills så nog klarar jag det här med. Dumt. Skyllt på att det inte finns någon här var jag bor, men det är bara en dum ursäkt för telefoner har nog alla i Sverige idag.

Är dock realistisk och vet att jag måste hitta ett sätt att leva med det här.

Det bli så tydligt när man hör om någon annans mående och tankar, jag skulle aldrig tänka tanken om någon som hamnat i den sitsen vi är i, att de inte förtjänar att vara lyckliga och att längre fram kunna få barn.

Men lik förbannat så tänker man så om sig själv, kvinnans psyke asså..

Jag skulle gärna prata med dig, om du vill förstås.
Vi kanske kan stötta varandra? om inte annat ha någon att prata med?

Stryrekramar, från en förstark till en annan <3

Jag pratar gärna mer med dig! Tycker att det känns skönt att prata om det med någon. Jag och min sambo har pratat om det hela väldigt mycket, men på något sätt känns det inte som om jag och han har varit med om samma sak. Han har förståelse för att jag mår dåligt, men det har inte alls påverkat honom lika mycket.

Själv då, har du någon som du pratat med? Vad kände din partner efter aborten? Min partner var nog rätt övertygad om att det var rätt beslut men när vi kom hem från sjukhuset så bröt han ändå ihop och kände att det var sorgligt. Men efter det har han aldrig uttryckt att han ångrar sig eller liknande.

Men känner du inför framtiden med din partner, vill ni ha ett gemensamt barn senare? För mig känns det som om det är ljuset på tunneln, dagen vi börjar försöka skaffa barn. Som tur är så har min partner också börjat känna längtan. Efter aborten tjatade jag ganska mycket på min partner om att vi skulle skaffa barn. Men då verkade han inte vilja alls. Men jag bestämde mig iaf för att sluta tjata och helt plötsligt så säger han att han också har börjat längta. Så det har iaf fått mig att må lite bättre på sista tiden. Jag tar examen efter jul så förhoppningsvis kan vi börja försöka till våren. Dock måste jag ju lyckas få ett jobb också.

Jag hoppas nog på något sätt att ett barn ska fylla tomrummet inom mig. Det låter kanske dumt, jag vet inte.

Det låter jobbigt att bara få träffa dina barn varannan vecka! Du måste nog försöka komma på hur den tiden ska bli mer meningsfull för dig! Har du något intresse eller vänner som du umgås med när barnen inte är hos dig? Jag känner ofta att jag inte orkar umgås med någon förutom min sambo..och att jag inte är så kul att umgås med när jag mår som jag mår. Men det har blivit så otroligt dumt, eftersom att mina vänner har tolkat det som om jag inte är intresserad av att umgås med dom längre, vilket egentligen inte är sant.

Det är ju så dumt att man känner att man är en sådan som inte behöver hjälp. För kanske hade varken jag eller du behövt ha det så här om vi bara hade sökt hjälp. Egentligen är jag väll inte övertygad om att en kurator eller psykolog hade hjälp, men det är ju dumt att inte ens ha försökt!
Anonym (H)

Äldre 29 Oct 00:35

#4

Citera Visa endast Anmäl

Jag har inte varit i en exakt likadant situation men jag vet hur det känns att inte komma över en abort. Jag var iofs bara 16år (!) när jag gjorde abort i vecka 7-8. Hade inga symtom utan bara en stark känsla att det var något så tog ett gravtest lite på skoj egentligen. Min första reaktion var glädje, förstår inte varför. Min pojkväns reaktion var "gör abort eller så gör jag slut". Blev som en zombie efter det, gjorde det alla sa att jag skulle göra. Av första pillret blödde jag så mycket att jag svimma på toagolvet som var täckt i blod. Var helt tom och förstörd sen efter själva abortdagen, både fysiskt och psykiskt. Allt var bara väldigt bisarrt.Jag har aldrig pratat om det med någon, ingen vill prata om det. "Jag får skylla mig själv" och jag var "en oansvarig korkad tonåring". Inte ens min (dåvarande) pojkvän hörde av sig under dagen, vi pratade aldrig om det.
Som sagt, har inte varit i samma situation - lider med dig, jag ser såklart skillnaden i våra situationer. Det vi dock har gemensamt är att vi inte kan komma över det. Jag har inga tips utan söker ju själv tips - men ibland kan det kännas skönt och veta att någon går igenom samma, framförallt gällande abort då man lätt kan känna sig skamsen eller ångerfull och samtidigt känn att man inte får/kan prata om det då man "får skylla sig själv" som jag alltid fick höra. Men ingen förtjänar ju att må så. Ville bara säga att jag vet hur det känns att inte kunna komma över det och ångra sig. Tusen styrkekramar till dig, jag hoppas att du hittar ett sätt att lättare kunna leva med det och att du någon dag kommer känna att du blir som hel igen. Jag hoppas verkligen det!

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Abort,Psykisk ohälsa/Dermoidcysta

Abort,Psykisk ohälsa/Dermoidcysta

INNEHÅLL